Du, Sverigedemokrat?

För drygt tjugo år sedan gjorde Ny Demokrati fullständig sorti ur Riksdagen. Bert och Ian bråkade, och alla i Sverige hade insett att ”hoppsan. Det där var minsann ett gäng Kalle Anka-politiker. Så kan vi inte ha det. Tack och adjö!”
Kanske var det tack vare ”Greven och betjänten” (som Ian och Bert kallades) som vi här i Sverige så länge stod pall mot små, otäcka och populistiska partier. Allt medan våra grannländer föll för hat och inskränkthet.

Tyvärr är ju verkligheten idag en annan. Vi har ytterligare ett Kalle Anka-parti i riksdagen. Som dessvärre lockar i snitt 9-10 procent av väljarkåren, i valundersökningarna. Trots sina ständiga missöden. Representanter för Sd häver ur sig det ena eländet efter det andra i media. Slåss med järnrör. Kallar människor från andra länder för ”babbe”. Allt medan Jimmie står i teven, blinkar lite bakom sina glasögon och tittar under lugg. Han har på något vis blivit för Sverigedemokraterna vad Alf Svensson var för Kds.
Men med allt ovan åsidosatt, vad farao finns du fortfarande för, Sverigedemokrat? Jag får bortse ifrån din något märkliga syn på ”vi-och-dom”. Att vissa är bättre än andra. För det kan jag liksom inte ge några motargument till. Har man inte humanism,  så är det nog svårt att lära sig det. Men det övriga då?

× Du Sverigedemokrat,  du var måhända kanske sosse innan? Sd tar ju som bekant väljare ifrån mest M och S. Men du, före detta sosse -har du begrundat det här ?

×  Du Sverigedemokrat,  ditt parti talar gärna om rättvisa och hårda straff. I vissa fall har det faktiskt talats om att man ska utvisas i samband med hårda fängelsestraff (om man är invandrare,  det vill säga. Annars får man stanna). Ändå är var tionde förtroendevald Sd:are dömd brottsling. Hur var det nu med sten och glashus?

× Och du, Sverigedemokraten, när vi ändå talar om ordning och reda. Ni härjar ju rätt friskt om hur mycket invandringen kostar Sverige. För det mesta med fabricerade och märkliga siffror. Det är kanske inte så konstigt att det här med matte är så klurigt för er.  17.5 procent av er har nämligen betalningsanmärkningar.  12.5 har skulder hos kronofogden. Blir det inte lurigt att hålla koll på ett helt lands ekonomi, när man knappt kan hålla sin egen flytande?

× Och du, du som tänker rösta på Ny Demokrati 2/ Kalle Anka-partiet/ Sverigedemokraterna, jag måste ifrågasatta vad du tycker om demokrati?  Inte för att du gör skillnad på folk och folk, bara för att de råkar vara födda på olika ställen på jorden. Nej. Men jag undrar om du verkligen värdesätter din röst? Det gör du? Ok? Det rimmar lite illa med att rösta på Sd, tycker jag. För ganska ofta är det nämligen en bortslösad röst.  47 procent av de folkvalda Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige väljer nämligen att avgå. Vidare då, så verkar Sd ha svårt att fylla dessa stolar, efter avhoppen. För av 73 vakanta platser i landets kommuner,  tillhör 65 Sd.

Så. Jag förstår inte, som sagt, hur man kan tycka illa om andra enkom bara för att de kommer från en annan kultur. I det kommer vi aldrig kunna mötas. Men om jag vädjar till ditt förnuft? Begrunda det du ovan läst, och inse att Sd inte bara är rasister. De är skenheliga rasister också.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sluta göra allt positivt till något negativt, neggon!

 

dwayne-johnson-the-rock-ice-bucket-challenge

 

Det pågår mycket elände ute i världen. Krig, farsoter och annat otrevligt. Tyvärr är vi ju oftast sådana, människor. Så till vida att vi ställer till med elände, alltså. Därför tycker jag det är rätt trevligt när man ser hur det glimrar till, så där ibland. När man ser ett litet uns av den kärlek och medmänsklighet som faktiskt finns där ute. Som när någon soldat kommer hem från kriget för första gången på två år, och får träffa sina barn. (Nä! Jag googlar inte sådant. Och gråter när jag ser det! Det är inte mitt guilty-pleasure!). Eller som när Hej!-kampanjen drar igång inför skolstarter. Det gör mig varm i själen. Får mig att tro att det faktiskt finns lite hopp, där ute i den eländiga världen. 

Tyvärr drabbas jag, allt oftare verkar det som, av lite smolk i bägaren. För alltid (!) dyker det upp någon tråkig jävel, som ska slå ned som en duvhök på det positiva. Laddad med negativitet. Här är ett lysande exempel. Nä, Molly Sandén är inte Amerika-fet. Hon är inte på gränsen till att äta ihjäl sig. Men! Hon belyser ett problem, och väljer att på ett positivt sätt att försöka belysa fixeringen som finns. De flesta av oss inser det, och applåderar hennes engagemang. Men så finns det alltid någon negativ fan, i det här fallet Lady Dahmer, som ska veta bäst. ”APP APP APP! Hon är ju inte tjock! Titta på mig! Jag är fet! På riktigt! Det hon gör är bara larv!”. Suck. Här väljer man, tror jag i alla fall, att misstolka. Bara för att själv få sticka ut. Trevligt värre.

Ett annat exempel är den förträffliga ”Ice Bucket Challange”. Ett alldeles utmärkt sätt att uppmärksamma en hemsk, hemsk sjukdom. Samtidigt som ALSA får in massor av pengar. Win-win, kan man tycka. Kul att se folk bli blöta, kul att kunna hjälpa till med en slant. Det tycker nog de allra, allra flesta. B la CT FletcherDwayne Johnson och Sir Ian McKellen. Vet ni förresten att ALSA har samlat in tjugo gånger mer pengar detta år, jämfört med samma period förra året? Hur kan det vara dåligt? Kan någon tycka det? Jajamän!  ”APP APP APP APP! Sluta fåna er med vatten och is! Donera bara pengarna för fan!” Ja, för då hade det säkert fått samma virala effekt, eller hur? En sur jäkel som surt blickar in i kameran och säger ”Donera pengar till ALSA. Gärna mycket. Tack för mig!” Suck. Igen.

Vad jag vill komma åt är följande: sluta sprid er negativitet! Om ni inte gillar virala saker på sociala medier, som dessutom är för en bra sak, föreslår jag att ni stänger av datorn och wi-fin på mobilen. Är ni så sura på livet och allt runt omkring, fan slå på en kudde eller något. Kasta tallrikar i diskhon. Låt den lilla positivitet som finns i världen vara i fred, för vi har så mycket av det andra att det räcker och blir över. Gånger tusen. 

Eller, som Hasse Alfredsson en gång sa:

”Har du inget roligare att snacka om, så kan du hålla käften, den saker är klar!”

Word Hasse. Word.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Myntets baksida – sagan om den försvunna promenaden

Låt oss ponera att ett privat företag säljer något, för exemplet skull kan vi säga köttbullar. Företaget säljer dem i portionsförpackningar. Så långt gott och väl. Folk köper köttbullar och smaskar i sig dem. Men sen inser det här företaget något: ”Hallå där! Om vi lägger i mindre köttbullar, än vad som står på paketet! Haha! Då kommer vi tjäna mer pengar!”. Sagt och gjort. Företaget gör så. Tills en dam vid namn Agda, som alltid haft huvudet på skaft, börjar räkna köttbullarna. Hon gör så under en längre tid, för att ha (när vi ändå talar om köttbullar),kött på benen.Så, en dag i mörkaste november, när köttbulleföretaget når ett nytt lågvattenmärke, med bara 21 köttbullar i förpackningen som utlovar 28, slår Agda till. Blixtsnabbt. Hon går till pressen. Visar foton. Visar filmer. Visar tomma köttebulleförpackningar. På en vecka går företaget i konkurs. Ingen vill ha dem längre. Agda myser. Rättvisa är skapad. Dessutom var de där köttbullarna inte så goda ändå.

——-

Vi flyttar oss till verkligheten, och det här. Och vi kliar oss lite i huvudet. För, så här får det ju inte gå till, eller hur? De som byggde upp landet, de som lade grunden för att jag kan sitta här och skriva dravel, de får inte ens gå ut och gå. Dessutom har företagets presschef mage att gå ut i media, och liksom lite med en axelryckning slå ifrån sig allt med argumentet att: ”…folk signerar inte listor som de ska”. Hon förolämpar således både oss som läser om skandalen, men så även sin personal. Oss, genom att tro att vi är så dumma att vi ska tro på struntpratet. Sin personal genom att insinuera att de är så slarviga att de inte kan fylla i listor. Trots att anställda kraftigt signalerar att de är underbemannade. Jag kan ju, lite sådär i förbifarten, berätta att jag som syrra på en akutmottagning tar emot långt mycket mer brukare från privata boenden. Oftast för de mest triviala saker, som skulle kunna lösts på plats. Inte för att personalen är lat, eller sämre än på ett kommunalt boende. Nej, utan för att de helt enkelt inte hinner med. Ska det få vara så? Ska de äldre behöva stressa halvt ihjäl sig över att behöva åka till sjukhuset mitt i natten, för en struntsak? För att det stora företaget ska spara ytterligare några kronor? Ska personalen på Attendo behöva skämmas, när de verkligen försöker sköta sitt jobb?

Jämför köttbullefuskarna ovan. De gick i konkurs. Så, som alla privata företag som lurar sina kunder, förr eller senare gör. Ingen vill ha det de säljer. Så funkar det, överallt. Utom inom vården. Där får privata företag göra lite som de vill. Kommunen blir sur, hötter lite med näven, hotar med ett vite som inte ens skulle skrämma en privatperson med skaplig lön. Attendo tittar på fakturan för vitet, garvar lite, och flyttar ytterligare några miljoner ur landet. Fortsätter att skylla på ”bristande rutiner”. Och, framförallt, får fortsätta bedriva sin verksamhet. Trots att de synligt och medvetet missköter den. Hur sover de här människorna om natten? De sparar på våra gamla, som får sitta som djur i bur. Allt för några extra kronors skull. Såhär kan det ju inte få vara? Jo. Tydligen. För ingen gör något.

Lägst anbud till kommunen vinner verksamheten, trots att det är människor vi talar om. Människor som borde få leva de sista av sina år i värdighet, men får precis motsatsen. Lägst anbud till kommunen vinner, och här ser vi frukten av det. Fy fan.

Fy F-A-N!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Folkdräkter till krigshärdar?

Sverige är till mångt och mycket unikt som land. Vi har norrsken, ”lagom” och massor av köttbullar. Vi är också unika så till vida att vi,  visserligen lite på fegt manér,  undvek det här med världskrigen. Till mångt och mycket berodde detta på att politikerna insåg stundens allvar, slutade käbbla om ideologiska skillnader. Man sa inte emot varandra, bara för att (något för våra politiker att ta fasta på idag?).

Ja, man gick faktiskt så långt att man under andra världskriget bildade en samlingsregering.  Kort och gott, alla partier (utom kommunisterna) fick vara med och bilda regering. På så vis skapades en stark, handlingskraftig regering (nåja. Ganska i alla fall).

Vi har inget världskrig idag, som tur är. Men vi står inför ett prekärt läge, inför valet. För inget block ser ut att få egen majoritet.  Samtidigt som allt fler svenskar tappar sin humanism och lägger sin röst på Folkdräktspartiet. Och folkdräktens främste företrädare (Jimmie) hotar med nyval om inget dugligt regeringsalternativ finns efter valet (vilket är andra ord för att: ”vi vill kasta ut alla invandrare. Då kan vi strunta i nyval. Bara då, och om vi får rabatt på Flaggpunsch på systemet. ) Folkdräktsmannen förespråkar dessutom fram för allt, förutom att han ogillar alla som inte är infödda svenskar, att ”de ska hjälpas i sina hemländer”.

Ja tjena.
Ta Syrien. Eller för all del Irak. Civilbefolkning som mördas, fördrivs. Barn som skjuts.  Hur skulle du känna dig om du bodde där? Och helt plötsligt dyker en kille från FN upp i dörröppningen:

”Ja, hej på er! Jag vet att ni inte får åka någonstans,  utan måste stanna här i krigszonen. Men! Var inte ledsna! Jag har med hjälppaket från Sverige! Låt se här nu…folkdräkter och en burk sill. ..”

Missförstå mig rätt. Men självklart måste människor som fördrivs och mördas få komma hit. Det är väl en jävla självklarhet till och med?! Jag skulle i alla fall aldrig kunna se mina barn i ögonen och berätta att: ”..för tjugo år sen dog det folk lite varstans. Det var krig och så. Men de fick inte komma hit!”
”Varför?”
”Alltså…vi skickade ju folkdräkter och så…”

Så! Ge mig en kraftfull regering, må den så vara röd-blå, grön-blå eller rosa! Men!  Ge mig en regering som står upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde!  Pretty please, with sugar on top?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Barnsånger alltså.

Det här med barnsånger är en specialare. Allt ifrån att kor ska ut och ro till att barnen ska lära sig att samtala med lamm. Visst, allt det här är i välmening, och för att barnen ska ha kul. Och det kan jag ta. Till en viss gräns, ska tilläggas. Men, det finns en låt jag inte kan lyssna på längre, inte för att den har sjungits/spelats sönder, nej. Utan för att trots att jag kan tänka mig en viss orimlighet i barnvisor, så är det här helt jäkla utflippad. Jag menar, någonstans måste vi väl värna om barnen? Ska de lyssna på sådant här elände?! 

Mina vänner, jag bjuder Eder följande:

Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång,
som kom till detta landet i en luftballong.

Ok. Redan här lyfter jag på ögonbrynet. Trollet kommer i en luftballong?! Nåväl. Jag låter det passera. För det blir värre. Så mycket, mycket värre. Vi fortsätter.

Det lade sig i Småland med huvudet på Åland,
och fötterna de var i samma stund i Lund

OK! Nu jäklar stannar vi upp. För vad är det här för dravel?! Om ”det” nu lade sig i Småland, hur stor var då ballongen? Eftersom att ”det” lade sig i Småland så antyds det ju att ”det” är något väldigt stort. Och följdfrågan måste därför då bli, hur stor var egentligen ballongen? Och var stod den? 

Vidare då. Småland till Åland. Visst det rimmar fint, men faktamässigt? Om vi utgår ifrån att ”det” lade sig på rygg i Småland, någonstans i mitten, låt säga Värnamo. Vi bortser vackert ifrån alla stackare som blev krossade under ”det” och inser kvickt att något inte stämmer. För från Värnamo till Åland är det 55 mil. Och från Värnamo till Lund är det 21,4 mil. Visst, alla ser vi lite olika ut, men om trollet ligger på rygg i Småland, och har huvudet mot Åland, då har han en hals som är dryga 40 mil. Med huvud. Och hans ben är bara 21.4 mil, kanske något mindre. Förstår ni hur knäppt det här trollet skulle se ut? Barbie, släng dig i väggen. 

Och hos det gamla trollet var en trollmadam.
En näsa hade hon som hela Amsterdam.
Hon lagade till maten och lade upp på faten
en kaka utav sand så stor som Svealand.

Trevligt så. Det vanskapta trollet har tydligen ändå lyckats fått ragg, sin giraffhals till trots. Kul för honom. Men hon verkar ha lite stor näsa. Amsterdam är, förutom en stad dit folk åker och blir tokhöga, en rätt stor stad. 219 kvadratkilometer för att vara närmare bestämd. Där det får plats ungefär 762 000 människor. Trollet med giraffhalsen har således införskaffat en trollmadam som har en näsa där hela Göteborg och Uppsalas befolkning skulle få plats. Hur ska de här två trollen kunna hångla? Och hur stort är denna madams huvud, om näsan är så groteskt stor? Men, näsan till trots kan hon tydligen laga mat. Sand, närmare bestämt. Suck. Hur hon tillagar den orkar jag inte ens spekulera i. Men ”kakan” är lika stor som Sveland. Svealand är rätt stort. Betydligt större än Amsterdam-näsan, 80 846 kvadratkilometer, för att vara närmare bestämd. Här står alltså girafftrollet och Amsterdamsnäsan-madam med en kaka som är rätt stor. Jämför vi med trollet, som ligger i Småland (ovanpå Värnamo) så skulle kakan, om man ställer den på högkant, räcka honom till ungefär Stockholm. Kakan är alltså ungefär lika stor som Girafftrollet. Hur FAN ska de kunna äta upp den? Och var har amsterdamsmadam hittat så mycket sand?! Det är ju helt orimligt!

Och hos det gamla trollet var en gammal katt,
som var så stor, som hela Kattegatt.
långt bort i Yokohama man hörde hur han jama
och svansen var så rund som hela Öresund.

Alltså, jag vet inte om jag orkar mer. Här står två stora kreatur, som tar upp halva Sverige, lite grovt räknat. Med en sandkaka som skulle rymma dryga tre miljoner människor. För det bor det i Svealand. Plus en ballong, modell skitstor. Och nu ska man introducera en katt också. Kattegatt (haha. vad roligt det kan bli då. En katt, stor som KATT-e-gatt. Käften.), är 22 000 kvadratkilometer. Dessutom härjar monsterkatten, så det låter till Japan. Till andra fucking sidan jorden. Nog för att en katt kan låta, men vad är det här för skrälle?

Jag orkar inte mer nu. De drar i alla fall iväg i slutet på sången. Hur en ballong kan lyfta med en monsterkatt, en stornäsa och ett girafftroll, det vet jag inte. Ballongen måste i sådant fall vara typ lika stor som halva jordklotet. Förstår ni hur orimligt det här är? Så fan heller att mina barn får lyssna mer på den här sången! Den ger ju en världsbild som är helt efterbliven.

Thats it! Nu sätter jag på ”Änglamark” med Evert Taube. 

”Nu blir det musik mina vänner! Riktig musik, utan troll!”

Evert_Taube_1961

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Är det där vinet så viktigt?

Ja jävlar.

Jag blir lika förvånad varje gång sådana här snyfthistorier dyker upp. Mammor som ammar, som slåss för rätten att få dricka sprit/vin samtidigt. Som bröstar upp sig likt King Kong och ilsket väser ”…Att livsmedelsverket har minsann sagt att man kan dricka ett par glas vin i veckan och amma!”. Jo. Jo visst. Samma verk som till för ett litet tag sedan fortsatt rekommenderade fem brödskivor om dagen, som en del i en ”allsidig kost”.

Men visst. ett glas vin gör säkert ingen livsfarlig skillnad. Titta på Frankrike, de pimplar vin och ammar sina barn. Men så käkar de förvisso sniglar och tycker barnaga är en bra uppfostringsmetod också. Är det inte bättre att vara på den säkra sidan? Utan sniglar och örfilar? 

Jag blir nog mest förundrad över att den där alkoholen kan vara så extremt viktig. Att man ”måste minsann få dricka, trots att man är mamma!”. Eh? Varför då, skulle jag vilja repliker. Helt klarlagt är faktiskt inte vad alkohol kan ställa till med för elände på små bäbisar. Och, igen, är det så viktigt? Så länge ammar faktiskt inte genomsnittssvenskan. Är det en sådan uppoffring att inte dricka sprit ett tag i sitt liv? Kan man inte dricka alkoholfritt? Jag tycker det är beklämmande att se att denna rättighet så rigoröst ska försvaras. Med näbbar och klor. Andra saker, som barnfattigdom och främlingsfientlighet, det kan vi bortse ifrån. Men FAN ta den som ifrågasätter min rätt att amma och dricka vin samtidigt!

Kan vi bara umgås över sprit, här i Moder Svea? Kan man inte lika gärna ta en cola?

Frågan är väl egentligen inte om man som mamma ska dricka alkohol när man ammar eller inte. Istället är kanske den mest relevanta frågan, ”om jag inte kan avhålla mig från ett glas vin i dryga året, utan att bli helt rabiat och ringa Aftonbladet, har jag inte lite problem med spånken då?” 

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

”Situationen är under kontroll”

Tillåt mig småle.

Som jag sagt innan. Personalchefer och direktörer mässar samma sak om och om igen: ”läget är ansträngt, men under kontroll”.
Haha. H-a-h-a! Hur långt har det inte gått när en tredjedel av alla färdigutbildade syrror flyr landet? Vad kostar det samhället? Och såklart åker man för lönen. Men även för att vi behandlas som boskap. Vi ska rätta oss i ledet, och bara tyst jobba på. Allt medan vi, patienterna och deras anhöriga får lida.
Allt för att ingen är beredd på att skriva under på att vård kostar pengar. Istället ”effektiviserar’ man. Och med det menas allt som oftast att syrror och uskor får mer arbetsuppgifter, så att annan personal kan göras överflödig. Vad jag menar? Ja, tänk på allt vi måste städa, t ex. Istället för att vårda.
Mer resurser till rätt sak, och skäligt betalt.  Ska det vara så svårt att förstå?

Pengarna är inte allt. Man vill kunna gå rakryggad på sitt jobb. Känna att man har förutsättningar för att göra sitt allra bästa. Vilket är omöjligt, när händerna inte räcker till. Vårdplatser ”rationaliseras” bort, men patientinflödet är detsamma. Och genom detta riskeras både patienter och peraonals hälsa.

Så. Är situationen verkligen ”under kontroll”? Såklart inte. Långt därifrån.  Frågan är väl snarare när hela kolossen rasar?
Undrar vad direktörer och HR-folk då ska gömma sig bakom för argument?
Det är så att man mår illa.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Stängt – p g a överbeläggning”

Jag ögnar mig igenom artikel efter artikel. Alla handlar de om samma sak. Den akuta bristen på vårdplatser på samtliga sjukhus i hela vårt avlånga land. Personalen går på knäna, jobbar över, sliter och släpar, men situationen förändras inte. För så fort en patient skrivs ut, ja då finns en till i kö. Som vill ha hjälp. Risken är dessutom högre nu, i denna ljuva sommartid, att patienten är en sådan som personalen inte alls är van vid. Att det är en s.k. ”satellitpatient”. Med andra ord, en patient som egentligen skall vårdas på en annan avdelning, men läggs in där det finns plats. Och det förstår väl alla, utom möjligen då våra beslutsfattande politiker, att vården blir sämre för dessa patienter. Bredvid det solklara faktum att personalen får arbeta med en patient de inte alls är vana vid.

Det här är intet nytt. Det sparas varje år på alla sjukhus. Vårdplatser stängs ned, faktum till trots att vården är en av få arbetsplatser där arbetssituationen är konstant över året. Vi har inga toppar och dalar. Vi har olika inflöden, beroende på årstid, men patientinflödet är på det stora hela det samma. Och man behöver inte vara matematiker för att inse att färre vårdplatser, på färre personal, på samma mängd patienter som innan, är en olösbar ekvation. Detta oavsett ”effektiviseringar” och ”teamutbildningar”.

Om gemene man i Sverige insåg att flertalet sjukhus i vårt land dagligen skickar hem patienter, som för kanske fem år sedan hade varit solklara inläggningsfall, hur skulle de då reagera? Den bistra sanningen är faktiskt så, att våra sjukhus är proppfulla. Det finns inte ens sådana där beryktade ”sova-i-sköljen”-platser. Hade vi varit en affär hade vi satt upp en skylt i entrén. ”Stängt – p g a överbeläggning”. Nu fungerar vi som tur var inte så.

Men så fullt är det.

Detta skapar dessutom, bredvid stort obehag och ibland hälsofara för våra patienter, stora slitningar inom organisationen. Alla avdelningar ser, förståligt nog, till sina egna intressen. Man vill inte ha fler patienter, fler överbeläggningar. För man vill bara överleva det här passet, för att orka med nästa. Och nästa. Fram tills dess att semestern är slut, och fler platser öppnas upp. Produkten blir en svårarbetat, trögflytande arbetsplats, där ingen kan eller orkar bjuda till. För bjuder man till ett uns mer, då kanske man själv dundrar rakt in i utbrändheten. Som så många andra av sina kollegor.

Hur f-n(!) har det blivit såhär? Hur kan det vara ok att vi, och alla dem vi ska vårda, dagligen tar käftsmäll efter käftsmäll, bara för att beslutsfattarna vägrar skjuta till mer pengar? Jag undrar stilla, ”om det var deras mormor, fru, man eller barn som råkade illa ut, skulle de agera då?”

Vad krävs egentligen för att någon ska agera? Är inte värdighetens gräns redan nådd, trampad och spottad på? Passerad för flera år sedan? Självklart är den det. Men inget händer, annat än att personal arbetar sig till utmaningens yttersta gräns, och patienter dör.

Du, politiker, hur länge till ska det här få pågå?

untitled

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Har du ätit jordgubbar?!

Den svenska sommaren! Så mytomspunnen , så glimrande magisk! Full av piggelin, folköl och Tommy Nilsson låtar, som nu visserligen mer kan associeras med byggvaruhus än med romantiska Prippsblå-kvällar. Men ändå! Det är trots allt tiden då vi svenskar, om så bara för några månader, kryper ur onepiecen och lever ut på riktigt. Skakar av oss nio månader av konstant snålblåst och skrapa-is-från-biljävels-rutan, för att insupa allt vad Evert Taube så vackert knåpade ihop mellan sina rödvinsfyllor.

Det märks tydligt när det är dags för sommaren, så där på riktigt. Särskilt för mig som arbetar med människor, och där samtalet är en naturlig del av mötet med patienten.

”Har du ätit några jordgubbar ännu?!”
Frågan kommer som ett pistolskott, från ung som gammal. Knappt hinner man svara, innan frågeställaren själv kvickt besvarat sin egna fråga.
”Det har jag! De var riktigt saftiga och fina!”
Det där sista brukar liksom sägas lite i triumf. Lite som att ”jag har minsann fått jackpotten,  men det har inte du!  Haha!”
Försöker man sig på att svara att,” jo jag har ätit jordgubbar”, brukar repliken komma fortare än en piskssnärt.
”DE VAR INGET GODA VA?! LITE TORRA?! DET ÄR SÅ SVÅRT ATT HITTA BRA GUBBAR NU FÖR TIDEN!”

Samtidigt som utropet ovan väller ut ur munnen på personen mitt emot mig brukar huvudet läggas lite på sned. Lite som i en tyst bedjan.
Som för att säga ”låt mig åtminstone få ha ätit de godaste jordgubbarna! Ge mig det lilla! Jag blev fan vald sist på gympan jämt, genom alla skolår, men jordgubbar är jag en jävel på! Släpp av mig i djupaste, inre Mongoliet, men på tio minuter kan jag hitta de godaste jordgubbar du ätit!”

”Ja, de var lite torra. Smakade inte så mycket.”
JordgubbsMessias skiner upp. Nickar som en hårdrockare på festival.
”PRECIS! Precis! Det är så svårt att hitta bra gubbar nu för tiden!”

Att dagstidningarna dessutom kan ha löpsedelar (!) med rikstäckande nyheter om just jordgubbar förstäker ju bara tesen om att sommaren inte bara är lek, sol och bad. Det är minsann på blodigt allvar också. Har bra jordgubbar blivit en statussymbol? Nåväl. Någonstans i vårt avlånga land finns de där saftiga, djupröda gubbarna, som är så åtråvärda. Dom som är så få förunnade.
Men lämna det letande till proffsen. Vi normala dödliga får nöja oss med vanliga,  torra gubbar.

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vem bestämmer var du hittar din träningsglädje?

Snubblade över den här texten här om dagen. Blev lite bestört. Har alltid gillat Jycken,  och uppskattat det han gör för svensk MMA.
Men vad vill han egentligen få ut av att dissa hela den s.k ”fitnessvärlden”?

Oavsett vad man tränar, eller hur ”hårt” och frekvent man gör det, så besitter ingen rätten att döma ut någon annans träning. Ingen är bättre eller sämre än någon annan. Du vet inget om den där överviktiga killen som kämpar på crosstrainern på gymmet. Han kanske för första gången i sitt liv äntligen tagit sig i kragen, för att må bra. Att du sen bor på gymmet, det är irrelevant. Samma sak gäller när Jycken totaldissar bikini-atleter. För han har inte en aning om hur mycket tid och dedikation de lagt ner på sin träning.
Bara för att en person tycker att man ska träna för styrka, explosivitet och smidighet, innebär inte det att alla andra gör fel. Och det innebär sannerligen inte rätten för någon att dissa någon annan.
Träningsglädje är för alla, så också träning.

Alla sporter har dessutom sin nisch och image. Jag har själv tränat MMA (gör så fortfarande ibland). Och precis som att ”fitnessvärlden” har sin image, så har MMA:n sin. Med Tapout tröjor och mycket tatueringar och allt annat. Mycket fokus på det yttre där med, alltså. Det är inget fel i det, tvärtom. Vad jag försöker säga är att alla har sitt sätt att vara/träna på. Utan att något är mer rätt eller bättre än något annat.

Och, trots vad Jycken säger, så kan man ju faktiskt ha Sanna Kallur OCH Phil Heath som förebilder. För de åstadkommer fantastiska saker, fast på olika plan.
Jag kan inspireras av båda två.
Så, sluta döm ut varandra. Ta istället lärdom och inspireras av varandras träning!
För, alla kan träna och alla kan glädjas av det.
Oavsett om man tränar MMA eller bikinifitness.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar