”Vi har nått vägs ände!”

Idag har jag åter fått äran att publiceras på Svt Opinion. Följ länken om du är sugen. Tack!

http://www.svt.se/opinion/article2681208.svt 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Våga vabba!

Vabuari är i full gång. Barn och föräldrar kräks, snörvlar och hostar i kapp. Försäkringskassan överbelastas och dess anställda blir snabbt lika utbrända som Jimmie Åkesson efter en valrörelse.

Varför? Är det för att bakterier och virus gillar februari? Delvis. Eller är det för att föräldrar släpper iväg sina sjuka barn (och sig själva!) till dagis,skola och jobb alldeles för tidigt? Absolut!
Jag vet inte vad det är som är så svårt egentligen. Ändå hör jag ständigt ”han hade feber igår, men det gick över på kvällen o nu är han så pigg!” och ”det är exakt 48 timmar sedan barnet kräktes, då kan hen väl gå till dagis?” Som om det värsta på hela planeten jorden vore att stanna hemma en extra dag med sina barn, eller med sig själv. Är det så jävla jobbigt?!

Vissa opponerar sig säkert nu med ”jamen va fan! Barnet har ju så tråkigt hemma! Och de är typ friska!” Motfrågan blir då, vems fel är det att barnet har tråkigt?  Kan du inte umgås med dina nära och kära kanske det är dags att lära sig det? Och skippa det där med att ”…jag måste till jobbet, jag har viktigt möte/deadline/träff/konferens/fika att gå på!” För i hela världen finns kanske en handfull människor som är ABSOLUT oumbärliga på sitt jobb. Och trots att det kanske svider att höra, är du inte en av dem.

Och ”har du inte råd att vara hemma” så är det kanske dags att se över sin ekonomi lite. Du får faktiskt ersättning för att vara hemma med sjuka dig själv och/eller barn. Varför blir jag så arg på detta fenomen? Jo, därför att det handlar om en sådan otrolig respektlöshet. De allra flesta skickar, törs jag påstå, sina små knoddar till dagis TROTS att de någonstans i bakhuvudet vet att åtminstone en dag till hemma skulle vara bra. Ungen är ju så trött att den nästan somnar stående. Och blek som ett lakan. I och med detta bidrar man till smittspridning, som för vissa individer i samhället kan vara livsfarligt. För att inte nämna alla de som smittas och också behöver vara hemma, bara för att någon helst av allt ville slippa vara hemma med sjuka barn.

Nej. Vi har ett oerhört generöst system i Sverige, där man kan få betalt för att vara hemma och vara sjuk. Det ska baske mig användas. Och gjorde folk det på rätt sätt, då skulle Vabuari inte finnas. Det är mina fulla övertygelse.

Våga vabba! (Eller sjukskriva dig)

o-SICK-KID-facebook

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

Min moral är inte din

När Alexander Gustafsson för en dryg vecka sedan knockades brutalt i Globen blev det tyst. Både på plats, men även i sociala medier. Vad skulle man säga? Alla dessa förhoppningar, och så: pang! Allt grusat på några futtiga minuter. Idrott kan vara så fruktansvärt orättvist. Den kollektiva baksmälla vi upplevde kan nog säkerligen liknas vid när Floyd Patterson golvade Ingo i deras returmatch.

Tyst var det således. Men inte särskilt länge. För säkert som amen i kyrkan vaknade moralpaniken plötsligt till. SVT höll debatt om våldet inom MMA. Doktorer uttalade sig om ”dödliga slag” och en del av allmänheten skrek, som alltid, efter förbud.
Det hela blir, i mina ögon, lite märkligt. Från motståndare till MMA får man ofta höra en rad argument, som alla bygger på ungefär samma saker. Om vi först bryter ned det folk talar om allra först, nämligen skaderisken. Den måste ju vara enorm! Titta så de sparkar och slår på varandra! Förvånande nog, för de som inte vet bättre, finns faktiskt MMA inte ens på någon topplista vad gäller allvarliga skador inom idrott. Ska vi börja tala ”livsfarliga” sporter får vi istället blicka mot ridsporten. Fälttävlan, till exempel. Här är dödsrisken rejält stor. Skriks det om förbud för detta?

Motorsporten är en annan otäcking. Rally och motorcross, det är farliga sporter om något. Har ni någonsin hört om massans krav på förbud mot Speedway? Har ni tänkt på hur ofta de flyger in i reklamskyltar och bryter ben,armar och nacke, ofta under bästa sändningstid. Inte sällan med barn i publiken.
Så nej. Skaderisken faller på sin egen statistik. Det är inte farligt med MMA, om vi jämför med andra stora sporter. Inte alls, faktiskt.

Det folk istället blandar ihop med skaderisk är deras egen bild av vad god moral är. Således en väldigt subjektiv åsikt. Vad du tycker är okej, är för någon annan helt orimligt. Du kanske tycker att kampsport är förkastligt. Helt okej, men vi som tycker annorlunda då? Ska vi gå helt på dina åsikter, bara för att du tycker det är fel att två personer slåss på sina egna villkor?

Snabbt brukar då fokus flyttas till att ”det är ju grejen med att de slåss! Så får man inte göra!” Nähe? Du tycker inte det. Idrott i alla dess former har alltid innehållit kampmoment. En tackling i hockey, till exempel. Vad är den till för om inte att sätta motståndaren ur spel? Är det moraliskt försvarbart? Är verkligen varje tackling helt utan uppsåt att skada? Om inte, ska hockey då helt upphöra med tacklingar, ur en moralisk aspekt? Barnen brukar då tas upp som en riktig röd flagg. Tänk på barnen! Ska de se sådant här?! Nej. Det tycker jag nog inte. Lika lite som jag tycker att barn bör se ovan nämnda Speedwaytävling, eller för den delen Formel 1 på teve. Var finns det moraliskt försvarbara i att susa runt i flera hundra kilometer i timmen, med livet som insats? Ska man lära barn att det är okej? Kampmoment kan göras på barns nivå, precis som alla annan idrott. Du sätter väl inte barn med full muddring i en svart slalombacke, första gången barnet ska prova slalom? Nej, just det.

Men skaderisken då! I det långa loppet! Tänk på hjärnskador och demens! Ja, ska vi tänka på det en stund? Forskning har på senare tid påvisat ett starkt samband mellan depressioner och självmord, hos idrottsutövare som får upprepade hjärnskakningar. Hockey och amerikansk fotboll är särskilt drabbat, med flertalet tragiska självmord bland topputövare.
Ska hockey och amerikansk fotboll också förbjudas? Ska ridsporten förbjudas, där utövarna faller av och slår i huvudet, då och då?

Nej, sanningen är ju att det inom all idrott finns en skaderisk. Särskilt på toppnivå. Men, risken för allvarliga skador är förhållandevis liten inom MMA. Så. Blanda inte ihop fakta med moral. Och blanda inte ihop mina värderingar med dina. För vi tycker inte lika. Gillar du inte MMA, så föreslår jag att du inte tittar.

Det är ju egentligen inte svårare än så.

1

Publicerat i Uncategorized | Märkt | 3 kommentarer

Får det lov att vara en stickad rullstol?

Det har faktiskt hänt en del sedan jag blev färdig syrra, för tre år sedan. Löneupproren har gjort sitt, och ingångslönerna klättrar långsamt uppåt. Sjuksköterskans status har bredvid detta också stigit. Nyutexaminerade syrror vet att de är värda sin vikt i guld, och att det arbete de utför ska vara betalt efter ansvarstagande. De törs ställa krav på arbetsmiljö, villkor och lön. Passar inte arbetsgivaren, ja då finns det tusen till på kö.
Detta har mynnat ut i att avdelningar fått stänga, på grund av sjuksköterskebrist.  Gott så. Vill inte arbetsgivarna erbjuda bättre, så förtjänar de heller inte bättre. Vi är på frammarsch!

Men. Det  görs fortfarande befängda försök att återgå till det som en gång var. En tid då varje sköterska vackert skulle stå med hättan i hand, niga och tacka för att denne fick arbeta på det fina sjukhuset. Betalt? Ja tack, men inte om det var till besvär. Jobbet var ju ändå ens kall i livet. En guldålder för arbetsgivaren således. En armé av vitklädda slavar, som aldrig ställde krav eller kostade  särskilt mycket.

Gulliga SöS ska nämligen locka syrror genom stick-graffiti.  Lön? Jo visst. 24 000, för det tycker arbetsgivaren SöS är ”rimligt”. Det, och så lite putti-nutt ska locka syrror. Suckar,  säger jag. Man kan såklart se detta på två sätt. Man kan applådera nytänkandet, se det hela som en frisk fläkt. Eller…

Eller så kan man se det som ett hån mot alla sjuksköterskor. Ett sätt att spotta på allt vi kämpat (och kämpar) för. Vi ska således nöja oss med en kul kampanj och 24 000? För att ni anser det ”rimligt”?!
Nej du, Christine Engius, du kan behålla  dina virkade rullstolar. Jag förstår att du gärna vill gå fyrtio år tillbaka i tiden, och få tillbaka din billiga, lydiga arbetskraft.
Men det skeppet har för mig, och alla mina kollegor, kommit och gått för längesedan.

Börja du med att se över löner, arbetsmiljö och  belastning. Ordna det, så kan jag lova dig att du vare sig kommer behöva virkade droppstänger eller rullstolar.
Du förstår, Christine.
Vi är inte så svåra, vi syrror. Vi vill bara ha en acceptabel arbetsmiljö och rimligt betalt.
Är det för mycket begärt?

image

Bild från DN.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dags att besinna sig!

Jag tycker som alla andra. Det är hemskt,  vansinnigt och obegripligt,  det som har hänt i Frankrike. Ja, det är ett angrepp på demokratin och yttrandefriheten.  Det är ett terrordåd som väcker de djupaste, mest primala känslorna inom oss. Det är lätt att i denna sinnesstämning falla in i hat, i misstro, mot religion och hela grupper av människor. Lätt, för att vi i denna ohanterbara situation behöver något att fästa vår ilska, vår rädsla och vår frustration på. Vi behöver en syndabock.

Men, mitt i allt detta måste vi besinna oss. Syndabockarna verkar, inget är säkert ännu, vara tre bröder. Således är det dessa vi ska fokusera på. Inga andra. Det är inte ett dåd utfört av jordens ca 1 miljard troende muslimer. Det är inte ett dåd av mellanöstern utfört mot Europa,  även om främlingsfientliga röster nu smider sådana tankar medan järnet är varmt. Vänd på det hela, var Utöja ett dåd utfört av kristendomen? Var Columbine ett religiöst dåd? Nej. Dessa dåd var, precis som det i Paris, vansinnesdåd utförda av desillusionerade individer med en egen agenda. Det spelar ingen roll om terroristerna i Paris skrek religiösa slagord – det gör inte Islam som religion ansvarigt för dåden. Inte heller gör det på något vis alla troende muslimer till monster och terrorister.

Målet med terrordåd är att skapa osäkerhet och rädsla,  med våld eller med hot om våld. Så långt har terrordåden i Paris lyckats. Men, låt dem inte bli mer än så. Låt dem inte än mer polarisera situationen mellan invandrare och inhemsk befolkning. 
För då vinner terrorn.
Låt oss besinna oss, och istället stå upp för kärlek och gemenskap,  även i denna svåra stund! 

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ibland känns allt hopplöst…men sen tänker jag om.

Hopplöst känns det när jag läser Lena Mellins högst prekära krönika i Aftonbladet. En text, som gör precis det som jag är rädd för ska hända. Att vardagsrasismen och främlingsfientligheten ska poleras upp, göras mer rumsren och bli accepterad.  Mellins skriver i ena ögonblicket att dessa flyktingar förmodligen är traumatiserade, för att i nästa ögonblick ändå be samma individer att tänka rationellt och ”besinna sig”. Fröken Mellin får ursäkta mig, men sedan när blev traumatiserade människor kända för att tänka rationellt?
Hon hade lika väl kunnat skriva att folk bör gå i shorts hela vintern,  för att sedan proklamera att ingen får klaga på att de fryser. Det hade varit ungefär lika logiskt.

Ska inte flyktingar få tycka något? Ska de inte få protestera alls, utan bara tacka och ta emot? Många av dem har säkert nära vänner och släktingar i Malmö, där de lovats att få bo initialt.  Av få vara nära dessa kanske var den enda lilla trygghet som fanns kvar i en för dem kaotisk och hemsk vardag?  Istället byttes denna vision mot urskog och kyla. Klart man reagerar. Jag hade fan gjort det.

Så. Mellins krönika ger mig en känsla av hopplöshet. Precis samma känsla som kommentarfältet under denna artikel ger mig. Otäcka, inskränkta kommentarer kritiserar att människor kärleksbombar en moské som utsats för attentat. Fina, mänskliga, underbara handlingar, spottas på och hånas. Hopplöst var ordet.

Men! Så tänker jag: vi var trots allt 87 procent som stod upp för lika mänskligt värde. Som bestämt och rakryggat vägrade ställa upp på diskriminering och främlingsfientlighet! Och jag ser alla fina post-its som folk satt upp på ovan nämnda moské.  Då inser jag: vi är fler! Vi är fler som älskar, än de som hatar. Vi är fler som vågar, än de som är fega. Och, det är vi som kommer vinna.
Det finns hopp – glöm aldrig det!

image

FOTO: ANDERS WIKLUND/TT

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En kyrka i min stad? Nej tack!

Hoppla. Hälften av er som klickat sig hit lär vara vansinniga. ”Vad fan menar den här token?! Ska vi inte ha några kyrkor längre? Var är världen på väg? Ska man inte få tro som man vill eller? VaVaVa?!”

Lugn och fin. Jag tycker givetvis att kyrkan har en plats i våra städer. På samma sätt som jag tycker att även moskéer, synagogor, rikets salar och andra platser för människors religion ska få finnas. Dock är det tydligt att många tycker precis tvärtom. En kyrka? Absolut! En synagoga? Nja…En moské? I helvete heller!

De senaste veckorna har flertalet moskéer brunnit i attentat. Det är hemskt och barbariskt. Jag menar, vad är egentligen problemet? Om du inte gillar Islam, gå inte till en moské. Precis som du, som nittio procent av alla sekulariserade svenskar, inte går till kyrkan. Bredvid alla dessa illdåd ser jag länkar på Facebook om ”Ingen moské i min stad” och ”Förbjud Islam”. Det är för mig ganska intressant att en av världens mest sekulariserade befolkning plötsligt ska tycka och tänka om alla religioner. Kyrkor går tydligen bra, fast ingen går i dem. Men välbesökta moskéer, som är en trevlig mötesplats för massor av folk, de ska brännas?

Vart vi är på väg? Det börjar åter, oavsett vad någon säger, likna ett land söder om oss, för dryga åttio år sedan. Ett litet parti på frammarsch, med en främlingsfientlig agenda får allt mer vind i seglen. Dess representanter kan hitta på lite vad som helst (hint: järnrör), säga vad som helst (hint: registrera människor efter ursprung), men får ändå hållas. Enda skillnaden är snart att det var judar då, men muslimer nu. Och bredvid allt detta brinner det moskéer.

Är det kanske dags att vakna till lite?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inbördeskriget som är ett sjukhus

Jag har ju tidigare varit inne på hur det kan vara att möta patienter och dess anhöriga, både på gott och på ont. Men det finns en sak jag inte berört, som de flesta kanske är lyckligt ovetande om. Och det är förhållandet mellan kliniker på sjukhuset. De flesta av er tror säkert att sjukhuset är som en enda stor familj, där alla tänker på patientens bästa och har det som fokus.

Fel.

FEL! Jag skulle snarare vilja likna sjukhuset vid ett inbördeskrig, ungefär som under Balkankrisen. Du har ett gäng falanger som alla slåss för sina egna intressen. Ingen har någon egentlig lust att hjälpa den andra, om det inte gynnar dem själva. Det här har så klart sina förklaringar. Besparingar och nedskärningar har lett fram till den här situationen. Alla är så utarbetade att de inte orkar något annat än att släcka sina egna bränder och hålla ryggen fri. Thats it.

Kirurgen vill inte ha en patienten, för den kan nog möjligen vara urologens. Kardiologen vill inte ta i en patient för att denna har lite feber, ska inte infektion ha den? Infektion slår bakut och hävdar med emfas att de inte kan sköta hjärtpatienter. Intensiven har fullt, och tycker att patienten kan ligga med övervakning på en semi-intensiv-avdelning. Så här håller det på. Vem är det som hamnar i kläm? Patienten såklart. Patienten, och under jourtid mina stackars kollegor till läkare, som måste ringa fler samtal än en telemarketingarbetare. Samtidigt ökar överbeläggningar och antalet satellitpatienter stadigt.

Återigen så är det inte svårare än så att fler händer behövs. Fler sängar. Och det måste få kosta. Om folk får en chans att andas ut och inte oroas över hur de ska orka med dagen, så lär detta inbördeskrig snabbt försvinna. Frågan är bara när de som sitter på pengarna ska förstå detta. Att svaret inte ligger i effektiviseringar. Eller i ”nya arbetsmodeller”.

På tal om att kosta. Landstinget i Östergötland byter namn till Region Östergötland. Fint, kan tyckas. Vad hela eländet med byte av mejladresser, logotyper, profilkläder, skyltar och dylikt kostar är väl bäst att bortse ifrån. Det är ju inte så att dessa pengar skulle gjort bättre nytta någon annanstans…Eller?

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Känslan som uppstår…

När Rossana Dinamarca sätter Björn Söder på plats…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Platsbrist. Syrrebrist. Brist på allt. Utom patienter.

Ja, det märks minsann att det lackar mot jul. Alarmrapporter om överfulla sjukhus dyker upp bredvid artiklar om glöggtest, precis som det är varje år. Platsbristen börjar onekligen bli en jultradition, precis som Kalle Anka och Alladinaskar.

Som sig bör så ökar även trycket på akutmottagningen.  Det har märkts. Rejält. Denna vecka har varit riktigt odräglig, men högt patientryck och ingenstans att lägga in de som behöver vård. Ja, detta bredvid de sedvanliga filurer som mest verkar komma till oss för att ha någon att skälla på. Jag förstår att ni oinvigda tycker att jag gnäller. Och därför ska jag nedan försöka illustrera min, och mina fantastiska kollegors, arbetsmiljö via lite illustrationer.

image

När en patient (eller dess anhörig) påtalar att de minsann väntat j-ä-t-t-elänge (för femte gången), och man efter kontroll inser att de väntat hälften så länge som alla andra.

image

När man får en ny patient att triagera, trots att man inte hunnit triagera de två man fått innan.

När chefen, direkt efter ovanstående exempel, frågar om man kan tänka sig att byta morgondagens pass mot ett nattpass istället.

image

När man inte får in en pvk på den dehydrerade damen, som käckt (för fjärde gången) påtalar att hon är svårstucken.

frustrated

När en patient, efter att ha befunnit sig i tjugo minuter på akutmottagningen, ringer på klockan och vill ha något att äta.

När man på första försöket lyckas sätta en nål på ovan nämnda dehydrerade damen.

image

När kordinatorn på avdelningen du vill lägga in patienten på säger att det är fullt, men du vet att du har en bra Ledningsläkare som kommer hålla med dig.

image

När du inför kvällen får höra om platsläget på sjukhuset.

Ungefär så har vi det.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer