Vi sysslar med omvårdnad – inte service!

Först är det på sin plats att tacka Er alla för feedback, positiv som negativ, tack tack! Tack också för alla personliga berättelser och stöttande kommentarer, tack tack igen!

Jag märker dock att en sak skulle må bra av att klarläggas kring mitt och mina kollegors jobb. Och det är skillnaden på ett serviceyrke och ett omvårdnadsyrke. En del av Er verkar blanda ihop dessa två. Självklart går dessa lite in i varandra, men en klar gräns finns mellan dem. 

Jag och mina vitklädda kollegor ställer gärna upp med lite service, men, vi är primärt på vårt jobb för att syssla med omvårdnad. Ta hand om dem som har ont, hjälpa dem som inte kan på toaletten och så vidare. Rätt självklart kan tyckas, men tydligen inte för alla. Jag är således inte servitör eller transportör – jag är sjuksköterska. Jag kan hjälpa dig med en del personlig service, men det är egentligen inte mitt jobb. Mitt jobb är att vårda dig. Inte förse dig med hemtransport (om du inte är så sjuk att du behöver det vill säga), inte heller ombesörja dig med mat (om du inte fått vänta i flera timmar eller har medicinska skäl till att behöva mat, vill säga). 

Så ja. Jag vill gärna vårda dig. Och jag kan för all del sticka till dig en macka. Men, förväxla mig inte med en butikspersonal eller med en taxichaufför. För jag är inget av det. 

Och, återigen, tack! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kära patient (med anhörig) !

Jag vill börja med att understryka att jag, trots allt och hur eller hur, älskar mitt jobb. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är omringad av det välordnade kaos som en akutmottagning utgör. Jag har världens bästa arbetskamrater och finner en enorm glädje i att sida vid sida med dessa hjälpa människor som mår dåligt/ farit illa. 

Men. 

Men, det finns tillfällen då jag undrar hur vissa av våra patienter med anhöriga resonerar. Stunder när jag inte för mitt liv kan förstå hur folk beter sig. Exempel? Ni ska få ett par. 

Det första exemplet är att så fort en viss sorts patienter stiger in på/i sjukhusets/vårdcentralens/ambulansen, så upphör det egna ansvaret att gälla. Oavsett om man så bara råkar ha en sticka i fingret. Någon annan får skjutsa mig på bår eller i rullstol, jag är ju sjuk! Då kan jag inte använda benen! Att personen för två sekunder sedan gick helt obehindrat verkar inte betyda något alls. 

  
Det samma gäller mat och eventuell hemtransport. Patienter, nästan uteslutande de som är minst sjuka, ringer på klockan och säger uppfodrande: ”Jag har inte ätit sedan klockan åtta! Inte min fru heller!” Lite som en befallning och anklagelse. Som om det är mitt fel att de inte ätit. Oftast säger de heller inget mer. Som om de väntar på att jag ska akutlarma och högt vråla: ”VI BEHÖVER EN SMÖRGÅS HIT! FORT!” Hur dessa människor gör hemma, när de blir hungriga, är höljt i dunkel. 

Om vi åter tar patientexemplet med stickan i fingret. Även om personen varit så smart att den inte belastat ambulansen med sin skada (inte alltid fallet), och tagit sig själv till sjukhuset, så verkar hemgången plötsligt blivit lika komplicerad som Frodos promenad till Mordor. ”Hur ska jag ta mig hem?!” 

Ja, hur brukar du göra i vanliga fall? 

  
Vad jag menar är: självklart hjälper vi er! Det är ju därför vi är här! Men, de flesta av er är också vuxna människor. Så, även om ni hamnat på ett sjukhus kanske man kan få önska att ni ska bete er som sådana med? Speciellt ni som inte ska dö/vara allvarligt sjuka just idag. 

Detta gäller alltså er som:

• Säger att ni är ”lågtempare” när jag säger att ni inte har feber. 

• Uppger att ni har tio av tio i smärtuppskattning, men ändå har tid att fippla med mobilen mellan varven. 

• Ringer på klockan när det efter ett blodprov blöder igenom den tuss du fått att hålla över insticket. Gärna med armen fritt hängande från kroppen, så att det rinner blod överallt. Om det blöder på dig hemma, sätter du då inget över såret? Blir du alltid handlingsförlamad vid synen av blod?

• Har feber, huvudvärk eller annan smärta, men inte tagit ens en endaste liten panodil innan ni beställde en ambulans. 

Kort och gott, kära patient och anhörig, vill jag, och mina kollegor, bli bemötta med lite allmänt folkhyfs och respekt. Du går väl inte till en restaurang och ber servitören skära ditt käk eller hur? Bränner dig på maten och skäller på kocken för att soppan var för varm?

Nej, just det. 

Lite samma är det med sjukhus faktiskt. 

  
Livet som manlig syrra är inte alltid lätt…

Publicerat i Uncategorized | 38 kommentarer

Det är just därför vi behöver debatten om sköterskornas arbetsvillkor

Det går framåt i debatten, minst sagt. Det verkar som om den livliga debatten kring hur vi har det på jobbet långsamt börjar ge resultat. Alldeles för långsamt, ska givetvis tilläggas. Men ibland glömmer vi nog bort oss. Vi tror att gemene man vet vad vi gör ute på golvet, runt om på våra sjukhus, vårdcentraler och i ambulanser. Men, där har vi nog fel. Och det måste vi jobba vidare med, för att upplysa allmänheten om att vi inte enkom delar ut sömntabletter och har på oss sköterskehätta. Annars kommer vi aldrig få tillräckligt med det gehör vi behöver för drägliga villkor, för oss och för patienten.

8334069-origpic-a34024

”En sån där hatt har du väl på jobbet?”

Corren skriver en utmärkt ledare om våra usla villkor. Tack och bock för det. Men, i kommentarerna under, ser jag ett stort problem. Ett problem som är en av orsakerna till att vi i årtionden inte kommit längre än vi gjort idag. Ni kan själva läsa den via länken, men jag klipper för enkelhets skull även in den här:

”Nu kommer jag väl bli hatad av alla läsare, men jag ser faktiskt inte utefter vad jag läst den senaste veckan i Corren vad i en Sjuksköterskas villkor som är så vansinnigt dåligt?
Dessutom verkar det vara väldigt lätt att få anställning efter avslutad utbildning.

Vad jag kan utläsa utifrån det som står är att lönen verkar rätt vettig, man har rätt till OB-ersättning och möjlighet att tjäna extra om man vill jobba extra. Dessutom verkar Landstinget ganska stabilt vid konjunktursvängningar där man slipper oroas för att arbetsgivaren ska gå i KK. Man verkar få ta semester när man önskar på sommaren och får extra pengar om man är beredd att lägga en vecka på en annan tidpunkt på året. Dessutom verkar parkeringsmöjligheterna goda och arbetskläderna står arbetsgivaren för. ”

Den som skrivit ovanstående går under namnet ”Domherren”. Någonstans hoppas jag att den är sarkastiskt menad, men jag tror tyvärr att många ute i vårt samhälle ändå ser på oss syrror lite såhär. Man vet inte riktigt vad vi gör. Vi gör väl mest som läkarna säger va? Står med hättan i hand och fluffar kuddar? Nja. Sanningen är någon helt annan.

Men, för att svara på ”Domherrens” påståenden då. Lätt att få jobb? Ja, det är lätt att få jobb som sjuksyrra. Väldigt lätt till och med. Varför? Därför att vi har så usla villkor att vi flyr våra arbetsplatser. Människor blir utmattningsdeprimerade trots att de bara jobbat i några år. Så ja, det är lätt att få jobb. Men det är inte ett gott betyg.

Lönen är rätt vettig? Eh? Nej. Jämför man med liknande akademiska utbildningar, som faktiskt inte har ansvar för liv, ligger vi flera tusenlappar efter. Vi har dessutom ingen löneutveckling att tala om. Alls. Och ja, man kan kompensera detta genom att arbeta extra. Men, vem orkar det i en verksamhet som är så fullständigt överbelastad att vi vårdar våra patienter i hisshallar?

Nej. Landstingen kan inte gå i konkurs. På så sätt kan vi inte förlora våra jobb. Men, det kan sparas på resurser och arbetskraft. Och det har det gjort, i dryga tjugo år. Det är liksom lite därför vi står där vi gör idag. Semester kan alla som bor i Sverige få på sommaren. Det är liksom lag på det. Så det är ingen direkt merit. Jag får dessutom inte välja min semester. Jag får en period tilldelad. Bara att tacka, med hättan i hand.

Om vi helt bortser från ”Domherrens” kommentar så kan vi sammanfatta allt såhär: Vi syrror har en gedigen akademisk utbildning. Vi är teamledare som tillsammans med undersköterskor ansvarar för liv. Det är vi som är först på plats hos den svårt sjuka patienten. Det är vi som är frontlinjen, oavsett vad allmänheten tror. Det är vi som får fatta ibland livsavgörande beslut. För det måste vi få skälig lön, drägliga arbetsvillkor. Oavsett vad ”Domherren” tycker.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Lever du och jag i samma verklighet, Hans?

Ibland uppstår tillfällen när man vill slå sig för pannan. Särskilt i situationer av förändring, när något bra håller på att ske, men så dyker någon upp och vill sätta stopp för förändringen. Högerpolitiker som blev galna när kvinnor skulle få allmän rösträtt 1921 är ett exempel. Hans Karlsson, chef för avdelningen för vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, är ett annat. 

Hans basunerar idag stolt ut på Svt opinion att läget minsann inte är så farligt. Det finns egentligen inga farligheter alls i vården, enligt Hans. Patientrisken höjs inte alls på grund av sommarens minskade bemanning och stängda vårdplatser, enligt Karlssons rapport. Ändå är han nog lite orolig, för han slänger in en brasklapp mitt i alltihop. ”Risken finns kanske ändå, på lång sikt”. Ja tjena. 

Sådana här artiklar gör mig så förbannad. Chefer och politiker gör allt för att få ryggen fri, slå ifrån sig ansvaret. När vi äntligen börjar komma någon vart, då ska surputtar som Hans Karlsson berätta för allmänheten att allt är bra. Det är lugnt! Vi kan fortsätta så här! Sköterskor kan arbeta ihjäl sig, vi kan skicka hem patienter för tidigt på grund av vårdplatsbrist eller helt neka dem vård. Det är lugnt, det är inte så farligt!

Det här är ju pudelns kärna, det vi på golvet hela tiden får skalla huvudet blodigt mot. Vi skriker ”det går inte mer! Vi orkar inte! Det är ohållbart!”, tills vi blir hesa. Långsamt får vi lite uppmärksamhet av media, en debatt kommer igång. Och vad händer? Direkt dyker någon ansvarig upp och basunerar pompöst ut: ”Såja såja! Oroa er inte! Patientsäkerheten är intakt!”

Jag önskar ingen sjukdom, Hans. Men, det är nästan så jag önskar du blev lite sjuk. På så vis kunde du få uppleva en överfull akutmottagning, där patienterna får vänta i timmar på behandling. Där patienter vårdas i dygn, för att sjukhuset är överfullt. 

Jag önskar att du till slut fick komma till en överfull avdelning, där underbemmand personal fick ta extrapass efter extrapass, för att ingen personal fanns att tillgå. Där du fick vänta i timmar på att få hjälp, trots att du sagt att ”patientsäkerheten är intakt”. När du väl skrevs hem, med uppföljning via vårdcentral skulle du få uppleva hur svårt det är att få tid där. Hur snabbt dagens tider försvinner, trots att du behöver hjälp. Att du skulle få höra den uppgivna rösten i andra sidan luren säga ”jag är ledsen, vi har inga tider idag”. 

Efter allt det, Hans, skulle jag vilja se dig skriva en till artikel till Svt Opinion. Jag tvivlar på att du i den skulle beskriva patientsäkerheten som god. För det är den inte. Oavsett vad du säger. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Du vet att du är utarbetad sjukhusmedarbetare mitt i sommarkaos när…

…Din dygnsrytm inte längre existerar och du har, tack var det, värmevallningar som påminner om den värsta struma som finns.

200

Och så lite sjukhuskläder på det. De andas ju något oerhört bra.

…Ditt dagliga koffeinintag är större än ett litet afrikanskt lands.

giphyCAVBS77J

Ett gram koffein, omgående!

…Du vårdar patienter i skrubbar, sköljrum och hisshallar och reflekterar inte längre över det absurda i situationen.

200CAQC20V6

Nu ska vi ronda patienten som ligger i pannrummet, följ mig.

…Du är helt oförstående till när andra människor förklarar att de får välja semesterperiod.

200CA7JCIMR

Vaddå ha semester samtidigt som sin partner? Nu förstår jag inte riktigt?

…Kosten består enbart av köpmat, eftersom man aldrig är hemma och kan laga riktig mat. Som trevlig bieffekt, tillsammans med missbruket av kaffe, brukar magen balla ur fullständigt.

giphy

Hit med maten människa, jag har bara åtta minuters lunch, och behöver dessutom gå på toa!

…Får obskyra mängder remisser från trötta stafettläkare som huserar ute på landsbygden.

giphy

…Ber att få remitera denna surfboardingåkande man…

…Du tar så många extrapass att någon med PTSD i jämförelse verkar pigg, stabil och alert.

200CAVPWR8I

Åttonde passet på sex dagar? Allrighty theeen!

Hang in there, bara två månader sommar kvar!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad håller ni på med?!

Idag var jag på lekland med mina barn. En fantastisk uppfinning det där, något som jag önskar funnits när jag var liten. Ett paradis av lek och bus, gjort enbart för barn. Just därför är det kul att hänga på ungarna. Att följa med i deras lek och galna upptåg. Dela deras värld för en stund och bejaka barnet i sig själv. Kort sagt, att umgås. 

Det tycker visst inte alla andra. Ok, jag förstår att de med lite större kottar släpper dem och sätter sig i en fåtölj. De ungarna vill ju oftast vara ifred med sina egna kompisar. Men, ni med små barn, hur tänker ni egentligen?! Jag vet inte hur många föräldrar med små barn jag såg, som gick med mobilen klistrad i handen. Med ett barn i ett-två års åldern som drog mamma/pappa i armen, med en tydlig önskan: ”Kom! Kom så upptäcker vi världen ihop!” Fick de någon respons? Nej. De fick hummanden och blev inte ens mötta med blicken. 

Jo. Jag förstår också att man ibland som vuxen behöver styra med vissa grejor. Kanske fixar man med skjuts hem eller säger åt den där hemma att ta fram maten för kvällen. Det ska man såklart kunna göra utan att få dåligt samvete. Men, när man är på ett lekland i flera timmar. Och ser samma föräldrar med mobilen framför näsan gång på gång…ja då blir i alla fall jag beklämd. Ledsen. Bedrövad. För, vad är det som är så viktigt? Kan ni inte berätta det för mig?

Föräldrar ligger på en studsmatta med sitt barn, med facebook uppslaget. Sitter i ett bollhav och läser Aftonbladet. Fikar med sitt barn som bubblar på och pekar, men knappt får någon respons från mamma/pappa som är fullständigt uppslukade av Instagram. Jag blir galen!

Vad är det som händer?! Har ni vuxna blivit tonåringar?! Måste ni ständigt bli underhållna och bekräftade? Fattar ni inte att det lilla barn ni har framför er avgudar er? Vill ha er uppmärksamhet och kärlek? Och istället sitter ni där och läser och tittar på massor av skit som inte betyder ett dyft! Ni missar ju det viktiga! Det livet handlar om! 

Och, misstolka inte det här nu. Jag är inte teknikhatare eller hippie. Telefonen har självklart en plats. Jag menar inte att alla ska slänga bort den. Men, när man efter en vistelse på ett lekland med sitt barn har interagerat mer med sin jävla plastlåda till telefon, än med sitt lilla barn. Då är något innerligt, sinnessjukt fel. 

Det tror jag, handen på hjärtat, alla håller med om. 

Lägg ner den där jävla telefonen och upplev det som är viktigt istället!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Hur de ansvariga resonerar när sommarkaoset rasar

Vi som jobbar på golvet vet vad det innebär att arbeta på ett sjukhus/ en vårdcentral/ i en ambulans när sommaren slår till som bäst (värst). Vi vet vad indragna resurser och minskade vårplatser innebär. Men de ansvariga då – de som verkligen skulle kunna ändra allt från grunden, hur går tankegångarna där?

…Ansvariga poltiker får höra att det knappt finns vårdplatser och att hälften av all personal får förskjuta sin semester.

giphy
Hör jag inte något om att det finns problem, så finns det inte. Nu går jag på semester i tio veckor. Hej då!

…Pressansvariga på landstingen förnekar all sorts patientfara, även om en sjuksyrra dör av utmattning i bakgrunden under intervjun.

200
Patientfara? Haha! Här finns ingen patientfara. Vad sa du? Om en sjuksköterska ska vara ensamt ansvarig för tjugo patienter? …Nu tar jag nio veckors semester!

…De vårdenhetschefer som faktiskt har lite ryggrad och signalerar uppåt att ”det går inte mer, inte en sommar till!” får kalla handen av de ansvariga.

200 (1)
Ringer du nu igen?! Vi sa ju åt dig att sluta ringa redan förra sommaren. Patientrisk? Eh…vi har semester nu!

Ansvariga politiker på riksnivå säger att de inget kan göra, fast sanningen är att de mest inte orkar/vill.

200 (2)
Ja, det stämmer att jag är sjukvårds-och hälsominister. Vem som ska rätta till kaoset i sjukvården? Inte fan vet jag. Någon annan? Är någon annan på semester sa du? Ok. Jag med! Ses i september!

Ansvariga på sjukhus/VC/ambulans till slut surnar till på sin personal och kör det eviga argumentet att ”vi som jobbar inom vården faktiskt måste ta vårt ansvar”, som för att få oss att sluta påtala riskerna vi ser. Denna sorts uttalande kommer inte heller sällan från personer som inte varit i kliniskt verksamhet på ett decennium.

giphy (1)
Fan. Jag kanske inte borde sagt det där om att ”alla måste offra sig för att få verksamheten att gå ihop”, när jag sitter här på semester på Aruba. Tur att jag har två semesterperioders semester. Då hinner nog folk glömma allt. Eller jobba ihjäl sig. 

På måndag avslutar jag min semester. Önska mig lycka till!

Videoklipp | Posted on by | Lämna en kommentar

Du vet att du jobbar på ett sjukhus i sommarkaos när…

…Det måndag klockan 08:54 inte finns en enda vårdplats på hela bygget. Alla vilorum och sköljrum är överbelagda och gamla skyddsrum används som postop, och veckan har bara börjat.

tumblr_n9qzt4c3TT1rbc9h1o1_500

…Man sitter med två kollegor på morgonsamlingen och väntar på att all personal ska ramla in i sista minuten. Sen inser man att det ju är sommarbemanning. Det kommer ingen mer.

200

…Undrar om alla chefer och administrativ personal drabbats av Calici, mitt i varmaste juli, eftersom ingen tjatat på dig om att ta extrapass på flera timmar. Sen inser man att de ju kan ta minst sex veckors semester, sammanslaget med två veckors flex, till skillnad från dig själv, som max får ta fyra veckor på minuten uträknat.

200 (1)

…Tar emot fyra alkoholintoxer och en dehydrerad geriatrisk patient på mindre än en timme under nattpasset.

200 (2)

…Faktiskt, på riktigt, tar emot en patient i triaget som inkommer för att de bränt sönder sina axlar ute i solen. Samtidigt ser du själv ut som Gollum, efter tre veckors nattarbete.

200 (3)

…Inte behöver leta parkering på morgonen, desperat likt en person i öknen söker vatten. Varför? Alla chefer och adminpersonal är ju på semester!

200 (4)

…Svettas som en gris, och måste koppla Ringer Acetat på dig själv på lunchen för att klara dagen. Landstingets scrubs är inte direkt som funktionskläder, i den trettiogradiga värmen.

200 (5)

…Inte kan sova, för att solen aldrig går ned och för att du hoppar mellan skiften som en skidåkare studsar fram i en puckelpist. Hur jag jobbar den här veckan? Natt- dag- natt- natt- kväll- dag, hurså?

giphy

…Försöker ringa en mottagning för att hjälpa en patient och dirigera denna rätt, men möts av ett TeleQ som glatt basunerar ut att alla på mottagningen gått på åtta veckors semester.

200 (6)

…Faktiskt får flexa hem fem minuter innan passet är slut, istället för att jobba över en och en halv timme, på grund av underbemanningen.

s3AoP

…När du efter varje avslutat pass känner såhär…

200 (7)

…Men lika snabbt blir uppringd och blir inbeordrad på din lediga dag.

200 (8)

Trevlig sommar!

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

2000 sjuksköterskor saknas – men patientsäkerheten är intakt?!

Jag har härjat på SVT Opinion om det här fenomenet. Två gånger, dessutom. Allt i ett naivt försök att möjligen någon beslutsfattare skulle se det där, och haja till. Lite som en skriftlig örfil, för att äntligen få något att hända. Flertalet andra har gjort samma sak. Det enda gemensamma resultat vi fått, är att inget händer. Ingenting alls.

Det verkar inte spela någon roll att alarmrapporterna duggar tätt som ett typiskt svensk sommarregn. Personalen förstår. Allmänheten förfasas. Gabriel Wikström kliar sig i huvudet och gör…ingenting. Skyller på att det är Landstingens sak. Landstingen i sin tur gör inte ett jota. Eller jo, där hade jag visst fel, det gör de faktiskt. De gör allt lite sämre, år för år. Liiiite mindre vårdplatser varje år. Det som för två år sedan ansågs som ett krisläge gällande platser, får idag anses fullt godtagbart.

Sjuksköterskebristen är numer ett så slitet ord att det är som den där sagan om pojken som ropade varg för många gånger. Brist? Jaha ja. Kan det verkligen vara så farligt? Ja. Det kan det. För 2014 saknades det 870 vårdplatser som DIREKT FÖLJD av sjuksköterskebristen.

Detta kunde tillskrivas att det saknades 2000 sjuksköterskor inom vården. Läs det där igen. Och samtidigt basuneras det ständigt och jämt ut budskap om att ”det finns ingen patientrisk i detta” Nähe du. Kyss Karlsson. Vi kan ju säga såhär: om det saknades 2000 piloter inom SAS, och en del flygningar fick flygas av oerfarna piloter, eller helt enkelt av flygvärdinnan? Tror ni folk skulle reagera då? Skulle politikerna reagera? Klart som korvspad. Och vi sitter, oavsett vad många tror, lite i samma sits. Det är vi sjuksköterskor som ytterst ansvarar för patientsäkerhet och vård. Som piloten som styr planet.

Samtidigt gnäller de stora sjukhusen om att ”det är svårt att rekrytera personal”. Tror fan det. För varför skulle någon vilja jobba i en verksamhet som är så urlakad att den börjar likna en schweizerost? Varför skulle någon vilja arbeta halvt ihjäl sig för en skitlön? Det har till och med blivit så att många sjuksköterskor behöver ta antidepressiva för att orka jobba. HUR. SJUKT. ÄR. DET?

Sverige är numer det Europiska land som har minst antal vårdplatser per 1000 invånare. Från att ha varit ett sjukvårdens frontland, har vi istället transformerats till dess raka motsats. Mycket tack vare att sjukvårdspersonalen, och då talar jag om dess samtliga grenar, behandlas som skit. Här har vi nu resultatet. Allt färre vill jobba med yrkena. De som arbetar säger upp sig, eller väljer andra arbetsplatser. Alla beslutsfattare står handfallna, men utlovar en patientsäker vård, trots att de omöjligt inte kan förstå risken i det de utlovar.

Jag vet inte om det är försent att göra något. Om vi snart får vända oss till mindre bemedlade länder, och hyra in deras personal. För vilken ung person vid sina sinnes fulla bruk, som står inför ett yrkesval och har sett alla rubriker i tidningarna, skulle välja att bli sjuksköterska? Med pisslön och eländiga arbetsvillkor. Ingen, såklart. Vi har blivit den nya tidens slit-och-släng-vara.

Och här, politiker, ser ni resultatet.

Kanske dags att börja jobba lite, inte sant?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Låt inte Lisas död bli ytterligare ett verktyg för rasismen

Att en människa mördas är den djupaste av tragedier. Familj och anhöriga slits in i en sprial av skuld, vanmakt och sorg som aldrig kommer försvinna. Möjligen blekna något med tidens hjälp, men aldrig försvinna. 

Måhända är det också en än större tragedi när en sådan ung människa som Lisa rycks bort, på ett fasansfullt brutalt vis. En människa som knappt hunnit bli vuxen, inte hunnit ta mer än några stapplande, prövande steg ut i vuxenvärlden, finns plötsligt inte mer. Kommer aldrig få leva det liv det var tänkt. Det är så hemskt, så avskyvärt och så fruktansvärt orättvist. 

Jag har i mitt arbete som sjuksköterska sett en hel del tragedier och sorg, och drabbade männsikors försök att hantera det som drabbar dem och deras anhöriga. Och jag tycker mig nu se samma reaktioner i sociala medier. Försök från människor att i all sorg, ilska och vanmakt hantera det ohanterbara. För det hemska har drabbat något så oskuldsfullt som en ung människa. Det slår hårt i den egna själen, den inre tryggheten. Om det händer där, på landet mitt i vad som ska vara lugna, harmoniska trygga sommarsverige- var går man då säker?

Människor försöker hitta förklaringar i tragik, där det kanske inte ens finns någon förklaring att få. Och det gör det hela än mer ogreppbart och skrämmande. Att något sådant här hemskt ”bara kan hända”. Därför blossar debatten just nu het om gärningsmännens ursprung. Det talas om ”olika attityder” och ”kvinnosyn” med mera. Som om etnicitet skulle kunna förklara varför det oförklarliga kan hända. Ilska och vanmakt försöker hitta en förklaring, och det första naturliga är att skylla på ursprung. Mest för att folk är rädda, tror jag. 

Fall inte i den fällan! Om det är så att de skyldiga är anhållna, så ska de utan tvekan ha sina straff. Men -och det här är viktigt- deras ursprung är inte förklaringen till det som hände. Lika lite som att det skulle ha det om dådet utförts av en infödd svensk. Var arg, sörj och känn en fruktansvärd vanmakt, allt det där är naturligt. Men, låt inte rasister och dem som agerat utan att tänka, göra en ung människas död till ett slagträ mot det mångkulturella samhället! 

Det är inte sanningen, och dessutom en skymf mot den drabbade och hennes familj. Att förminska hennes död, och använda den som bensin i en debatt där den inte hör hemma, är banne mig ett hån. 

Så. Håll om varandra lite extra i sommaren. Uppskatta allt ni har, och inse att varje dag är en gåva som inte skall tas för given. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar