Känslan som uppstår…

När Rossana Dinamarca sätter Björn Söder på plats…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Platsbrist. Syrrebrist. Brist på allt. Utom patienter.

Ja, det märks minsann att det lackar mot jul. Alarmrapporter om överfulla sjukhus dyker upp bredvid artiklar om glöggtest, precis som det är varje år. Platsbristen börjar onekligen bli en jultradition, precis som Kalle Anka och Alladinaskar.

Som sig bör så ökar även trycket på akutmottagningen.  Det har märkts. Rejält. Denna vecka har varit riktigt odräglig, men högt patientryck och ingenstans att lägga in de som behöver vård. Ja, detta bredvid de sedvanliga filurer som mest verkar komma till oss för att ha någon att skälla på. Jag förstår att ni oinvigda tycker att jag gnäller. Och därför ska jag nedan försöka illustrera min, och mina fantastiska kollegors, arbetsmiljö via lite illustrationer.

image

När en patient (eller dess anhörig) påtalar att de minsann väntat j-ä-t-t-elänge (för femte gången), och man efter kontroll inser att de väntat hälften så länge som alla andra.

image

När man får en ny patient att triagera, trots att man inte hunnit triagera de två man fått innan.

När chefen, direkt efter ovanstående exempel, frågar om man kan tänka sig att byta morgondagens pass mot ett nattpass istället.

image

När man inte får in en pvk på den dehydrerade damen, som käckt (för fjärde gången) påtalar att hon är svårstucken.

frustrated

När en patient, efter att ha befunnit sig i tjugo minuter på akutmottagningen, ringer på klockan och vill ha något att äta.

När man på första försöket lyckas sätta en nål på ovan nämnda dehydrerade damen.

image

När kordinatorn på avdelningen du vill lägga in patienten på säger att det är fullt, men du vet att du har en bra Ledningsläkare som kommer hålla med dig.

image

När du inför kvällen får höra om platsläget på sjukhuset.

Ungefär så har vi det.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Jag skäms, Sverige.

sd-propaganda

”Gammal” Sd-propaganda. Med gammal menas då 1990-tal. Värt att beakta. 

Länge var jag så otroligt stolt över Sverige. När länderna runt omkring oss, Danmark, Norge och Finland föll som käglor för den populistiska, främlingsfientliga högern stod vi pall. Sverige stod upp för det humanistiska värdet, den solklara grundläggande åsikten att alla är lika mycket värda. Vi kanske inte har jobb till er alla, vi har inte en fulländad integrationspolitik men ni är ändå välkomna hit. Varför? Därför att vi som nation tycker att ingen, vare sig liten, stor eller mittemellan ska behöva leva i krig eller misär. Leva under förtryck och med ständig risk för att bli mördad, enkom beroende på vilken Gud du tror på, att du tycker annorlunda än den regim du lever under eller av det simpla skälet att du älskar någon av samma kön. Vi stod upp som frizon, för allas lika värde.

Som bekant har det här långsamt förändrats. Det sker gradvis över hela Europa, i jämn korrelation med den ekonomiska krisen. Folk blir av med jobben, känner frustration och behöver någon/något att skylla på. Immigranter blir ett tacksamt objekt. ”Det är deras fel att jag inte har hus, bil eller flickvän/pojkvän”. Jag trodde nog inte att vi som land skulle vandra ned för den mörka stigen. Tyvärr verkar jag haft fel. Sverigedemokraterna växte i två efter varandra efterföljande val, trots att Sverige som land var ett av de land i världen som klarade den ekonomiska krisen allra bäst. Folk behövde inte sälja sina hus i panik, arbetslösheten skenade inte här som i andra länder. Detta till trots att vi haft en generös invandring under lång tid. Vi stod pall.

Ändå började vissa (Sverigedemokrater) att skylla allt på invandringen. Med en nypolerad yta, som skulle ta fokus ifrån vad partiet egentligen ville, lyckades de lura till sig en hel del väljare. Väljare, som helt bortser ifrån vår historia. Som helt blundar för att Sverige sedan 1600 talet haft en frikostig invandring, och att det är därför vi ständigt gått framåt som nation. Kanongjuteri på 1600 talet, Göteborgs blomstring under det tidiga 1700 talet. I nutid Rumäner och Greker som hjälpte oss utföra ett mindre industrialistiskt under, på 1960 och 70 tal. Att vi dessutom står inför en enorm arbetskraftsbrist i en nära framtid, som bara kommer kunna täckas av arbetskraftsinvandring, det verkar också ha undgått dessa individer.

Och nu står vi här. Ett främlingsfientligt parti, med rötter i den svenska nynazismen, ska få domdera med hela den svenska politiken. Ett parti vars representanter ständigt hittar på nya dumheter i riksdag, kommuner och landsting, som inget annat parti skulle kunna göra utan att sjunka som en sten, får fortsätta som om ingenting hänt. Deras väljarkår verkar uppenbarligen ha skygglappar stora nog för att slippa se rasism och järnrör. Och nu börjar till och med vår omvärld undra vad vi håller på med. The Independent skriver här tydligt om vad som håller på att ske med vårt internationella rykte. Det Sverige som en gång fanns, som var öppet, tolerant och framåtsträvande håller på att kidnappas av en klick rasister, som är så mörkrädda att de ryggar tillbaka för sin egen skugga.

Så nej. Frågar du mig så är jag inte längre särskilt stolt över Sverige. Tvärtom faktiskt. Jag skäms över att det fått gå så här långt. Parlamentariskt kaos och rasister som myser i mjugg, som den värsta översittare och mobbare du träffat på en skolgård. Som, likt grädde på moset, svek alla sina vallöften mot framförallt pensionärer och arbetslösa. Allt för att göra det de egentligen brinner för. Det enda de brinner för, faktiskt. Nämligen att göra nästa valrörelse ett val om ”för eller emot massinvandringen”. Ser ni inte vad som händer? När till och med omvärlden reagerar?

Sa jag att jag skäms? Det gör jag. Något så oerhört.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Är förnedring av barn kul?

Ni får kalla mig gammaldags. Ni får kalla mig torr och tråkig. Det är lugnt, jag har blivit kallad betydligt värre saker här på bloggen. Men det här…Det här är fan inte kul. För mig är det här förnedring på sin allra lägsta nivå. Varför? Just för att det gäller barn.

Barn har, som bekant, inte en vuxens intellekt. De har heller inte utvecklat förståelsen för ironi, utan gör det först i sina tonår. Då blommar den förståelsen riktigt ut, vilket alla som har träffat en sarkastisk tonåring är fullt medveten om. Problemet med det här klippet är att man skojar med barn på ett sätt de inte förstår.  På ett sätt som är ovan deras intelligens. Barn i åldern som klippet berör har inte en övergripande förmåga att tänka rationellt och förnuftigt. Det är något som tar tid, och som kommer under uppväxten. Det tror jag alla som sett ett barn som skriker efter något de vill ha i en affär är väl medvetna om.

Således blir deras tänkande svart eller vitt. På eller av. Allt eller inget. Vilket gör klippet ovan osmakligt. Barnet har fokus på sitt godis, inget annat. Och den de ser upp till mest, föräldern, säger sig ha käkat upp det. Dessutom står denna någon med en mobil i högsta hugg, för att filma när barnet blir ledset och förtvivlat. Haha. Nä. Verkligen inte haha.

Klippet skulle kunna vara jämförbart med att någon berättar för dig att du har cancer. Dödlig sådan. För att sedan, efter du brutit ihop och börjat gråta, säga att det bara var ett skämt. Något extrem jämförelse? Lite, men tänk åter på hur barn fungerar. För dem blir det extremt! Dessutom lär de bli oerhört konfunderade av att sedan höra att mamma eller pappa bara skojade. Och dessutom filmade allt, för sitt eget höga nöjes skull. Att de vidare skickade in det till nationell tv…Ja. Vad ska man säga. Alla fungerar vi olika, har olika humor.

Men det här är i mitt tycke inte humor. Det är förnedring.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Det är vårt jobb

”Släpp loss mig -jag ska döda dig!”
Patienten vrålar där hen ligger fastspänd på en spineboard. Tur är väl det, eftersom flertalet otäcka droger cirkulerar i hens blod när jag står där bredvid britsen. Bland annat högst otrevliga MDPV, mer känt som kannibaldrogen, vilket gör patienten närmast psykotisk och aggressiv.  Mycket, mycket aggressiv. Jag tackar åter min lyckliga stjärna för att patienten inte kan göra slag i saken, och fortsätter med mitt arbete.

Så här kan det vara i vården. Jag kan bli hotad till livet, utskälld och ibland dessutom spottad på. Jag kan givetvis ha mina åsikter om detta (jag gillar inte att bli önskad livet ur), men jag är där för patientens skull. Så länge jag inte befinner mig i direkt livsfara utför jag mina arbetsuppgifter. För patientens skull. Det är mitt jobb. Oavsett vad jag kan tycka och känna för vissa patientgrupper (jag kan också bli matt när samma missbrukare dyker upp för tredje gången en månad. Och dessutom behandlar mig som skit), så vårdar jag dem alla på lika villkor. Det är mitt jobb. Min yrkesroll. Och där har mina personliga åsikter som privatperson ingen plats. Då utför jag inte längre mitt arbete korrekt.

Därför blir jag rätt matt när jag ser den debatt som just nu rasar kring vårdpersonals rätt att vägra utföra vissa typer av vårdåtgärder. Åtgärder som i övrigt är helt sanktionerade och lagliga, ska nu således få bedömas av individen själv? Beroende på eget etiskt- och/eller trosuppfattning? Tillåt mig protestera. Ponera att jag skulle göra detsamma i exemplet ovan? Jag menar, vad har jag för lust att vårda någon som hotar mig till livet? Ska jag då få strunta i det, för att det inte tilltalar mig? Givetvis inte. Alla vi som valt (ja, vi har gjort det egna valet) att arbeta inom vården förstod nog att vi skulle få möta tuffa situationer i vår yrkesroll. Men, vi ska ändå utföra dem. För att det är vårt jobb.

Har man ett tankesätt som inte passar det arbete man utför, så ska man inte jobba kvar.  Så enkelt är det faktiskt. Är man till exempel barnmorska och inte kan ställa upp på fri abort, så ska man inte arbeta som det. Som privatperson får du givetvis tycka vad du vill.  Så även i din yrkesroll.  Men det ska aldrig, aldrig någonsin få påverka den vård du ger dina patienter.
Vi är där för dom – inte tvärtom.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Det handlar om vanlig medmänsklighet

Vi ser dom varje dag. Utanför affärer. Utanför restauranger. Oftast med små handskrivna skyltar och foton. En del av oss blir hemskt upprörda. Andra illa berörda. Många tittar åt ett annat håll och låtsas som det regnar. Och regnar det redan, ja då kan man alltid låtsas som om det snöar.

Tiggarna upphör inte med att väcka känslor. Från att i  början på samhällsdebatten setts som ett problem grundat på de miserabla förhållandena i hemländerna, har pendeln nu svängt över åt andra hållet. Upprörda Östermalmstanter talar om att ”de förfular stadsmiljön”, arga finniga Norrlandstonåringar ger sig på dem och misshandlar. Sverigedemokraterna, detta parti för förfinade rättshaverister, passade opportunistiskt nog på att basunera ut att man skulle förbjuda tiggeriet, så där veckorna innan valet. Varför de aldrig stört sig på inhemska uteliggare är ännu oklart. Vem vet, de kanske inte förfular stadsmiljön lika mycket?

Folk får i mitt tycke tycka vad farao de vill. Man måste inte tycka att tiggeri är ok. Men vad som nu på senaste tid har fått mig väldigt upprörd är alla självutnämnda kommissarie Beck. Alla egenspanare, som om de bara fått tid och resurser, hade löst Palmemordet på en fikarast. De fullkomligt skriker ut på Facebook: ”HAHA! Jag såg minsann en tiggare släppas av med bil, utanför ICA! Sen hämtades denna någon upp! Det är bara bluff alltsammans!”. Varför de upprör mig? Vi kommer till det.

Medmänsklighet. Ett ord och begrepp som blir alltmer sällsynt i våra dagar. När ekonomin körs i botten, arbetslösheten skenar och allt ser mörkt ut, ja då tänker de flesta av oss främst på oss själva i första hand. Det får vara försåtligt.  Vad som dock är oförståeligt är hur medmänsklighet glöms bort, och förskjuts över till hat och misstro. Du har det dåligt, således måste det vara någon annans fel (för vidare fördjupning i ämnet, se Sverigedemokrat). Och detta har nu skjutits över på tiggarna. Allt är deras fel. De är egentligen rika som troll, alla har Iphones och bor på Grand Hotell. Klart de ska ha stryk. De tillhör ändå ligor som är organiserade, myser egenspanaren.

Visst. En del kanske har nyare telefoner. Och ja, en del är säkert organiserade. Men, än sen då? Tror du att de kommer hit frivilligt från en fantastisk miljö? Om vi vänder lite på det, om det kom en filur till dig som har heltidsjobb och en i allmänt schyst tillvaro, skulle du då gå med på att bli tiggare? ”Fan. Jag har det ju förträffligt här, men det där med tiggeri låter kul. Frysa lite, bli spottad på. Få ständiga blickar av förakt kastade på mig, samtidigt som någon halvgalen hemköpschef slänger en spann vatten på mig. Fan det låter rätt lockande. Vart skriver jag under?”

Nej. Såklart inte. Och här kommer åter medmänskligheten in i bilden. De flesta av de här människorna lever under usla förhållanden. De har kanske en familj hemma som har det ännu sämre. Plus då att de behöver stå ut med att folk önskar livet ur dem. Trots att de är tiggare, så är det faktiskt en människa som sitter där på marken framför dig. Tro´t eller ej. Och förmodligen tycker denna människa att dennes situation är rätt förkastlig. Och tills dess att hemländerna styrt upp situationen lär vi få leva med dem. Förfulad (om man vill se det så) stadsbild till trots.

Under denna tid tycker jag gott du kan bjuda på lite medmänsklighet. Du behöver inte skänka något, även om en macka eller en kopp kaffe kanske kunde vara på plats. Men försök att åtminstone se människan framför dig. Le åtminstone, det kostar ingenting alls. Och ger kanske en gnutta värme i själen till den som annars bara får hat. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det handlar om vanlig medmänsklighet.

tiggare

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Ska diabetessjuka barn sättas i Obs-klass?

Nej. Givetvis inte. Solklart och klart som korvspad inte. Men det tycker tydligen den här tuffingen. Och det är minsann inte första gången.
Det är så att man får svindel av tanken på att en människa kan vara såhär ignorant och hatisk.

Fanny har uppenbarligen en rätt svårreglerad diabetes. Inte alls ovanligt för barn i den åldern. Således har hon ett utmärkt verktyg som ska hjälpa henne och hennes omgivning att tidigt uppmärksamma potentiellt livsfarliga blodsockersvängningar. Men en riktig tuffing till förälder stör sig på det här. Tycker att Fanny ska sättas i sk. ”Obs-klass” för att inte störa de andra barnen. Så denna någon skickar hotfulla brev. Och som en riktigt tuff modig person dessutom anonymt.  Det var rakryggat.

Jag vänder mig nu direkt till dig, du stora tuffa människa som hotar ett kroniskt sjukt barn med familj. Du behöver nog lite terapi, för att hantera dina problem med ilska. Sedan behöver du alldeles uppenbart en föreläsning om vilken hemsk sjukdom Fanny drabbats av. Så att du, tuffa människa, kanske kan förstå varför det där lilla pipet du verkar störa ihjäl dig på är så viktigt. I egenskap av sjuksköterska ställer jag mer än gärna upp och berättar för dig.  Maila bara, så ska jag upplysa dig.

Det är 2014 för farao! Har vi inte kommit längre än såhär?!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Sj, Sj gamle vän

3431459_2048_1152

”Ok! Om alla bara ställer sig på ett led så ska Ni få varsin bistrokupong. För kännedom är förresten Bistron i vagn 4 stängd, på grund av elfel!”

Vintern kommer uppenbarligen tidigt i år. Ja, jag talar inte om just vintern som årstid, utan då snarare om fenomenet Sj, som varje vinter totalt havererar. Stänger ned. Upphör att fungera. Trots att länder så som Ryssland, Kina och Schweiz lyckas rulla sin tåg i tid, med ungefär samma förutsättningar som Sverige, faller Sj år efter år totalt platt.

Igår kom årets första smäll, avsaknaden av minusgrader till trots. I sedvanlig ordning skylldes felet på lågoddsaren ”elfel”, som är en riktig favorit hos Sj, bredvid sin lika vanliga kusin till fel ”signalfelet”. Tolv tusen (sic!) resenärer fick vackert stå och vänta. Som vanligt med total avsaknad av information. Stockholms central fick åter agera hotell, för att ersätta de som inte kom hem med hotellnätter, det var som vanligt inte aktuellt.

Dan Olofsson på Sj lät muntert hälsa att ”på grund av de omfattande förseningarna, oavsett biljett, får resenärerna välja att avbryta sin resa och få tillbaka de pengarna!”. Lite sådär triumferande. ”Haha! Titta här vad snälla vi är! Ni får tillbaka pengarna!” Ja du, Dan, jag tror att den trösten är rätt liten, när man sitter fast på en tågstation långt hemifrån. Och dessutom, förmodligen, är tvingad till att åka med ett annat tåg, dagen efter.

Det är för mig rätt häpnadsväckande att det här problemet får fortgå, år efter år. Sj rycker på axlarna, delar (ibland) lite förstrött ut matkuponger till Bistron på tåget. Vad kostar egentligen det här problemet samhället som sådant? Folk kommer inte till sina jobb, extrabussar måste sättas in och Sj:s stackars personal måste jobba ofantliga mängder övertid. Hur kan ett företag få hålla på så här? Ponera att Vattenfall skulle göra samma sak, år efter år.

”Oj fan. Nu är visst elen borta igen. Vi tror det beror på ett signalfel. Eller ett elfel (haha). Men vi tror att elen kommer tillbaka snart. Ikväll, eller kanske imorgon. Vi vet inte riktigt. Men var inte ledsna, här är lite björkved som plåster på såren, så ni inte behöver frysa!”

Eller, tänk att vi som resenärer skulle göra samma sak. Du står i Sj:s bistro, redo att köpa en sådan där hutlöst dyr, torr smörgås och lite kaffe. Du är egentligen inte så hungrig, men du vet att risken är hög att du kan bli sittande på det här tåget längre än du planerat. På grund av ”löv på spåren” eller ”fel någonstans”, så det är lika bra att du bunkrar. När du ska betala säger du plötsligt till personalen i bistron:

”Hoppsan! Jag kan visst inte betala nu. På grund av ett oförutsett fel i min plånbok finns här inga pengar! Men var inte ledsna, jag kanske betalar sen. Eller imorgon. Här, ta den här servetten så länge. Jag har ritat ett ånglok på den, som plåster på såren. Det kanske förresten vore något för er? Jag har hört att de är betydligt pålitligare än de här tågen!”

Skandal är ett urvattnat ord, men likt förbannat är det passande. Byt ut Sj, och ge oss resenärer ett företag som åtminstone kan få tågen att rulla. Eller åtminstone kompensation som är värd namnet. Men allra helst, ett fungerande järnvägsnät! Gärna utan förseningar och torra mackor, tack!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ständigt trött – med ansvar för liv

Såhär har vi det : http://www.vk.se/1295347/standig-jetlag-jobba-natt-i-varden

Det kommer givetvis inte som någon nyhet. För sköterskor över hela landet är det här verkligheten. Att ständigt gå runt i en dimma av trötthet, att knappt orka med sig själv för att man är så trött. Jetlaggad. Det gör mig knappt upprörd längre. Det har på något vis blivit vardag. Vi ska vara trötta i vården. Vi ska se ut som Zombier direkt hämtade ur ”The Walking Dead”. De där mörka ringarna kring ögonen har blivit en accessoar lika vanlig som namnskylten vi bär.

Vad som däremot gör mig upprörd är att bläddra igenom kommentarerna under artikeln. Ulla Olofsson, arbetsmiljöstrateg, Västerbottens läns landsting, tycker att modellen med att arbeta natt/dag och kväll är helt ok. Man får ju arbetsförkortning! Tio procent! D vs – du som arbetar natt får fyra timmar extra i veckan att försöka ta igen all sömn på. Tack så mycket Ulla! Uppenbarligen arbetar inte Ulla natt själv, och bortser helt ifrån att all forskning påvisar att någon som är jetlaggad behöver ca en vecka att återställa sig på. Och då pratar vi om under optimala förutsättningar! Vi har de sämsta förutsättningar, för vi kan tvingas arbeta dag, kväll och natt. Samma vecka. Ingen periodisering här inte.

Förutom Ullas kommentar, så ser jag en del övriga syrliga kommentarer i stil med att ”Ni visste vad ni valde när ni började arbeta på sjukhus!” och ”Vi arbetar också skift, inom en annan bransch! Och vi gnäller inte minsann!”

De fakta som glöms bort när de här kommentarerna uppstår är många. Ja, vi visste såklart vad vi ”gav oss in på”. Men vi räknade inte med att resurserna på våra sjukhus så snabbt skulle reduceras så till den milda grad att det börjar likna tredjevärldenstandard. Jag tror inte heller någon räknade med att vi skulle överbeläggas så att patienter skulle få ligga i sköljar och städskrubbar, när vi började studera till vårt yrke. Bara de här två exemplen påvisar en arbetsbörda (och patientrisk!) som eskalerat lavinartat , och är oacceptabel!

Vidare så går det faktiskt inte att bortse ifrån att vi ansvarar för liv. Faktiskt. Om vi är för trötta, om vi inte är så alerta som vi bör vara, då kan det faktiskt resultera i att någon far mycket illa. Eller, i värsta fall, dör. Kort exempel: prova själv att vara vaken tre nätter på raken, sova minimalt och knappt kunna äta p ga illamående, och sätt dig på tredje nattens morgon med en mattebok. Du får inte göra några fel, alls. Lycka till!
Som lite grädde på moset kan jag tillägga att jag, när jag själv jobbar natt, har pass som är elva och en halv timme långa. Jag arbetar således nästan ett och ett halvt ”normalt” arbetspass. Och det gör jag jetlaggad. Med ansvar för liv.

Tror ni det är bra? Jag är ständigt trött, och har ansvar för liv.

Kanske dags för en förändring, eller vad säger ni?

zombie_tired_by_silenceinthecourt89-d4znlsb

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ni har ju fortfarande inte lagt ned den där jävla telefonen!

Det har gått nästan precis ett år sedan mitt inlägg om folks telefonvanor. Och jäklar i min låda vad det rörde upp känslor. Jag fick kommentarer som närmast kunde likna mordhot, radio hörde av sig. Teve hörde av sig. Jag fick också en hel del beröm, med folk som tackade för påminnelsen och omruskningen.

Uppenbarligen har inte speciellt mycket hänt, tyvärr. För jag ser fortfarande telefoner överallt, vart än jag går. Jag ska väl åter förtydliga då: nej, jag hatar inte telefoner. Ja, jag har en själv, som jag använder. Ibland när barnen är med. Jag är inte Guds bästa barn, och jag försöker inte skriva Er på näsan. Så. Förtydligande färdigt. Men håller ni inte med om att det börjar gå lite över styr?

Barn, särskilt små sådana, speglar sin omgivning via sina föräldrar. En liten kotte, som ser något konstigt/märkligt/häftigt, kommer att titta på mamma/pappa för att se deras reaktion. Blir mamma glad? Blir pappa rädd? Hur ska jag egentligen tolka det som händer? Om denna person då står med ansiktet frånvänt ned i en omgång Candy Crush Saga, hur blir då följderna? Barnet vet inte hur den ska tolka det som händer, blir rädd och osäker. Och, snälla ni, innan ni skickar arga kommentarer igen om att ”…NÄR JAG VAR LITEN LÄSTE MIN PAPPA TIDNINGEN I LEKPARKEN!!”. Ja, det kanske han gjorde. Men det skapar inte alls samma koncentrationsblockering. Ett Svenska Dagbladet ger inte feedback till den som läser det, som en smartphone gör. Och innan nästa person, som nu tuggar fradga av vansinne, skriver nästa kommentar om att ”barn ska inte ha fullständig uppmärksamhet! De behöver ha tråkigt!”, så ska jag avbryta direkt med att säga, jo! det ska de visst!

Eller, i alla fall merparten av den. Det är ju inte för mycket begärt, eller hur? Hur många av Er har inte befunnit sig i en lekpark, där merparten av de vuxna står med telefonen eller med handsfreen i örat? Likt Zombier. Har vi blivit sådana totala jag-måste-matas-med-saker-hela-tiden-junkies? Tror ni inte man (vi) alla skulle må bra av att bara vara här och nu, i stunden?

Vänd på det hela, om du stämmer träff med en kompis, och denne under hela er träff pratar i handsfreen…Hur skulle du då känna dig? Hur tror du barnen känner sig? En mamma som hämtar tidigare på dagis, bara för att sedan sitta med sin telefon under hela vistelsen i lekparken, vad signalerar det? ”Du är viktig mitt barn, men den här grejen jag har i handen, den är viktigare”.
Och åter, innan någon biter av sig tungan av ilska, telefonen används inte alls till mest nyttiga saker. Ingen står där i lekparken i två timmar och gör bara nyttigheter, eller hur? Handen på hjärtat nu, det är ju en del Facebook, bloggläsande (vart läser du det här?) och spelande med, inte sant?

Jag försöker verkligen inte skuldbelägga någon. Bara gör oss uppmärksamma på ett sjukt beteende. Telefonen har på något vis blivit vår snuttefilt, något vi måste ha hela tiden, och ständigt få feedback ifrån. Det gäller främst när vi är med våra barn, men även i andra sammanhang. Hur ofta ser vi inte folk som lunchar/fikar/dricker en pilsner ihop, som sitter med varsin telefon i näven? Är det verkligen bra?
Jag tror inte det. Och jag försöker dagligen tänka på det, för min egen och för alla andras skull.

Så. Stanna upp lite. Var bara i stunden. Skit för ett ögonblick i oviktigheter som Instagram och Twitter. Sitter du och väntar på någon och läser det här, lägg ner luren. Titta dig omkring.

Ha lite tråkigt en stund, eller njut bara av kaffet. Det skulle nog göra oss alla gott.

wetgad

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer