Hur de ansvariga resonerar när sommarkaoset rasar

Vi som jobbar på golvet vet vad det innebär att arbeta på ett sjukhus/ en vårdcentral/ i en ambulans när sommaren slår till som bäst (värst). Vi vet vad indragna resurser och minskade vårplatser innebär. Men de ansvariga då – de som verkligen skulle kunna ändra allt från grunden, hur går tankegångarna där?

…Ansvariga poltiker får höra att det knappt finns vårdplatser och att hälften av all personal får förskjuta sin semester.

giphy
Hör jag inte något om att det finns problem, så finns det inte. Nu går jag på semester i tio veckor. Hej då!

…Pressansvariga på landstingen förnekar all sorts patientfara, även om en sjuksyrra dör av utmattning i bakgrunden under intervjun.

200
Patientfara? Haha! Här finns ingen patientfara. Vad sa du? Om en sjuksköterska ska vara ensamt ansvarig för tjugo patienter? …Nu tar jag nio veckors semester!

…De vårdenhetschefer som faktiskt har lite ryggrad och signalerar uppåt att ”det går inte mer, inte en sommar till!” får kalla handen av de ansvariga.

200 (1)
Ringer du nu igen?! Vi sa ju åt dig att sluta ringa redan förra sommaren. Patientrisk? Eh…vi har semester nu!

Ansvariga politiker på riksnivå säger att de inget kan göra, fast sanningen är att de mest inte orkar/vill.

200 (2)
Ja, det stämmer att jag är sjukvårds-och hälsominister. Vem som ska rätta till kaoset i sjukvården? Inte fan vet jag. Någon annan? Är någon annan på semester sa du? Ok. Jag med! Ses i september!

Ansvariga på sjukhus/VC/ambulans till slut surnar till på sin personal och kör det eviga argumentet att ”vi som jobbar inom vården faktiskt måste ta vårt ansvar”, som för att få oss att sluta påtala riskerna vi ser. Denna sorts uttalande kommer inte heller sällan från personer som inte varit i kliniskt verksamhet på ett decennium.

giphy (1)
Fan. Jag kanske inte borde sagt det där om att ”alla måste offra sig för att få verksamheten att gå ihop”, när jag sitter här på semester på Aruba. Tur att jag har två semesterperioders semester. Då hinner nog folk glömma allt. Eller jobba ihjäl sig. 

På måndag avslutar jag min semester. Önska mig lycka till!

Videoklipp | Posted on by | Lämna en kommentar

Du vet att du jobbar på ett sjukhus i sommarkaos när…

…Det måndag klockan 08:54 inte finns en enda vårdplats på hela bygget. Alla vilorum och sköljrum är överbelagda och gamla skyddsrum används som postop, och veckan har bara börjat.

tumblr_n9qzt4c3TT1rbc9h1o1_500

…Man sitter med två kollegor på morgonsamlingen och väntar på att all personal ska ramla in i sista minuten. Sen inser man att det ju är sommarbemanning. Det kommer ingen mer.

200

…Undrar om alla chefer och administrativ personal drabbats av Calici, mitt i varmaste juli, eftersom ingen tjatat på dig om att ta extrapass på flera timmar. Sen inser man att de ju kan ta minst sex veckors semester, sammanslaget med två veckors flex, till skillnad från dig själv, som max får ta fyra veckor på minuten uträknat.

200 (1)

…Tar emot fyra alkoholintoxer och en dehydrerad geriatrisk patient på mindre än en timme under nattpasset.

200 (2)

…Faktiskt, på riktigt, tar emot en patient i triaget som inkommer för att de bränt sönder sina axlar ute i solen. Samtidigt ser du själv ut som Gollum, efter tre veckors nattarbete.

200 (3)

…Inte behöver leta parkering på morgonen, desperat likt en person i öknen söker vatten. Varför? Alla chefer och adminpersonal är ju på semester!

200 (4)

…Svettas som en gris, och måste koppla Ringer Acetat på dig själv på lunchen för att klara dagen. Landstingets scrubs är inte direkt som funktionskläder, i den trettiogradiga värmen.

200 (5)

…Inte kan sova, för att solen aldrig går ned och för att du hoppar mellan skiften som en skidåkare studsar fram i en puckelpist. Hur jag jobbar den här veckan? Natt- dag- natt- natt- kväll- dag, hurså?

giphy

…Försöker ringa en mottagning för att hjälpa en patient och dirigera denna rätt, men möts av ett TeleQ som glatt basunerar ut att alla på mottagningen gått på åtta veckors semester.

200 (6)

…Faktiskt får flexa hem fem minuter innan passet är slut, istället för att jobba över en och en halv timme, på grund av underbemanningen.

s3AoP

…När du efter varje avslutat pass känner såhär…

200 (7)

…Men lika snabbt blir uppringd och blir inbeordrad på din lediga dag.

200 (8)

Trevlig sommar!

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

2000 sjuksköterskor saknas – men patientsäkerheten är intakt?!

Jag har härjat på SVT Opinion om det här fenomenet. Två gånger, dessutom. Allt i ett naivt försök att möjligen någon beslutsfattare skulle se det där, och haja till. Lite som en skriftlig örfil, för att äntligen få något att hända. Flertalet andra har gjort samma sak. Det enda gemensamma resultat vi fått, är att inget händer. Ingenting alls.

Det verkar inte spela någon roll att alarmrapporterna duggar tätt som ett typiskt svensk sommarregn. Personalen förstår. Allmänheten förfasas. Gabriel Wikström kliar sig i huvudet och gör…ingenting. Skyller på att det är Landstingens sak. Landstingen i sin tur gör inte ett jota. Eller jo, där hade jag visst fel, det gör de faktiskt. De gör allt lite sämre, år för år. Liiiite mindre vårdplatser varje år. Det som för två år sedan ansågs som ett krisläge gällande platser, får idag anses fullt godtagbart.

Sjuksköterskebristen är numer ett så slitet ord att det är som den där sagan om pojken som ropade varg för många gånger. Brist? Jaha ja. Kan det verkligen vara så farligt? Ja. Det kan det. För 2014 saknades det 870 vårdplatser som DIREKT FÖLJD av sjuksköterskebristen.

Detta kunde tillskrivas att det saknades 2000 sjuksköterskor inom vården. Läs det där igen. Och samtidigt basuneras det ständigt och jämt ut budskap om att ”det finns ingen patientrisk i detta” Nähe du. Kyss Karlsson. Vi kan ju säga såhär: om det saknades 2000 piloter inom SAS, och en del flygningar fick flygas av oerfarna piloter, eller helt enkelt av flygvärdinnan? Tror ni folk skulle reagera då? Skulle politikerna reagera? Klart som korvspad. Och vi sitter, oavsett vad många tror, lite i samma sits. Det är vi sjuksköterskor som ytterst ansvarar för patientsäkerhet och vård. Som piloten som styr planet.

Samtidigt gnäller de stora sjukhusen om att ”det är svårt att rekrytera personal”. Tror fan det. För varför skulle någon vilja jobba i en verksamhet som är så urlakad att den börjar likna en schweizerost? Varför skulle någon vilja arbeta halvt ihjäl sig för en skitlön? Det har till och med blivit så att många sjuksköterskor behöver ta antidepressiva för att orka jobba. HUR. SJUKT. ÄR. DET?

Sverige är numer det Europiska land som har minst antal vårdplatser per 1000 invånare. Från att ha varit ett sjukvårdens frontland, har vi istället transformerats till dess raka motsats. Mycket tack vare att sjukvårdspersonalen, och då talar jag om dess samtliga grenar, behandlas som skit. Här har vi nu resultatet. Allt färre vill jobba med yrkena. De som arbetar säger upp sig, eller väljer andra arbetsplatser. Alla beslutsfattare står handfallna, men utlovar en patientsäker vård, trots att de omöjligt inte kan förstå risken i det de utlovar.

Jag vet inte om det är försent att göra något. Om vi snart får vända oss till mindre bemedlade länder, och hyra in deras personal. För vilken ung person vid sina sinnes fulla bruk, som står inför ett yrkesval och har sett alla rubriker i tidningarna, skulle välja att bli sjuksköterska? Med pisslön och eländiga arbetsvillkor. Ingen, såklart. Vi har blivit den nya tidens slit-och-släng-vara.

Och här, politiker, ser ni resultatet.

Kanske dags att börja jobba lite, inte sant?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Låt inte Lisas död bli ytterligare ett verktyg för rasismen

Att en människa mördas är den djupaste av tragedier. Familj och anhöriga slits in i en sprial av skuld, vanmakt och sorg som aldrig kommer försvinna. Möjligen blekna något med tidens hjälp, men aldrig försvinna. 

Måhända är det också en än större tragedi när en sådan ung människa som Lisa rycks bort, på ett fasansfullt brutalt vis. En människa som knappt hunnit bli vuxen, inte hunnit ta mer än några stapplande, prövande steg ut i vuxenvärlden, finns plötsligt inte mer. Kommer aldrig få leva det liv det var tänkt. Det är så hemskt, så avskyvärt och så fruktansvärt orättvist. 

Jag har i mitt arbete som sjuksköterska sett en hel del tragedier och sorg, och drabbade männsikors försök att hantera det som drabbar dem och deras anhöriga. Och jag tycker mig nu se samma reaktioner i sociala medier. Försök från människor att i all sorg, ilska och vanmakt hantera det ohanterbara. För det hemska har drabbat något så oskuldsfullt som en ung människa. Det slår hårt i den egna själen, den inre tryggheten. Om det händer där, på landet mitt i vad som ska vara lugna, harmoniska trygga sommarsverige- var går man då säker?

Människor försöker hitta förklaringar i tragik, där det kanske inte ens finns någon förklaring att få. Och det gör det hela än mer ogreppbart och skrämmande. Att något sådant här hemskt ”bara kan hända”. Därför blossar debatten just nu het om gärningsmännens ursprung. Det talas om ”olika attityder” och ”kvinnosyn” med mera. Som om etnicitet skulle kunna förklara varför det oförklarliga kan hända. Ilska och vanmakt försöker hitta en förklaring, och det första naturliga är att skylla på ursprung. Mest för att folk är rädda, tror jag. 

Fall inte i den fällan! Om det är så att de skyldiga är anhållna, så ska de utan tvekan ha sina straff. Men -och det här är viktigt- deras ursprung är inte förklaringen till det som hände. Lika lite som att det skulle ha det om dådet utförts av en infödd svensk. Var arg, sörj och känn en fruktansvärd vanmakt, allt det där är naturligt. Men, låt inte rasister och dem som agerat utan att tänka, göra en ung människas död till ett slagträ mot det mångkulturella samhället! 

Det är inte sanningen, och dessutom en skymf mot den drabbade och hennes familj. Att förminska hennes död, och använda den som bensin i en debatt där den inte hör hemma, är banne mig ett hån. 

Så. Håll om varandra lite extra i sommaren. Uppskatta allt ni har, och inse att varje dag är en gåva som inte skall tas för given. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Sex enkla steg till ett misslyckat sjukhus!

Det larmas rejält från i stort sett samtliga sjukhus i vårt avlånga land, inför sommaren. Semestrarna är i antågande, och vårdplatser försvinner i samma rasande takt som mazariner utanför Coop en dag då pensionen kommit.

Hoppla!

Hoppla igen!

Och, nämen nu blommar asfalten igen!

Ingen som jobbar på golvet inom vården är förvånad. Men de som fattar beslut får fullständig panik (ja, i år igen. Det är lite med dem som med SJ.), lovar tiotusentals kronor i ersättning, bara man flyttar semestern lite.

Hur blir det såhär? Jag ska visa Er, ge eder alla receptet på hur man på bästa sätt utarbetar sin personal så att de blir lika utbrända som en häxa på bål under häxprocesserna. Varsågod!

1. Belamra alla, och då menar jag ALLA (utom givetvis dig själv) inom vårdkedjan med extrauppgifter. Du kan för all del ge uppgifterna något flashigt namn som ”ansvarsområde” eller ”Superhjälte-stuff”, så att folk lättare tar på sig dem. Undersköterskorna kan få beställa material och städa. Sjuksköterskorna kan få städa, hålla utbildningar och beställa medicin. Läkarna? De kan få en miljard administrativa uppgifter, så vi sparar på sekreterarna. Sekreterarna kan sedan få ta emot patienter, fast de inte är utbildade till det! Det viktigaste är dock att allt detta sker P-A-R-A-L-L-E-L-L-T med de vanliga arbetsuppgifterna! Mer jobb, för samma peng, om du fattar?

Voíla! Du har sparat massor!

What

Jo då! Vi lovar! Det funkar!

2. Tillsätt INGA extra resurser! Inte på något vis, någonstans. Det enda undantaget skulle möjligen vara utredningar om varför sjukhuset är misslyckat. Då kan du gärna hälla pengar över obskyra projekt och utredningar. Gärna med externa, svindyra konsulter. Vad sa du, sa du? Lyssna på dem på golvet? De som jobbar i, och har kunskap om verksamheten och flödet? HAHA! Nä, så jobbar vi inte här. Dessutom är de upptagna allihopa, med ”ansvarsområden”.

im-broke

Pengar till extra resurser? Det finns det inte pengar till!

3. Jag kan inte med emfas nog understryka det som ovan nämnts: LYSSNA INTE PÅ DEM PÅ GOLVET! De kommer bara vilja ha pengar till strunt som högre löner, förbättrade arbetsvillkor och med det vilja stärka patientsäkerheten. Och det går minsann inte för sig! Om någon är enträgen och ligger på, hänvisa till punkt 2, och säg att en ”grupp” ”jobbar” med frågan. Ha sedan kaffekoppen redo, och se hemskt upptagen ut.

giphy

Fan! Nu kommer någon från golvet och vill prata igen. 

4. Just sjuksköterskorna är en grupp för sig. De jävlas och jäklas med lönekrav och rimliga arbetsvillkor! Det går minsann inte för sig, för tänk om alla ska ha höjd lön?! Hur ska du då kunna rekrytera externa konsulter? Att sen alla säger upp sig och du måste anställa externa syrror, som i slutändan kostar långt mycket mer än vad höjda löner hade gjort, det är inte relevant. Så det så!

giphy (1)

Dyrare i slutändan säger du? Talk to the hand!

5. När vi ändå är inne på sköterskor, så är undersköterskor också jävligt jobbiga! De vill också bli respekterade och få vidareutbildning! Och trots att det gång på gång visat sig att de är ovärderliga i sjukhusflödet, så ska du inte lyssna på det örat! Försök och fasa ut dem istället, ersätt dem med fördel med sjuksköterskor, för då kan EN person göra TVÅ personers jobb. Typ. Ungefär. Lyssna inte om personalen protesterar (se punkt 4).

giphy (2)

En arbetsplats med BARA syrror! Fatta bra, alla kan dela medicin, samtidigt som de bäddar sängar, håller handen och serverar mat. Score!

6. Slit ut dina läkare, gärna så fort som möjligt. Lova en sak, gärna vad gäller möjlighet till ”flexibelt schema”, bara för att i nästa stund själv lägga schemat ändå och hänvisa till att ”alla måste offra sig lite”. Att det sedan betyder att de arbetar 5 av 6 helger på raken, och aldrig träffar sin familj? Det spelar väl ingen roll? Och, just det, lägg massor av extra pappersarbete på dem! MASSOR! Gärna så mycket att de inte hinner fortbilda sig, eller ta hand om patienter!

giphy (3)

”Arbetet innefattar viss administrativ tjänst…”

Så! 6 enkla steg för att fullständigt, snabbt och effektivt montera ned en avdelning/klinik! När det sedan inte finns personal, och patienterna far illa, förneka bara allt i media. Ingenting innebär en patientfara, om det så skulle finnas rabiessmittade zombier på sjukhuset, så är det bara att förneka. O, just det, återigen: LYSSNA INTE PÅ DEM PÅ GOLVET!

———

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När ska det sluta? När alla slutat?

Det fanns en tid då man föddes in i sitt yrke. Var pappa smed, skulle man själv också bli det. Det spelade liksom ingen roll att man gillade att pyssla med blommor och hade händer som en femårig flicka. Man skulle bli smed, punkt och slut.

Ungefär samtidigt i tiden dök de första sjuksköterskorna upp. De hade det ungefär lika jävligt. Syrra blev man på den tiden ungefär som man blev präst eller nunna – som ett kall och på livstid. Man fick inget pröjs, utan bara käk och logi. Fick man efter tjugo år för sig att man kanske ville bli smed, så fanns inte ens möjligheten. Bara att jobba på tills man dog.

Ett av ovanstående scenarior har ändrats, på så vis att politikerna förstår det. Det andra har det inte. Vill du ha en ledtråd på vilket kan du ju kika efter hur många smeder du ser i kön på Maxi, nästa gång du handlar.

Sjuksköterskor i hela landet har den senaste tiden protesterat, över värdelös löneutveckling, ännu sämre arbetsmiljö och en förskräcklig vårdtyngd. Samtidigt har t om chefsläkare gått ut och varnat om riskerna som blir allt mer påtagliga i vården. Till stor del beroende på att sjuksköterskor (och undersköterskor!) behandlas som skit. Det talades ett tag om ”nu måste det göras något” och ”äntligen! Nu blir det skillnad!”. Till och med vi som är vansinnigt luttrade efter en hel del år inom vården såg ett möjligt ljus i tunneln.

Vad blev utfallet? Jo, det här ! Åter så ser ansvariga endast till kortsiktiga resultat, och bara siffror på pappret, istället för människan bakom siffrorna. Man tänker kortsiktigt som en struts som stoppar huvudet i sanden när ett lejon attackerar, eller som någon som kissar på sig. Det är ju så varmt och skönt i början!

Ansvariga, som inte har någon som helst förankring i klinisk verksamhet, förstår inte att dessa poängmodeller behövs, för att folk ska orka. De förstår (eller vill inte förstå) att det i långa loppet blir dyrare med inskolning av ny personal, samt ökad sjukfrånvaro, för att folk går in i väggen fullständigt. De struntar, kort och gott, i sin personal. De ser bara siffror. Att kunskapstappet blir enormt, att verksamheten och patienterna drabbas och utsätts får risker, det skiter man också högaktningsfullt i. Siffror!

I en tid när det pratas om att höja sjuksköterskans status och ge denna drägligare arbetsvillkor, så gör Sinnescentrum på Universitetetssjukhuset i Linköping precis tvärtom. Man tror att alla sköterskor bara kommer huka sig, och åter rätta sig i ledet. Som förr. Det är väl ändå ingen som vill bli smed?!

Vad följderna blir av det här, törs jag knappt fundera över. En massflykt av personal, och en vård som fullständigt kraschar ihop, är dock en kvalificerad gissning.

Ibland är folk så korkade att man baxnar.

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg? Ska det vara såhär?

$T2eC16VHJGkE9no8h,J6BRGRSMBpew--60_12

Släng en blick på bilden ovan. Fnys inte åt att den är larvig, utan rannsaka dig själv för ett ögonblick. Finns det inte lite sanning i citatet? När köpte du egentligen något senast, som du inte alls behövde utan bara för att ha det? Eller för att kunna visa för den där grannen du inte gillar?

Kanske är det så att jag håller på att bli gammal. Eller så transformeras jag långsamt till en hippie. Oavsett vad orsaken är, så har jag börjat reflektera över det samhälle vi lever i. Långsamt har det också uppenbarat sig för mig hur sjukt snedvridet det är. Och innan du frustrerat trycker på krysset där uppe i hörnet, ilsket frustande om vilken skenhelig idiot jag är, gör mig tjänsten att hänga med en liten stund till, ok? Tack!

För det första: när jag hämtar min dotter från förskoleklassen, där hon är ca 4 timmar varje dag, så reflekterar jag över hur länge många av de andra barnen är där. Avlämningstider och hämtning sitter på ett schema vid dörren, nämligen. Här har vi alltså sjuåringar som lämnas 0630, för att hämtas 1715.

En effektiv tid på nätta 10 timmar och 45 minuter. Är det rimligt?! Är det sedan underligt att ungarna du hämtar är övertrötta som en PTSD-skadad soldat, och bara ställer till med ofog? Hur många gånger har jag inte hört föräldrar sucka över att ungarna är så jobbiga – jamen varför tror du att det är så? De slits upp i svinottan, lämnas knappt vakna på förskolan, för att sedan spendera nästan hela sin vakna tid där? Hur skulle du må av det?

NEJ! Tryck inte på krysset! Jag är inte dömande eller skenhelig, jag vill få dig att reflektera! Och vi börjar nu närma oss poängen! När jag ställer frågan varför ungarna ska vara så länge på förskolan får jag ofta svaret: ”Jag måste ju jobba!”. Såklart måste du det! Pengar till mat och husrum måste ju införskaffas på något sätt. Men, måste pengar läggas på hög? Måste man jobba heltid?

Tänk efter! En del stackare måste jobba heltid, och får ändå vända på slantarna för att få det att gå ihop. Den här texten riktar sig inte till er. Kämpa på, ni är fantastiska. Men ni övriga då? Som har flera hundratusen på banken, men ändå fortsätter arbeta heltid och mer därtill? För vems skull gör du det? Här brukar jag få höra: ”Jamen! Huset kostar ju! Och vi måste åka på semester! Och bilarna! Och jag har precis köpt ett torp med!”

Stopp! Vi har nu nått pudelns kärna! Vad är det som har hänt? Varför måste vi hela tiden ha mer? Större och dyrare saker och hus? Nya bilar vartannat år? Tror du, handen på hjärtat, att dina barn blir gladare av att bo i ett hus med sjöutsikt? Med 8 rum istället för 4? Nej, givetvis inte. Men du har på något vis börjat att tro det. Samma sak gäller semestrar. Måste man åka jorden runt, för att det ska räknas som semester? Är inte det viktigaste att man får vara tillsammans? Eller är det viktigaste att man kan säga vart man varit? Thailand. Usa. Klingar det bättre än Skara Sommarland, när du pratar med dem på jobbet?

Åter, jag försöker inte mässa om vad som är rätt. Men jag tycker vi är inne på helt fel väg. Vi träffar aldrig dem vi lever med. Vi jobbar mer och mer, för att ha råd med allt som vi skaffar oss. Pressar oss till bristningsgränsen för att få en klapp på axeln av arbetskamrater och chefer, när den där klappen på axeln borde komma från dem där hemma. Tänk efter, varför skiljer sig folk till höger och vänster? Jo, därför att de inte hinner med varandra. Folk stressar så, jobbar som dårar, och bygger på sin yttre fasad så till den milda grad att man helt glömmer varandra. Man glömmer det enda som egentligen är viktigt, nämligen de mjuka värdena. Att spendera tid med varandra. Att lära känna varandra. Att ge varandra kärlek, trygghet och säkerhet.

Men inget av det där är värt något, i dagens samhälle. Vi försummar våra barn, vi försummar våra partners och vi försummar oss själva. Vi jobbar oss till utmatningens gräns, blir utbrända och skiljer oss. Barnen blir otrygga och utåtagerande, för att ingen har tid med dem. Är det såhär vi vill ha det? Är det inte dags att vi börjar jobba på mjuka värden istället? Är inte det det viktigaste vi har?

Gå ned i tid. Köp ett billigare hus, så behöver du inte jobba ihjäl dig. Skit i om grannen köper en ny bil och storbildsteve. Så länge din bil rullar, och du har en tjock-tv att titta på, så är väl det behovet egentligen tillfredsställt, eller hur?

Men, om du fortfarande tycker att jag är skenhelig idiot-hippie, ber jag dig att avslutningsvis läsa det här citatet av Dalai Lama. Han är smart han.

Tack för din tid!

Dalai-Lama

Lever du som du vill leva? Eller jagar du den bild av ett lyckat liv som samhället sagt åt dig är ett lyckat liv?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Historien om fattigpensionären (och den silvriga BMWn)

Ja. Ni har säkert läst det virala inlägget som florerar flitigt just nu. Jag tänker inte bemöda mig med att länka till det, men vill man återge det i korta drag går det ungefär ut på det här:

Någon ser en pensionär på Ica.

Denne pensionär har inte råd med allt i sin korg.

Någon som ser detta blir ledsen/upprörd.

Samma Någon ser, utanför Ica, en tiggare som hämtas av en BMW (en silvrig, dessutom! )

Någon gör automatiskt kopplingen att pe sionären kontra silvrig-BMW-med-tiggare-i utgör ekvationen 1+1=2, och tycker det är förjävligt att tiggare tar våra pensionärers pengar.

Slut på återberättelse.

Ja hå hå ja ja. Vad ska man säga, var ska man börja?
Givetvis finns det en tragik i att en människa inte har råd att äta mat, oavsett om man är pensionär eller student. I den bästa av världar skulle ingen behöva svälta.

Men, var börjar egentligen det egna ansvaret? Kan man som fattig pensionär enbart luta sig tillbaka och peka ilsket på invandrare som roten till att man inte kan köpa kaffe? Nä. Såklart inte. För, så länge man inte levt under en sten i femtio år, så borde man någonstans på vägen insett att: ”hoppla! När jag blir pensionär kommer jag ha mindre pengar! Dags att börja spara/ minska omkostnader!”

Ingen, ingen! står där första gången pensionen betalas ut och får panik: ”va fan! Varför får jag så lite nu för! Det är det ingen som sagt!” Därför fullkomligt spyr jag på sådana här dåligt, populistiskt skrivna artiklar! Skrivna enkom för att lite i smyg beskylla invandringen för dagens situation. Sanningen är ju istället att fattigpensionären, och jag vet att folk blir galna nu, till störst del har sig själv att skylla för sin situation. Det är den krassa, enkla sanningen.

Det förtar dock inte att det är hemskt, men borde få folk att inse att det inte är den silvriga BMW:ns fel att Agda eller Arne har dålig pension. För pensionären var faktiskt här, och var förmodligen arbetsför, för femtio år sedan. Medan BMW:n och dess passagerare knappast ens lär ha varit påtänkta.
Och pensionären är ju den som under sitt liv valt boende, omkostnader och sparande. Inte den tiggande damen framför Ica.

Perspektiv och eget ansvar, någon?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Koffein och nikotin till råttor och möss?

Jag har aldrig varit någon djurrättsaktivist. Aldrig varit vegetarian eller för den delen vegan. Jag var visserligen tillsammans med en tjej som var vegetarian en gång i tiden, men det kan ju knappast räknas som en bedrift. Sammanfattningsvis kan man således säga att jag aldrig funderat så mycket över det här med djur och djurförsök.

Missförstå mig rätt, jag har alltid tyckt att djur ska ha det bra. Jag köper bara ekologiskt kött och ägg, skulle aldrig komma på tanken att göra annat. Jag har heller aldrig uppskattat cirkusar, som drar runt med sina djur med ursäkten ”djuren tycker ju det är kul!”. Men sen har jag nog inte reflekterat mer över det.

Men, så snubblade jag över en länk från Djuren Rätt. Och blev lite brydd. Man kan tycka vad man vill om råttor och möss. De flesta av oss gillar dem väl inte överdrivet mycket. Men betyder det att de ska behandlas som skit? Som skräp? I Göteborg tycker man tydligen det. I Uppsala med. Där injiceras råttor och möss med koffein, taurin och alkohol, för att undersöka hur detta eventuellt skapar ett beroende , samt hur lång tid det tar för gnagarna att ”nyktra till”.

Alltså vad i helvete? Vad ska det här tjäna till? Vi vet redan att koffein är beroendeframkallande (hur många av oss sitter och läser det här med en kopp kaffe inom räckhåll? Handen upp!). Vi vet att koffein och alkohol är en dålig kombination, särskilt för de med dåligt hjärta. Vad ska detta försök vara bra för? Återigen, man kan ju tycka att det ”bara” rör sig om råttor och möss. Men, är inte de också små liv? Som kanske helst, om man kunde fråga dem, inte skulle uppskatta att bli injicerade med sprit och red bull?

Samma sak gäller råttor och möss och rökning. Rökning är, som jävligt bekant, ingen bra sak. Vi har vetat det ett bra tag känns det som. Ändå injiceras återigen råttor med nikotin, för att undersöka skadliga effekter. Det här känns ju sannerligen orimligt, ungefär som att jag skulle gå ut i bar överkropp en varm sommardag, utan solskydd, bara för att känna hur det känns att bränna sig. Jag vet ju redan att det är dåligt och gör ont, så varför göra det igen? Ungefär som ovanstående försök.

Jag är ingen rabiat dåre. Jag tycker bara att liv bör uppskattas och ha ett värde, oavsett vilket format det kommer i. Och ovanstående experiment är bara skit, för att vara rättfram. Var finns rimligheten i etiken ”do no harm” i det här? Ingenstans. Gör om, gör rätt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lägg ner den där jävla telefonen (för helvete!)

Jag har tidigare skrivit en del kring det här med telefoner och barn. Det här skrev jag för ett och ett halvt år sedan, och folk blev som tokiga. Min åsikt har förresten inte ändrats. Är du med dina barn, ska du vara med dem. Vill du hellre klicka på telefonen, kolla Candy Crush, Farmville eller annan skit, då kan du lika gärna strunta helt i ungarna. Så slipper de hela tiden försöka få din uppmärksamhet, när du sitter som en zombie med telefonen framför ögonen. Så, nu var det klarlagt.

Men, jag måste åter få reflektera över det här med smartphones. För det är ju inte bara barnen som drabbas. För herregud vad vi använder eländet i tid och otid. För inte allt för länge sedan så fikade och pratade man, när man bestämt att träffas för att fika och prata. Nu för tiden dricker man kaffe, hummar lite åt den som sitter mitt emot, i två timmar. Sedan säger man hej då. Under den tiden har man instagrammat tre bilder, på kaffekopp 1 och 2, samt på en kanelbulle. Man har slagit rekord i något bubbelspel på nätet, samt skrivit tre kommentarer på Aftonbladetartiklar om söta hundar och höjd bensinskatt. Vad personen mitt emot sa, den som man från början faktiskt kommit till cafét för att träffa? Ingen aning, ni pratade faktiskt inte så mycket. Men du gillade hens instagrambild på sin kaffe latte på Facebook!

Har vi verkligen blivit så hjärntvättade, att vi likt små barn måste ha feedback hela tiden? Kan vi inte ”bara vara” i mer än två minuter, innan vi måste ha tillfredsställelse i form av like:s och roliga me-me:s? Förstår ni vad det här gör med våra hjärnor? Att vi, likt alla olika missbrukare, skapar ett dopaminpåslag som ständigt måste tillfredsställas? Blir du arg nu? Tycker att jag är en idiot? Låt gå för det. Men, känner du igen dig i följande exempel kanske du för en minut kan reflektera över att jag kanske har en poäng?

* Du blir rastlös när inget hänt på instagram/facebook/whatsapp/snapchat på mer än tio minuter?

*Du får panik när du gått hemifrån utan telefonen, fast du inte väntar ett livsnödvändigt telefonsamtal?

*Du kan inte sitta ned i mer än tre-fyra minuter innan du måste kolla av telefonen, oavsett vem du sitter där med. Det skulle kunna vara Gud fader själv, du måste ändå slita upp mobilen. I det här fallet säkert för att skriva typ ”Är med Gud på Harrys. Har beställt en Long Island Ice Tea. haha! #YOLO!”

Och sedan, istället för att fråga Gud lite berättigade frågor, så som varför han är tre saker samtidigt (varav en sak sin egen son…), så måste du hela tiden kolla av om någon gillat eller kommenterat det du skrev. Det är liksom det intressanta, inte stunden du är i nu. Och det är just det jag tycker vi bör ändra på!

Visst, telefonen är bra till mycket. Som att knappra på när man väntar på någon som är försenad. Som att låtsas prata i när någon jobbig jävel dyker upp (som Gud t ex. Han har varit asjobbig sedan ni var på Harrys sist!). Men i övrigt – borde vi inte alla tänka över hur mycket vi använder mobilen? Och var, och hur ofta vi sliter upp den? Bara sådär på slentrian? Behöver vi verkligen kolla allt, hela tiden? Kanske skulle vi må bättre, och vara mindre stressade, om vi lät eländet ligga ibland?

Ska vi testa?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar