När ska det sluta? När alla slutat?

Det fanns en tid då man föddes in i sitt yrke. Var pappa smed, skulle man själv också bli det. Det spelade liksom ingen roll att man gillade att pyssla med blommor och hade händer som en femårig flicka. Man skulle bli smed, punkt och slut.

Ungefär samtidigt i tiden dök de första sjuksköterskorna upp. De hade det ungefär lika jävligt. Syrra blev man på den tiden ungefär som man blev präst eller nunna – som ett kall och på livstid. Man fick inget pröjs, utan bara käk och logi. Fick man efter tjugo år för sig att man kanske ville bli smed, så fanns inte ens möjligheten. Bara att jobba på tills man dog.

Ett av ovanstående scenarior har ändrats, på så vis att politikerna förstår det. Det andra har det inte. Vill du ha en ledtråd på vilket kan du ju kika efter hur många smeder du ser i kön på Maxi, nästa gång du handlar.

Sjuksköterskor i hela landet har den senaste tiden protesterat, över värdelös löneutveckling, ännu sämre arbetsmiljö och en förskräcklig vårdtyngd. Samtidigt har t om chefsläkare gått ut och varnat om riskerna som blir allt mer påtagliga i vården. Till stor del beroende på att sjuksköterskor (och undersköterskor!) behandlas som skit. Det talades ett tag om ”nu måste det göras något” och ”äntligen! Nu blir det skillnad!”. Till och med vi som är vansinnigt luttrade efter en hel del år inom vården såg ett möjligt ljus i tunneln.

Vad blev utfallet? Jo, det här ! Åter så ser ansvariga endast till kortsiktiga resultat, och bara siffror på pappret, istället för människan bakom siffrorna. Man tänker kortsiktigt som en struts som stoppar huvudet i sanden när ett lejon attackerar, eller som någon som kissar på sig. Det är ju så varmt och skönt i början!

Ansvariga, som inte har någon som helst förankring i klinisk verksamhet, förstår inte att dessa poängmodeller behövs, för att folk ska orka. De förstår (eller vill inte förstå) att det i långa loppet blir dyrare med inskolning av ny personal, samt ökad sjukfrånvaro, för att folk går in i väggen fullständigt. De struntar, kort och gott, i sin personal. De ser bara siffror. Att kunskapstappet blir enormt, att verksamheten och patienterna drabbas och utsätts får risker, det skiter man också högaktningsfullt i. Siffror!

I en tid när det pratas om att höja sjuksköterskans status och ge denna drägligare arbetsvillkor, så gör Sinnescentrum på Universitetetssjukhuset i Linköping precis tvärtom. Man tror att alla sköterskor bara kommer huka sig, och åter rätta sig i ledet. Som förr. Det är väl ändå ingen som vill bli smed?!

Vad följderna blir av det här, törs jag knappt fundera över. En massflykt av personal, och en vård som fullständigt kraschar ihop, är dock en kvalificerad gissning.

Ibland är folk så korkade att man baxnar.

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg? Ska det vara såhär?

$T2eC16VHJGkE9no8h,J6BRGRSMBpew--60_12

Släng en blick på bilden ovan. Fnys inte åt att den är larvig, utan rannsaka dig själv för ett ögonblick. Finns det inte lite sanning i citatet? När köpte du egentligen något senast, som du inte alls behövde utan bara för att ha det? Eller för att kunna visa för den där grannen du inte gillar?

Kanske är det så att jag håller på att bli gammal. Eller så transformeras jag långsamt till en hippie. Oavsett vad orsaken är, så har jag börjat reflektera över det samhälle vi lever i. Långsamt har det också uppenbarat sig för mig hur sjukt snedvridet det är. Och innan du frustrerat trycker på krysset där uppe i hörnet, ilsket frustande om vilken skenhelig idiot jag är, gör mig tjänsten att hänga med en liten stund till, ok? Tack!

För det första: när jag hämtar min dotter från förskoleklassen, där hon är ca 4 timmar varje dag, så reflekterar jag över hur länge många av de andra barnen är där. Avlämningstider och hämtning sitter på ett schema vid dörren, nämligen. Här har vi alltså sjuåringar som lämnas 0630, för att hämtas 1715.

En effektiv tid på nätta 10 timmar och 45 minuter. Är det rimligt?! Är det sedan underligt att ungarna du hämtar är övertrötta som en PTSD-skadad soldat, och bara ställer till med ofog? Hur många gånger har jag inte hört föräldrar sucka över att ungarna är så jobbiga – jamen varför tror du att det är så? De slits upp i svinottan, lämnas knappt vakna på förskolan, för att sedan spendera nästan hela sin vakna tid där? Hur skulle du må av det?

NEJ! Tryck inte på krysset! Jag är inte dömande eller skenhelig, jag vill få dig att reflektera! Och vi börjar nu närma oss poängen! När jag ställer frågan varför ungarna ska vara så länge på förskolan får jag ofta svaret: ”Jag måste ju jobba!”. Såklart måste du det! Pengar till mat och husrum måste ju införskaffas på något sätt. Men, måste pengar läggas på hög? Måste man jobba heltid?

Tänk efter! En del stackare måste jobba heltid, och får ändå vända på slantarna för att få det att gå ihop. Den här texten riktar sig inte till er. Kämpa på, ni är fantastiska. Men ni övriga då? Som har flera hundratusen på banken, men ändå fortsätter arbeta heltid och mer därtill? För vems skull gör du det? Här brukar jag få höra: ”Jamen! Huset kostar ju! Och vi måste åka på semester! Och bilarna! Och jag har precis köpt ett torp med!”

Stopp! Vi har nu nått pudelns kärna! Vad är det som har hänt? Varför måste vi hela tiden ha mer? Större och dyrare saker och hus? Nya bilar vartannat år? Tror du, handen på hjärtat, att dina barn blir gladare av att bo i ett hus med sjöutsikt? Med 8 rum istället för 4? Nej, givetvis inte. Men du har på något vis börjat att tro det. Samma sak gäller semestrar. Måste man åka jorden runt, för att det ska räknas som semester? Är inte det viktigaste att man får vara tillsammans? Eller är det viktigaste att man kan säga vart man varit? Thailand. Usa. Klingar det bättre än Skara Sommarland, när du pratar med dem på jobbet?

Åter, jag försöker inte mässa om vad som är rätt. Men jag tycker vi är inne på helt fel väg. Vi träffar aldrig dem vi lever med. Vi jobbar mer och mer, för att ha råd med allt som vi skaffar oss. Pressar oss till bristningsgränsen för att få en klapp på axeln av arbetskamrater och chefer, när den där klappen på axeln borde komma från dem där hemma. Tänk efter, varför skiljer sig folk till höger och vänster? Jo, därför att de inte hinner med varandra. Folk stressar så, jobbar som dårar, och bygger på sin yttre fasad så till den milda grad att man helt glömmer varandra. Man glömmer det enda som egentligen är viktigt, nämligen de mjuka värdena. Att spendera tid med varandra. Att lära känna varandra. Att ge varandra kärlek, trygghet och säkerhet.

Men inget av det där är värt något, i dagens samhälle. Vi försummar våra barn, vi försummar våra partners och vi försummar oss själva. Vi jobbar oss till utmatningens gräns, blir utbrända och skiljer oss. Barnen blir otrygga och utåtagerande, för att ingen har tid med dem. Är det såhär vi vill ha det? Är det inte dags att vi börjar jobba på mjuka värden istället? Är inte det det viktigaste vi har?

Gå ned i tid. Köp ett billigare hus, så behöver du inte jobba ihjäl dig. Skit i om grannen köper en ny bil och storbildsteve. Så länge din bil rullar, och du har en tjock-tv att titta på, så är väl det behovet egentligen tillfredsställt, eller hur?

Men, om du fortfarande tycker att jag är skenhelig idiot-hippie, ber jag dig att avslutningsvis läsa det här citatet av Dalai Lama. Han är smart han.

Tack för din tid!

Dalai-Lama

Lever du som du vill leva? Eller jagar du den bild av ett lyckat liv som samhället sagt åt dig är ett lyckat liv?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Historien om fattigpensionären (och den silvriga BMWn)

Ja. Ni har säkert läst det virala inlägget som florerar flitigt just nu. Jag tänker inte bemöda mig med att länka till det, men vill man återge det i korta drag går det ungefär ut på det här:

Någon ser en pensionär på Ica.

Denne pensionär har inte råd med allt i sin korg.

Någon som ser detta blir ledsen/upprörd.

Samma Någon ser, utanför Ica, en tiggare som hämtas av en BMW (en silvrig, dessutom! )

Någon gör automatiskt kopplingen att pe sionären kontra silvrig-BMW-med-tiggare-i utgör ekvationen 1+1=2, och tycker det är förjävligt att tiggare tar våra pensionärers pengar.

Slut på återberättelse.

Ja hå hå ja ja. Vad ska man säga, var ska man börja?
Givetvis finns det en tragik i att en människa inte har råd att äta mat, oavsett om man är pensionär eller student. I den bästa av världar skulle ingen behöva svälta.

Men, var börjar egentligen det egna ansvaret? Kan man som fattig pensionär enbart luta sig tillbaka och peka ilsket på invandrare som roten till att man inte kan köpa kaffe? Nä. Såklart inte. För, så länge man inte levt under en sten i femtio år, så borde man någonstans på vägen insett att: ”hoppla! När jag blir pensionär kommer jag ha mindre pengar! Dags att börja spara/ minska omkostnader!”

Ingen, ingen! står där första gången pensionen betalas ut och får panik: ”va fan! Varför får jag så lite nu för! Det är det ingen som sagt!” Därför fullkomligt spyr jag på sådana här dåligt, populistiskt skrivna artiklar! Skrivna enkom för att lite i smyg beskylla invandringen för dagens situation. Sanningen är ju istället att fattigpensionären, och jag vet att folk blir galna nu, till störst del har sig själv att skylla för sin situation. Det är den krassa, enkla sanningen.

Det förtar dock inte att det är hemskt, men borde få folk att inse att det inte är den silvriga BMW:ns fel att Agda eller Arne har dålig pension. För pensionären var faktiskt här, och var förmodligen arbetsför, för femtio år sedan. Medan BMW:n och dess passagerare knappast ens lär ha varit påtänkta.
Och pensionären är ju den som under sitt liv valt boende, omkostnader och sparande. Inte den tiggande damen framför Ica.

Perspektiv och eget ansvar, någon?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Koffein och nikotin till råttor och möss?

Jag har aldrig varit någon djurrättsaktivist. Aldrig varit vegetarian eller för den delen vegan. Jag var visserligen tillsammans med en tjej som var vegetarian en gång i tiden, men det kan ju knappast räknas som en bedrift. Sammanfattningsvis kan man således säga att jag aldrig funderat så mycket över det här med djur och djurförsök.

Missförstå mig rätt, jag har alltid tyckt att djur ska ha det bra. Jag köper bara ekologiskt kött och ägg, skulle aldrig komma på tanken att göra annat. Jag har heller aldrig uppskattat cirkusar, som drar runt med sina djur med ursäkten ”djuren tycker ju det är kul!”. Men sen har jag nog inte reflekterat mer över det.

Men, så snubblade jag över en länk från Djuren Rätt. Och blev lite brydd. Man kan tycka vad man vill om råttor och möss. De flesta av oss gillar dem väl inte överdrivet mycket. Men betyder det att de ska behandlas som skit? Som skräp? I Göteborg tycker man tydligen det. I Uppsala med. Där injiceras råttor och möss med koffein, taurin och alkohol, för att undersöka hur detta eventuellt skapar ett beroende , samt hur lång tid det tar för gnagarna att ”nyktra till”.

Alltså vad i helvete? Vad ska det här tjäna till? Vi vet redan att koffein är beroendeframkallande (hur många av oss sitter och läser det här med en kopp kaffe inom räckhåll? Handen upp!). Vi vet att koffein och alkohol är en dålig kombination, särskilt för de med dåligt hjärta. Vad ska detta försök vara bra för? Återigen, man kan ju tycka att det ”bara” rör sig om råttor och möss. Men, är inte de också små liv? Som kanske helst, om man kunde fråga dem, inte skulle uppskatta att bli injicerade med sprit och red bull?

Samma sak gäller råttor och möss och rökning. Rökning är, som jävligt bekant, ingen bra sak. Vi har vetat det ett bra tag känns det som. Ändå injiceras återigen råttor med nikotin, för att undersöka skadliga effekter. Det här känns ju sannerligen orimligt, ungefär som att jag skulle gå ut i bar överkropp en varm sommardag, utan solskydd, bara för att känna hur det känns att bränna sig. Jag vet ju redan att det är dåligt och gör ont, så varför göra det igen? Ungefär som ovanstående försök.

Jag är ingen rabiat dåre. Jag tycker bara att liv bör uppskattas och ha ett värde, oavsett vilket format det kommer i. Och ovanstående experiment är bara skit, för att vara rättfram. Var finns rimligheten i etiken ”do no harm” i det här? Ingenstans. Gör om, gör rätt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lägg ner den där jävla telefonen (för helvete!)

Jag har tidigare skrivit en del kring det här med telefoner och barn. Det här skrev jag för ett och ett halvt år sedan, och folk blev som tokiga. Min åsikt har förresten inte ändrats. Är du med dina barn, ska du vara med dem. Vill du hellre klicka på telefonen, kolla Candy Crush, Farmville eller annan skit, då kan du lika gärna strunta helt i ungarna. Så slipper de hela tiden försöka få din uppmärksamhet, när du sitter som en zombie med telefonen framför ögonen. Så, nu var det klarlagt.

Men, jag måste åter få reflektera över det här med smartphones. För det är ju inte bara barnen som drabbas. För herregud vad vi använder eländet i tid och otid. För inte allt för länge sedan så fikade och pratade man, när man bestämt att träffas för att fika och prata. Nu för tiden dricker man kaffe, hummar lite åt den som sitter mitt emot, i två timmar. Sedan säger man hej då. Under den tiden har man instagrammat tre bilder, på kaffekopp 1 och 2, samt på en kanelbulle. Man har slagit rekord i något bubbelspel på nätet, samt skrivit tre kommentarer på Aftonbladetartiklar om söta hundar och höjd bensinskatt. Vad personen mitt emot sa, den som man från början faktiskt kommit till cafét för att träffa? Ingen aning, ni pratade faktiskt inte så mycket. Men du gillade hens instagrambild på sin kaffe latte på Facebook!

Har vi verkligen blivit så hjärntvättade, att vi likt små barn måste ha feedback hela tiden? Kan vi inte ”bara vara” i mer än två minuter, innan vi måste ha tillfredsställelse i form av like:s och roliga me-me:s? Förstår ni vad det här gör med våra hjärnor? Att vi, likt alla olika missbrukare, skapar ett dopaminpåslag som ständigt måste tillfredsställas? Blir du arg nu? Tycker att jag är en idiot? Låt gå för det. Men, känner du igen dig i följande exempel kanske du för en minut kan reflektera över att jag kanske har en poäng?

* Du blir rastlös när inget hänt på instagram/facebook/whatsapp/snapchat på mer än tio minuter?

*Du får panik när du gått hemifrån utan telefonen, fast du inte väntar ett livsnödvändigt telefonsamtal?

*Du kan inte sitta ned i mer än tre-fyra minuter innan du måste kolla av telefonen, oavsett vem du sitter där med. Det skulle kunna vara Gud fader själv, du måste ändå slita upp mobilen. I det här fallet säkert för att skriva typ ”Är med Gud på Harrys. Har beställt en Long Island Ice Tea. haha! #YOLO!”

Och sedan, istället för att fråga Gud lite berättigade frågor, så som varför han är tre saker samtidigt (varav en sak sin egen son…), så måste du hela tiden kolla av om någon gillat eller kommenterat det du skrev. Det är liksom det intressanta, inte stunden du är i nu. Och det är just det jag tycker vi bör ändra på!

Visst, telefonen är bra till mycket. Som att knappra på när man väntar på någon som är försenad. Som att låtsas prata i när någon jobbig jävel dyker upp (som Gud t ex. Han har varit asjobbig sedan ni var på Harrys sist!). Men i övrigt – borde vi inte alla tänka över hur mycket vi använder mobilen? Och var, och hur ofta vi sliter upp den? Bara sådär på slentrian? Behöver vi verkligen kolla allt, hela tiden? Kanske skulle vi må bättre, och vara mindre stressade, om vi lät eländet ligga ibland?

Ska vi testa?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

You go, Wallström!

Jag ska börja med att klargöra att jag verkligen inte är socialdemokrat. V-e-r-k-l-i-g-e-n inte! Tvärtom nästan. Men det känns ändå som om vi behöver räta ut lite trådar kring hela den här affären Wallström. Ok? Nu kör vi.

Installationen Löfven har sannerligen inte haft det lätt. Först vann man (typ) valet. Sen fick man regera med motståndarens budget, samtidigt som Sd satt och skrek i ena hörnet av riksdagen om att ”MAN MÅSTE RESPEKTERA 13% av svenska folket!” och hotade med konsekvenser som nyval. Lite som om en låt på Svensktoppen fick 13 % av rösterna, men ändå ville bli spelad mest. Konstigt, var ordet.

För att ytterligare sätta krokben för sig själva, på bästa Papphammar-vis, så tyckte sig Löfven-regeringen att de borde göra något humant. Sagt och gjort, de erkände Palestina som stat. Vilket gjorde en stor del av västvärlden irriterade, samtidigt som Mellanöstern greps av en oerhörd vrede och ville kasta sina skor på det lilla landet i norr. Ryssland skakade bara på huvudet och byggde ytterligare en kärnvapenmissil.

Här blev det minsann lite svettigt för Löfven och Wallström med kompisar. Vad fan skulle man göra nu? Palme hade ju gjort precis såhär, och fått massor av credd. Hade Palme varit i farten idag hade han fått miljoner like:s på Instagram. Någonstans här kläckte någon, förmodligen Wallström, idén om att ”va fan, nu slutar vi sälja vapen till Saudiarabien. ”

För er som tänker att ”Saudiarabien, va fan är det? Var inte Tintin där någon gång? Var det inte där Kapten Haddock blev full och slogs?” så ska jag ge er en snabb kunskapsupphämtning:

1. Saudiarabien gillar inte mänskliga rättigheter så värst mycket. Det är liksom inte riktigt deras grej. Sedan 1980 har snudd på 2000 människor avrättats, både med svärd (halshuggning) och gevär. Detta för brott så som homosexualitet och ateism. Det är således inget direkt trevligt land att bo i.

2. Kvinnor står under manligt förmyndarskap (typ motsatsen till Sverige, med andra ord). Alltså inte heller särskilt bra.

3. Politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna. Gillar du inte det, och försöker protestera, var god se punkt ett.

Ur en humanistisk synvinkel är således Saudiarabien ett jävla skitland, milt uttryckt. Och hit ledde Kronprinsessan Victoria en delegation 2004, för att se till att landet ökade sin vapenhandel med Sverige. Läs den sista meningen igen, och läs sedan listan ovan med varför Saudiarabien är ett hemskt ställe. Således tyckte nog en något svettig Löfven och en något pressad Wallström att: ”hit kan vi väl för fan inte skicka mer vapen? De är ju inte kloka! De avrättar folk för ”trolldom” och sjunger du ”Internationalen” åker huvudet av snabbare än en ölkapsyl på en AW en fredagseftermiddag!”

Så för att reparera hela eländet med Palestina- affären valde man således att avsluta affärerna med Saudiarabien. Nöjt lutade man sig bakåt i stolen och väntade på applåder. Som verkligen inte kom. Tvärtom, faktiskt. Det blev lite som i ”Tjuren Ferdinad” på julafton.

Saudiarabien blev arga! Näringslivet blev arga! Calle Bildt blev högröd och arg! Oppositionen som inte gjort annat än att rulla tummarna och like:a Ebba Busch Thors Facebook-inlägg sedan valförlusten, vaknade till liv. Och blev arga! Så här kan man väl fan inte göra!

Här vill jag sluta cirkeln och säga: JO! Det kan man visst det! Och tycker man att det är märkligt, så ska man läsa listan ovan igen! Frågan som man istället ska ställa sig är: varför i helsefyr började vi ens handla med ett land som Saudiarabien?! Det är en diktatur, för farao.

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten valde då, som små tjuriga ungar som förlorat en fotbollsmatch, att kalla hem sina ambassadörer. Kritiker vevade med armarna och blev högröda i ansiktet: ”Titta här! Kolla vad som händer!” Ja, titta. Vi slipper två ambassadörer som står för vidriga mänskliga åsikter. Låt dem åka, säger jag. Jag måste klargöra att jag tycker det är toppen av Wallström och Co. att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Det finns en sådan internationell flathet att det är larvigt. Äntligen törs någon brösta upp sig och säga: nä nä nä! Den gubben går inte! Visst, ekonomiskt svider det säkert för många. Men, de pengarna och jobben måste kunna ersättas med annat. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag hellre skulle gå arbetslös, än att arbeta för ett företag som förser en diktatur med vapen.

Vapen som används för att slå ned på de minsta tecken och vilja på folklig frihet. Fortsätt så här Wallström! Jag gillar inte ditt parti, men jag älskar mänskliga rättigheter! Och det är egentligen hela kärnan i den här grötiga affären.

Go Wallström!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bakläxa, Linköpings kommun!

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/inget-mer-vardnadsbidrag-i-linkoping-7856255.aspx

Herregud. Återigen visar politiker att de inte ska fatta beslut om sådant de inte är insatta i. Det här berör 133 familjer i Linköping. 133 st som får 3000 kr i månaden. Detta kan ställa bredvid en ”vanlig” förskoleplats som varje månad kostar drygt 13 000 kr. Kommunen vill således ta bort den lilla valfrihet som finns kvar, för att satsa på ”den alldeles utmärkta förskoleverksamheten”. För att spara in en kostnad som varje månad motsvarar ca 30 platser på en förskola. I en kommun med över 150 000 invånare.

Vi lever nog i lite olika verkligheter, Jakob och jag. Menar han den verksamhet som har ständig platsbrist och är överbelamrad med barn? Där personalen går på knäna och sjukfrånvaro är rekordhög. Är det den han syftar till, när han pratar om den ”utmärkta pedagogiska verksamheten”? Ska kostnaden som sparas på indraget vårdnadsbidrag radikalt förändra den verkligheten? Kommer allt bli guld och gröna skogar, tack vare detta?

Varför ska inte de som vill vara hemma med sina barn lite längre, kunna få en del av de pengarna? Är det så farligt? Eller är det inte till och med så att det kan avlasta verksamheten, och skapa bättre och lugnare förutsättningar för de barn som redan finns där?

Det ska ju också tilläggas, de 133 barn som helt plötsligt står utan stöd hemma. Hur många av dem måste nu in på dagis? Och vad blir i så fall den kostnaden? Jag kan lova att kommunen i slutändan går back på den här idiotiska idén. Enbart ideologisk, utan någon som helst förankring i vare sig pedagogik eller barnpsykologi.

Jag blir ibland lite mörkrädd – vad blir nästa steg? Ska barnen lämnas in på förskolan redan från födseln? Så att vi som duktiga medborgare kan börja arbeta dagen efter förlossningen? Trots att vi har bland världens högsta skattetryck.
Bakläxa, Linköpings Kommun. Skit på er.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar

Du, vårdpersonal – det är inte ditt fel!

Det är nog inte otroligt att anta att du igår kväll hade en rejäl klump i magen. Om du inte jobbade, det vill säga. Då hade du med all säkerhet inte tid att tänka på annat än  det du gjorde just då.

Men alla ni andra. Jag vet hur ni kände er. En växande klump av stress, ångest och oro i magen. Hur kommer det se ut imorgon? Kommer vi vara kort om personal? Hur överbelastade kommer vi vara? Hur många arga anhöriga kommer jag behöva träffa? Hur många förtvivlad patienter?

Men, oavsett var inom vården du arbetar ska du veta en sak – det är inte ditt fel! Du, primärvårdssyrra som måste neka patienter tider för att ”alla akuta tider är slut – ring imorgon!”. Det är inte ditt fel!
Du, avdelnings-uska, som springer benen av dig men ändå inte hinner hälften av det du skulle vilja, det är inte ditt fel heller. Och läkaren som sitter där på vårdcentralen och förtvivlat försöker hinna träffa fler patienter,  men är överbelamrad med tidsödande pappersarbete – det är verkligen inte ditt fel att det blir såhär.

Lika lite är det du syrra på akuten som varje dag möter en överbelastad mottagning, och uppgivet tänker ”imorgon måste det väl ändå lätta lite på patienttrycket?” Fast du vet att det kommer se ut precis på samma sätt. Det är inte ditt fel heller. 

Det är inte någon av alla oss som arbetar inom vårdens fel. Vi ska rakryggat sträcka på oss och vara stolta över att vården inte totalhavererat ännu. För det är faktiskt vår, och bara vår, förtjänst. Vi sliter med resurser som är så nära bristningsgränsen att det är skamligt. För de resurser som vi använder är våra egna kroppar.

Så nej, vårdpersonal,  det är inte ditt fel att du inte hinner, inte orkar. Att du känner dig otillräcklig och värdelös på ditt jobb. Det är inte ditt fel.
Felet ligger enkom och allena på politikerna. De är dom, inte du, som stryper våra resurser. Det är dom, inte du, som fullkomligt ignorerar det som håller på att hända inom vården.
De kan gott gömma sig bakom uttalanden som ”det finns ingen patientrisk” och ”vi håller på att se över situationen ”.

Vi som sitter mitt i smeten vet att det är lögn. Men, vi ska aldrig glömma att vi är hjältar. För det är vi, allihopa. Dag efter dag återvänder vi till arbetsplatser som skulle kunna liknas vid regelrätta slagfält. Och vi gör det med huvudet högt. För vi vill finnas där, och hjälpa, trots att vi går på knäna.

Så, nu när veckan dragit igång. När allt känns tungt och motigt. Sträck på dig, du vårdpersonal. För du är en hjälte, oavsett var du arbetar. Och felet är inte ditt, utan ligger hos de som bestämmer. Glöm inte det.
Fortsätt kämpa!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

”Vi har nått vägs ände!”

Idag har jag åter fått äran att publiceras på Svt Opinion. Följ länken om du är sugen. Tack!

http://www.svt.se/opinion/article2681208.svt 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Våga vabba!

Vabuari är i full gång. Barn och föräldrar kräks, snörvlar och hostar i kapp. Försäkringskassan överbelastas och dess anställda blir snabbt lika utbrända som Jimmie Åkesson efter en valrörelse.

Varför? Är det för att bakterier och virus gillar februari? Delvis. Eller är det för att föräldrar släpper iväg sina sjuka barn (och sig själva!) till dagis,skola och jobb alldeles för tidigt? Absolut!
Jag vet inte vad det är som är så svårt egentligen. Ändå hör jag ständigt ”han hade feber igår, men det gick över på kvällen o nu är han så pigg!” och ”det är exakt 48 timmar sedan barnet kräktes, då kan hen väl gå till dagis?” Som om det värsta på hela planeten jorden vore att stanna hemma en extra dag med sina barn, eller med sig själv. Är det så jävla jobbigt?!

Vissa opponerar sig säkert nu med ”jamen va fan! Barnet har ju så tråkigt hemma! Och de är typ friska!” Motfrågan blir då, vems fel är det att barnet har tråkigt?  Kan du inte umgås med dina nära och kära kanske det är dags att lära sig det? Och skippa det där med att ”…jag måste till jobbet, jag har viktigt möte/deadline/träff/konferens/fika att gå på!” För i hela världen finns kanske en handfull människor som är ABSOLUT oumbärliga på sitt jobb. Och trots att det kanske svider att höra, är du inte en av dem.

Och ”har du inte råd att vara hemma” så är det kanske dags att se över sin ekonomi lite. Du får faktiskt ersättning för att vara hemma med sjuka dig själv och/eller barn. Varför blir jag så arg på detta fenomen? Jo, därför att det handlar om en sådan otrolig respektlöshet. De allra flesta skickar, törs jag påstå, sina små knoddar till dagis TROTS att de någonstans i bakhuvudet vet att åtminstone en dag till hemma skulle vara bra. Ungen är ju så trött att den nästan somnar stående. Och blek som ett lakan. I och med detta bidrar man till smittspridning, som för vissa individer i samhället kan vara livsfarligt. För att inte nämna alla de som smittas och också behöver vara hemma, bara för att någon helst av allt ville slippa vara hemma med sjuka barn.

Nej. Vi har ett oerhört generöst system i Sverige, där man kan få betalt för att vara hemma och vara sjuk. Det ska baske mig användas. Och gjorde folk det på rätt sätt, då skulle Vabuari inte finnas. Det är mina fulla övertygelse.

Våga vabba! (Eller sjukskriva dig)

o-SICK-KID-facebook

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer