Lägg ner den där jävla telefonen

Jag vill börja med att understryka att det här inte är menat som kritik mot någon. Bara som en tankeställare? Ok? Så om inte kolhydrathatarna hinner bränna mig på bål, så kanske ni som läser det här och blir upprörda, kan låta bli också? Ok? Ok!

Var med dottern på gymnastik igår. Riktigt häftigt att se tre fröknar i åldrarna 15-16 år försöka få ett gäng (ca 20 st) 4-6-åringar att lyssna samtidigt. Ungefär som att försöka medla i konflikten Israel- Palestina. Men, framförallt var det så kul att se dotterns energi, hennes försök att klara kluriga övningar. Jag tittade med andakt, och han faktiskt tänka ”fan vad häftigt att jag får vara med om det här!” Det verkade dock som om jag var själv med den tanken. För av de ca 10 föräldrar som satt med inne i gymnastiksalen så var jag den enda som tittade. De andra tittade också. Men på helt andra saker.

En hel del Iphones. Någon Samsung. Faktiskt en Ipad också. Och sällan slet någon blicken ifrån sina ädelstenar. Jag ville för en sekund ställa mig upp, ställa mig upp och bara ropa: ”Hallå! vad fan gör ni? Ädelstenarna är ju där ute på golvet! De vill ju att ni ska titta! Vad är det som är så jävla viktigt?!”.

För så var det. Jag såg många barn som försökte söka sina föräldrars blickar. Ropade, tittade igen. Och, de mest utåtagerande barnen, de som allra minst ville lyssna på fröken, de var faktiskt de barn vars föräldrar var mest fastlåsta vid sina apparater. De som aldrig tittade upp. Tänk dig själv in i det barnets tankar. Hela tiden verkar det som om mamma eller pappa har viktigare saker för sig än att vara med mig. Jag tror inte det är bra. Jag tror faktiskt det är skit.

Det tråkiga är att jag ser det här överallt. På simskolan. I affärer. Hos föräldrar som går med barnet i vagnen. På lekplatser. ”Va fan!”, tänker du nu. Ska man inte få ha lite fritid?! Ska man ge barnen uppmärksamhet 100% av sin tid. Nej. Men fan i alla fall 95%. För, handen på hjärtat, vad är det som är så viktigt i telefonen? Så viktigt att det inte kan vänta? Den där bilden på instagram? Den där statusraden på facebook? Jobbmailen? Barnen måste hela tiden tävla med den där maskinen du har i näven för att få din uppmärksamhet. Och jag tror inte det är bra. Inte alls.

Du är fortfarande upprörd? Ok. Jag förstår. Men lägg det här i ett annat perspektiv då. Om det kom hit utomjordingar. Som spionerade på oss, innan en stor attack a la Independence Day. De skulle nog bli hemskt konfysa över vad det var för apparat vi har i näven nästan dygnets alla timmar.Styr den dom? Är det därifrån jordens befolkning får sina order? Får de på något sätt sin näring därifrån? Det måste i alla fall vara enormt viktig, eftersom de aldrig lägger ifrån sig den.

Visst känns det absurt, när man tänker över hur mycket man använder sin telefon? Till, faktiskt, mest bara skit. Vi missar så mycket när vi sitter där bakom telefonen. Samtal med arbetskompisen. Att bara vara i nuet. Men, framförallt, våra barns utveckling. Deras liv. Så, lägg ned den där jävla maskinen. Ja, den som du förmodligen sitter och läser det här på. Blicka upp. Kanske sitter där någon du kan prata med istället? Och är du med ditt barn i en lekpark just nu: skäms! Lägg ned telefonen och gå och var med i leken! Bygg ett sandslott! Upptäck världen ihop! Prata med det där barnet som så gärna vill ha din uppmärksamhet.

För ingeting är viktigare.

Vare sig på Facebook eller Instagram.

About these ads
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

371 kommentarer till Lägg ner den där jävla telefonen

  1. Joakim N skriver:

    Vi ska nog faktiskt vara glada att vi åtminstone fick växa upp i en generation där föräldrar ännu inte hade tillgång till allt det där. Jag och min bror fick ju chansen att växa upp med två väldigt närvarande föräldrar, och jag är fast övertygad om att det har hjälpt oss något oerhört i vår uppväxt. Steget är inte så långt att tro att barn som växer upp med föräldrar vars uppmärksamhet är riktad åt ett annat håll lätt kan växa upp som antingen väldigt osäkra eller, i värsta fall, få allvarliga personlighetsstörningar av den totala bristen på uppmärksamhet under uppväxten.

    • Anna-Karin Riddarbäck skriver:

      Helt underbart skrivet! Bara att hoppas att alla barn med dessa frånvarande föräldrar inte skadas alltför mycket..Men jag är rädd för att dom gör det. Kan bli barn som söker bekräftelse hela tiden..

      • Rikhard Hänninen skriver:

        Hmm, den bekräftelsen kan de ju få via sociala medier istället!

      • Gunnel K H Lundmark skriver:

        Där slog du huvudet på spiken direkt. Kan tänka mej att dessa barn som ej får föräldrarnas uppmärksamhet blir de mest jobbiga vuxna som just söker bekräftelse, delvis på grund av att de ej fått den av sina egna älskade föräldrar.

      • Danne skriver:

        Många bra inlägg! Skönt att det finns människor som reflekterar och orkar bry sig. Annars tycker jag att man möter alltför många med tom blick, som bara glor o tror man är från mrs el nåt. För att man bryr sig…..

    • Joppa skriver:

      Idag curlas ju ungar mer än någonsin. De behandlas som små kejsare och allt ska i uppväxten ska vara absolut perfekt. Så pass perfekt att ungarna kommer bli fullständigt odrägliga som vuxna.

      • Sara Ingerö skriver:

        Sitter du och flippar med telefonen om du är ute med någon du är förälskad i? Om inte, varför inte? Tänk till en stund.

      • Venividichili skriver:

        Det är lite skillnad på att curla sönder barn och att faktiskt kunna lägga ifrån sig telefonen ibland. Nog ska barn få känna på motgångar, men man måste också känna att man är viktig för sina föräldrar. Om det är något som gör barn odrägliga är när föräldrarna inte visar intresse.

      • Joppa skriver:

        Sara: Finner jag stort intresse i det jag sysslar med så fipplar jag inte med telefonen. Att titta på småungar som struttar runt är ärligt talat rätt ointressant.

        Venividichili: Idag är änglisgheten så otroligt stor att allt inte är helt perfekt för ungarna. Varenda liten detalj granskas till absurdum för att man ska vara så ”god” förälder som möjligt. När jag var liten var det knappast någon som ens körde mig till träningarna. Jag fick cykla själv och jag kan inte minnas att jag hade något emot det. Man vill väl inte att ens föräldrar ska vara med överallt. Man vill umgås med sina kompisar och inte ha en morsa/farsa hängande över axeln hela tiden. Nuförtiden verkar det som att föräldrarna tror att de helt ska ge upp sitt eget liv för att istället vara ungarnas bästisar och vara engagerad i exakt allt ungen sysslar med… för då är man ju en bra förälder.. eller?

      • Henrik skriver:

        Så varför gå dit över huvud taget om det är så ointressant?
        Går man dit för att finnas där för sina barn så är det ju bra om man faktiskt är närvarande. Att bara vara där rent fysiskt är inte att vara närvarande.

        Sen är det ju lite skillnad på små barn och äldre barn vad det gäller behovet av föräldrarnas närvaro.

      • emelie skriver:

        Men att barn curlas handlar nog mer om att man har dåligt samvete och då gör man allt för barnen. Men man lägger energin på ”fel” saker. Man vill ha det lugnt så att du, just det, kan kolla mailen, instagram, Facebook, surfa osv osv.. så skulle vi bara låta telefonen/datorn vara när barnen är vakna så tror jag alla skulle må bättre! Så istället för att leka med telefonen, LEK MED ERA BARN!

      • foobar678 skriver:

        Här är ett annat problem med vuxna i dagens samhälle. De vill att världen ska vara svart eller vit. Antingen så håller man på med telefonen, eller så gör man det inte och då curlas barnen.

        Skärp till er för fan. Det finns alltid mellanvägar.

    • Krister Persson skriver:

      Du har så fullständigt rätt i det du skriver. Jag har själv reflekterat över detta fenomen. själv köper jag en kaffe, sätter mig på en bänk och bara njuter när tösen är med kompisar i lekparken…. för jo, alla ungar sitter inte fastklistrade vid datorer, telefoner, ipads, osv. visst ska jag erkänna, min tös har en galaxy s4, MEN, tiden för spel, surf, sms, är begränsad av MIG, hennes far. Att sitta på stranden, kasta boll, meta och käka vatten melon och dricka saft, det är den tiden vi minns, inte tiden vi satt och snöade bort i den digitala världen. Dags att vi ger våra barn härliga minnen för livet också. Minnen som väcker värme och kärlek ! inte något ”Pacman” som bästa kompis.

      • Gunnel K H Lundmark skriver:

        Härligt uppfriskande kommentar. Vi älskar ju våra barn och de är Sveriges framtid och Världens framtid. Som vi behandlar dem så kommer de att behandla oss på våran ålderdom.

    • Helena Blom skriver:

      Fast då tänker jag ju såhär… Nej, våra föräldrar hade inte tillgång till smartphones när jag växte upp under tidigt sjuttiotal. Betydde det att de kastade sig in i leken på lekplatsen och deltog med liv och lust? Knappast säger jag, på den tiden fanns det helt enkelt fler mammor som var lediga på dagtid och de ägnade sig nog huvudsakligen åt att prata med varandra vad jag kan minnas. Var de till äventyrs ensamma som vuxen så var nog oddsen ganska bra att det plockades fram ett handarbete, eller en veckotidning. Pappor? På lekplatsen? Det var ett mer eller mindre okänt fenomen, så jag kan inte svara på hur de skulle ha agerat. Så same, same, but different.

      • Anders skriver:

        Du tog orden ur munnen på mig.

      • Gunnel K H Lundmark skriver:

        Håller ej med dej i detta Helena Blom. Våra barn fick mors och fars odelade uppmärksamhet på lekplatserna, på fotbollsplanen med flera platser, där vi lekte med våra barn. Så var det med de andra föräldrarna också i våran omgivning. Gäller barnen på 70 och 80 talet.Västerbotten i norra Sverige.

      • Anna.M skriver:

        Vill inte hålla med dig Helena men känner att jag faktiskt gör det. Mina föräldrar körde mig till träning men titta? Nä det var sällsynt. Vi gjorde allt själva utan våra föräldrars odelade uppmärksamhet. Varför sitter föräldrar på läktaren? Jo de har ju kört dit barnen och väntar på att de ska bli klara med att ha lekt och haft det roligt med ANDRA barn. Föräldrarna träffar de ju alla andra dygnets timmar. Tror inte att barn upplever de så himla tragiskt som man läser här på sidan. Visst mobilerna kan ta överhand emellanåt men vem vet det kanske är föräldrarnas sätt att koppla av lite. Försvinna lite i cyberrymden, vad vet jag. Barnen klarar sig. (Nu pratar jag om barn som inte har större behov än att leka). De är nog hemma man ”styr upp” uppmärksamheten mer.

      • Sofia skriver:

        Då jag är en av de mammor som satt med telefonen så vill jag gärna också säga mitt! Det är den enda dagen i veckan då min dotter får sin stund för sig själv. Hon älskar sin dans! Jag får absolut inte titta, för att citera henne – jag vill dansa med mina kompisar själv! Att jag då som förälder sitter med en telefon gör inte mig till en dålig förälder! Vi lever i 2013! Min telefon är full av roliga bilder och filmer på mina barn! Vi lär oss räkna och läsa med telefonen som hjälpmedel! Jag håller med Helena blom ! Inte tusan spenderade mina föräldrar ens hälften av den tiden jag gör med mina barn! Jag vill även tillägga att med detta mekaniska monster har vi även spelat in hela min dotters första dag i dansskolan som hon visar om och om igen och vi skrattar åt tillsammans med mormor & morfar som gärna också vill se! Välkommen till 2013 vi är inte köra som föräldrar för att vi har telefoner! Ses imorgon på dansen!! :)

      • susiluring skriver:

        Bingo! Jag är uppväxt med en mamma som mig veterligen ALDRIG lekte med mig i lekparken. På 70-talet fick vi ungar springa ut ensamma, mamma ”var tvungen” att städa, baka, laga mat etc etc. Jag är ÖVERTYGAD om att om smartphone fanns då så hade mammorna suttit med näsan i den. Nu var det virkning, veckotidning och muntligt skvaller.
        Pappor, precis som du skriver Helena, i lekparken?? Jo, det var en syn som man sällan såg. För att vara snäll..
        Jag tror inte ett dugg på att föräldrars intresse för sina barn har minskat eller förändrats. Snarare tvärtom. Föräldrar är mer närvarande än någonsin.
        På gott och ont.
        Men jag tror att personer som du MMAfarsan, som retar dig på alla dessa smartphoneanvändare inte vill se engagemanget för att du vill se oengagemanget! Lyft blicken igen, se de engagerade föräldrarna och njut.
        De finns. Precis som de fanns då, på ”min” tid.

      • Sofia skriver:

        Håller med!
        Min mor körde oss överallt och var på plats…. MEN hur mycket hon EGENTLIGEN såg av ex min fotbollsmatch då hon samtidigt virkade, stickade eller läste en bok, tror jag är RÄTT lite…..
        Som sagt – SAME SAME BUT DIFFERENT! <3 ur min synvinkel för jag upplevde aldrig hennes glädje då jag gjorde mål t.ex. utan efter matchen så "vad bra".
        Nu är jag tackochlov vuxen och har sett på min barndom med andra ögon och hade önskat att det inte fanns någon stickning, virkning eller bok….. som när pappa körde mig, han tjoade och hejade m.m.

      • Molly Lindenau Stokke skriver:

        Är saker automatiskt bra bara för att det var likadant förr?

      • PAMELA skriver:

        Ääääjmen!!! Precis! Jag lider inte av ångest för jag ibland tar fram luren om dottern gör ngt annat och jag ej deltar (jo jag tittar på henne så klart). Jag är mer närvarande förälder än vad många andra är och har varit. Leker m dottern dagligen vi tack vare telefonen kan jag filma henne fotta henne och hon älskar kolla på bilder när hon sitter på dass tex. (haha!)

      • Cecilia Nordh skriver:

        Anna M, jag som jobbar i skolan, med alla dessa barn ni faktiskt pratar om skulle vilja flika en liten rättelse till dig om att barnen spenderar all sin tid med sina föräldrar.. vi har barn på skolan som blir lämnade på morgon fritids 05.45 på morgonen, samma barn blir sen hämtade av sina föräldrar runt 17.00, det betyder att de har utav dygnets 24h varit i skolan drygt 11 av dom timmarna. Dessa barn är även de som söker uppmärksamhet på andra sätt av oss vuxna i skolan, genom att svära, slåss, skrika och vara allmänt stökiga. Är det alldeles för mycket bergärt att deras föräldrar då investerar 1h av sin tid med att faktiskt TITTA på sina barn när de utövar sin idrott eller annat fritidsintresse för att sedan kunna berömma dom för det där snygga målet dom gjorde på fotbollen, eller kullbyttan dom gjorde på gymnastiken, för om man tittar på sina barn och inte på sin telefon så ser man faktiskt sånna saker.
        Jag är nästan helt säker på att detta skulle underlätta vårt arbete i skolan nåt avsevärt, och det betyder ju i sin tur att era barn lär sig mer och då har större chans att lyckas med mycket av det dom vill göra med sina liv.

      • foobar678 skriver:

        Hur fan kan du försvara att du inte ger dina barn uppmärksamhet för att du ska sitta med telefonen utifrån vad föräldrar på 70 talet gjorde? Det är väl totalt irrelevant.

    • Carmen skriver:

      Tack! Delar detta vidare…

    • Klicka inte! skriver:

      mycket bra artikel, hålla denna underbara blogg!

  2. mmafarsan skriver:

    Joakim: Kan bara hålla med.

    • Rebecca Olsson skriver:

      Kan enbart instämma Helena! Barn av idag måste lära sig att inte ha sina föräldrars uppmärksamhet heela tiden, vilket det tydligen krävs vart man än läser. Barn som hela tiden får uppmärksamhet och inte lär sig vänta på sin tur kommer inte heller göra det som vuxna!

      • karin Johansson skriver:

        Varför skaffar man barn om man inte ens orkar lyfta blicken från telefonen för att se när de har gymnastik! I så fall ska man inte ha barn, barnen ska komma före en apparat! Så enkelt är det, de är inga statusprylar som man bara struntar i! Att vara förälder innebär att man är det jämt, inte bara när det passar en själv!

      • Gunnel K H Lundmark skriver:

        En helt annan fråga är detta. Ingen mår bra av att alltid vara i fokus. det skapar egoister, men frågan längst upp handlar ju om annat i våra och barnens liv. Det handlar om vi som föräldrar som ej klarar att fokusera på våra barn utan väljer en pryl före barnet som verkligen försöker fånga sin mors eller fars uppmärksamhet.

      • Maria skriver:

        Men det är väl ytterst få barn idag som får uppmärksamhet hela tiden! Och det var väl inte heller det inlägget handlade om, utan att vara uppmärksam en liten stund. Är det därför så många föräldrar sitter på olika aktiviteter och stirrar på sina älskade telefoner? För att inte skämma bort sina barn med uppmärksamhet?? De flesta föräldrarna jobbar hela dagarna. På förskola/skola är grupperna stora och där gäller det att märkas för att få någon uppmärksamhet över huvud taget. När man sen kommer hem har inte föräldrarna tid/ork att verkligen lyssna.

      • pamela skriver:

        Precis!

  3. Lotta skriver:

    Grymt bra skrivet och så jävla sant och jag kan bara säga att den där käftsmällen visste vad den tog!
    Tack för sparken, nu kommer inte telefon med till fotbollsplan!

    • bessieboop skriver:

      Åh vad härligt med föräldrar som ser sig i spegeln!

    • Emelie skriver:

      Jag fick min käftsmäll av min 4åriga son när han sa till mig ”kan du inte lägga ifrån dig telefonen?” Jag hade inte tänkt på att jag har den framme så pass mycket som jag uppenbarligen hade, så nu ligger den i ett annat rum på vibrator så det inte blir ett störmoment för oss och jag märker att våran tid ihop har blivit så mycket bättre! Vilket är en självklarhet för många men så såg inte jag det men är glad att människan kan ändra sig :)

    • Gunnel K H Lundmark skriver:

      Bra sagt Lotta, du har fattat poängen i MMAfarsans blogginlägg om mobiltelefonens felanvändning. Rätt fokus vid rätt tidpunkt är svårt men väldigt viktigt att försöka ha. Vara med här och nu kan ibland vara svårt då så mycket pockar på våran uppmärksamhet i dagens stressande tllvaro.

  4. Bobo skriver:

    Bra där. Applåder!

  5. Angelica skriver:

    Väldigt bra skrivet! Man kan även se sig om när man sitter på ett cafe nån stans. Dom sitter oftast inte och pratar med varandra utan sitter helt inne i sina telefoner. Bort med telefonerna och umgås med varandra istället!

  6. Linnea skriver:

    Bra skrivet! Varför vill vi ha barn om vi inte vill umgås med dem!? Det är ju så coolt att få vara nära, få vara den som är med på deras resa i livet, i stort och smått!

    • Joppa skriver:

      Varför? Trycket från samhället att skaffa barn är enormt stort. Jag tror många skaffar barn utan att ens reflektera över ifall de vill ha det eller ej. Detta, och tvåsamheten, är en av de största livslögnerna.

      • mariaprog skriver:

        Det ligger en poäng i det, Joppa! Det är antagligen därför som föräldrar flyr i mobiler för att inte känna att familjelivet eller partnern man lever med, är fel.

      • Biggan skriver:

        Joppa, nu förstår jag inte hur du tänker. Livslögner? Att träffa någon att älska och skaffa barn med är väl det mest naturliga. Vi är flockdjur..inte skapta för att leva ensamma. Då skulle ju mänskligheten dö ut. De flesta vill faktiskt ha barn. Finns det något finare. Visst, en del har otur.
        Den här nya tekniken med telefoner och plattor kanske blir vår undergång. Ingen vill umgås..alla sitter i ett rum och surfar, chattar och spelar. Vi blir asociala varelser utan kontakt med livet utanför som bara rusar förbi. Vad får vi för samhälle då?

      • Joppa skriver:

        Biggan: Jag pratar om den heterosexuella tvåsamheten med volvo, villa, hund och barn. Det är knappast ”det mest naturliga”. Det mest naturliga är att karlarna springer runt och har sex med så många kvinnor som möjligt och knappt ens ta något ansvar för avkommorna. Den livslånga tvåsamheten är konstruerad och det är därför folk har så otroligt svårt att hålla sig ”trogna”.

        Du har dock rätt i att vi är flockdjur och det är just därför folk sitter med sina mobiltelefoner och kommunicerar med andra. Det är långt ifrån asocialt att kommunicera med tiotals/hundratals andra via sociala medier.

    • Gunnel K H Lundmark skriver:

      Just det. Uppleva deras utveckling månad för månad.

  7. Fjällapan skriver:

    Bra observerat och ifrågasatt. Fast detta har pågått enda sedan vanlig mobil (varpå uteställe med tre personer och alla satt och sms:ade) så har det nu gått steget längre. Jag tror dock inte det finns någon direkt bot på det för folk hatar att bli tillsagda vad de ska göra även om det är det enda rätta

  8. Lisbeth Bruhn skriver:

    Bra inlägg, håller med fullständigt. Inget kan vara viktigare än det barn du satt till världen

  9. Jonas skriver:

    Jag ser det hela tiden och det är tragiskt…
    Tänker på en viss youtube-video när jag läser detta http://www.youtube.com/watch?v=OINa46HeWg8

  10. Archibald skriver:

    Du har så rätt.
    Gör ju så lagom stor nytta att ångra sig och sitt beteende, sen när barnen vuxit upp. Man älskar ju sina små, förbehållslöst.

  11. Olle Eriksson skriver:

    Fast det finns väldigt mycket intressant i telefonen också. Man kan se vad 30 vänner sysslar med på bara några minuter, läsa nån intressant artikel, följa en intressant diskussion på jobbmailen, maila nån förening man är med i. Att bygga sandslott är kanske inte det mest inspirerande man kan göra. Dessutom tror jag folk skaffar barn av en väldigt massa olika anledningar. I övrigt håller jag med! :)

    • Mattias skriver:

      Olle, du är ju en av dom som inte fattat?! Det är ju precis det här han menar; du har massa olika mer ”inspirerande” saker i telefonen än att bygga sandslott. VAKNA! Det handlar inte om dig, det handlar om B A R N E N ! ! !

    • Kristina skriver:

      OLLE – skärpning! Det du skriver är fullkomligt ointelligent! Det må vara intressant, men inte i förhållande till dina egna barn väl!?

    • marja carlsson skriver:

      Varför ska man låtsas vara intresserad? Varje barn vill att mamma/pappa ska se dem och prisa dem för deras duktighet. Varje barn vill ha en villkorslös kärlek av sina föräldrar. Den kärleken har ingenting med fotbollsmatcher eller skridsko-skolor att göra. Vet barnet i fråga att mamma/pappa älskar hen, så spelar det ingen roll om de inte tittar oavbrutet på dem under deras framrädande. Varför begär föräldrar av sig själva, att de entusiastiskt ska sitta och titta och lyssna på matcher, judo, dans, sång, gymnastik m.m. Varför försöker de inte istället hitta ett gemensamt intresseområde där ingen behöver låtsas intresserad utan där det finns ”flow”.
      De vuxna sätter normen för intressena i familjen

  12. Fia skriver:

    Jag håller med varenda ord! Det är så sjukt otrevligt att ta upp telefonen under en fika, en middag eller under ett samtal. Ändå gör jag det själv. Det kanske inte är så konstigt att lärarna i skolan, idrotten, fritids har det hett om öronen om de ska kompensera för föräldrarnas ointresse för sina barn.
    Bra skrivet! Härligt att du njuter av din dotters fritidsintressen, jag hoppas fler tar efter!

  13. Tina skriver:

    Måste berätta att jag faktiskt så sent som förra helgen fick ”tuppjuck” och skrek just så…”stoppa undan era j…la telefoner då”. I detta fall fick föräldrarna inte vara med på gympapasset men fick gärna passa på att träna själva under tiden, vilket jag och min man ser till att prioritera så ofta det bara går. Nu måste ju inte alla människor se tjusningen i upphopp och burpes MEN i detta fall satt de och klagade över att de aldrig hann träna själva. Så…jag så att säga ”lackade ur” ;-)

  14. Åse skriver:

    Sanna och kloka ord, bra skrivit. Kan bara hålla med

  15. maria skriver:

    Respekt till dig farsan! Det bästa jag läst på länge!

  16. Kenneth Holmquist skriver:

    Sjukt överdrivet och lite väl mycket poesi. Samtidigt hoppas jag att du uppnådde den uppmärksamheten du sökte, även bra smygreklam för Samsung och IPhone :)

  17. Josefine skriver:

    Där satte du huvudet på spiken / förskolepedagog

  18. När jag tänkte den tanken första gången var når barnbarnet hade Lucia i stor fin kyrka.Fullt till sista plats.När den vackraste solosången tar sin början (Lucia sjung) så ringer en telefon i bänkraden bakom.”Puckot” svarar :”kan jag ringa dej sen”.
    Tror ni han stängde av NÄHÄ och mycket riktigt några minuter senare är det dags igen.Men då sa den som satt bredvid till honom. Vuxna människor :-(

  19. Pingback: Välkommen till Tennisexperterna » Till er föräldrar

  20. Linus skriver:

    PREACH! +1

  21. Lena skriver:

    Hej! Tack för såå kloka ord! Tankeställare och du formulerar precise som det är!
    Med vänlig hälsning,

  22. Tritte skriver:

    Ähh trams…

  23. Lena skriver:

    Mycket bra skrivet och helt rätt! Sen undrar samma föräldrar varför barnen vill titta på mobilerna i skolan hela tiden. De har ju lärt sig att det är roligare någon annanstans av sina föräldrar (och hela samhället!) Men en liten passus bara, det är bra självständighetsträning för barnen att INTE ha föräldrarna med på alla gympapass/träningar. Vissa presterar klart sämre av att ha föräldrar som tittar, har mycket fokus på läktaren istället för på det de ska göra, andra springer till föräldrarna för tröst mycket oftare. Det kan räcka med att komma till matcher och uppvisningar, då blir det lite mer speciellt också. Plus att många träningar blir sämre för att ledarna (ofta ungdomar som du skriver) känner sig bedömda och ofta får frågor och kommentarer efteråt. Så sammanfattningsvis så bör man som förälder INTE vara där om man ändå tycker det är tråkigt och vill hålla på med mobilen hela tiden och är man väl där ska man vara närvarande och så klart ha uppmärksamheten på barnet!

  24. jenny skriver:

    All heder till dig. Bra skrivet!

  25. Jättebra skrivet och visst, mobilerna och allt med det är nog här för att stanna men man kan stänga av ljudet och lägga ifrån sig den. Jag brukar ofta göra det då jag är inne på affären till exempel, jag är ju där för att handla och inte snacka i telefon. Likadant skulle det ju ha varit här, ge barnen den uppmärksamhet dom så väl behöver, det hade faktiskt varit bättre om dom stannat hemma, istället för att visa total ignorans.

  26. Surtant skriver:

    Föräldrarna får igen det när ungarna sitter där med sina mobiler och inte längre vill snacka med dem. Då får de skicka ett foto på maten och se om ungen kommer :) Önskar att föräldrar tog vara på tiden med sina barn, den går så fort.

  27. abbeli.ö skriver:

    mycket bra skrivet,håller med lena och maria här ..att man inte behöver var med dom på varje träning och inte ifrågasätta tränarna för mycket å lägga sig i jämt,,och helt klart lägga ifrån sig telefon eller stänga av den under den tiden man är med sina barn på aktivitet,,dom är väl våra viktigaste i hela våra liv ,,barnen,,bäst att fokusera mera på vad dom gör,,passa på innan dom blir för stora,,då e det för sent..tiden flyger iväg för fort,,och man kan inte få den viktiga tiden tillbaka,,så bara tänka sig för ibland och prata irl med folk,,ska skärpa mig själv..är lite beronde oxå av fb,,men min minsta är 17 och ska vara där för han så mycket vi behövs,,,mvh anneli,ö

  28. rigmor83 skriver:

    Reblogga detta på traningarmittliv and commented:
    Älskar inlägget och kan inte mer än anat hålla med dig där .

  29. Hyrestanten skriver:

    Mycket bra skrivet. Tänkvärt även för mig vars barn nu är vuxna. Man behöver och kan inte alltid ge dem 100% uppmärksamhet men de här raderna borde alla läsa.

  30. Stina skriver:

    Och jag som ledare själv ser en massa föräldrar sitta o titta på och aldrig engagera sig. Det överlåter dem till ”andra”, och det är samma ledare i alla sporter. Konstigt att ”de andra”alltid har en massa tid…just sayin’

  31. Tack för påminnelsen. Du har helt rätt men jag tror många liksom mig inte ens reflekterar över att det går ut över barnen. Jag ska bättra mig och jag sprider budskapet vidare.

  32. Pingback: Lägg ner den där jävla telefonen | [el:sklingen]

  33. halsoatiin skriver:

    Bra! Så sant! Så ofta jag ser föräldrar i lekparkerna som jag går förbi, helt inne i mobilen. Barn ramlar ur gungor, trillar från klätterställningar men föräldrarna ser ingenting för de MÅSTE ju bara se vad som händer på Twitter. Såg en rätt tragisk syn då jag var i lekparken med mina syskonbarn, en mamma som trodde hon gav sin dotter fart i gungan men missade gungan hela tiden då hon blippade på mobilen samtidigt.

  34. Andreas skriver:

    Bra skrivet! Tack för påminnelsen :-D

  35. fiebloggar skriver:

    Helt rätt!

  36. Marie skriver:

    Jag vet inte…
    Vad är skillnaden?
    Jag är född på 70-talet, sportade och var med i skolpjäser m.m..
    Få föräldrar kom eller ens var närvarande ens på hemma matcher, absolut inte på träningen!
    Idag sitter jag och/eller min man med på alla träningar som matcher i ur eller skur – men med telefonen i handen eftersom vi har gått tidigare från jobbet för att kunna vara där. Vad är skillnaden?
    Jag överlevde och tror att mina barn kommer göra det också!

    • snadra skriver:

      Fast om du ändå lär jobba under tiden du är på barnets träning så hade du ju lika gärna kunnat stanna på jobbet. Du missar ju ändå det barnen gör, och är du kvar på jobbet så slipper barnen se att du håller på mobilen istället för att engagera dig i dem. Jag VILL iallafall se och visa mina barn att jag bryr mig.

      • Jocce skriver:

        Håller med artikeln men som svar på ditt svar:
        Kan ju faktisk vara så att barnen inte skulle kunna komma till träningen alls annars. Går kanske att hitta en annan lösning, jobba varannan gång eller ta igen det efter den träningen, matchen.

      • Kristina skriver:

        Visst kan det vara klurigt, men det viktigaste är nog ändå att ställa sig frågan själv, hur man själv hade upplevt situationen. För mig och min man (som båda är entreprenörer och vd för företag så är det SJÄLVKLART att vi är närvarande med barnen när vi är med dem. Det finns inget mail i världen (än mindre en fånig statusuppdatering på FB) som skulle kunna överträffa den tillfredsställelsen jag får av att vara med mina barn. Herregud, vad är det med människor!!!?

    • Linda skriver:

      Håller med!
      Förr skulle barnen inte synas om föräldrarna var med utan sitta tysta och bara vänta. Inte många var heller med barnen på aktiviteterna. Inga föräldrar fanns heller på lekplatserna utan där släpptes barnen ut när de var stora nog att klara sig själva. Väder föräldrarna gjorde då som var så himlar viktigt har jag ingen aning om men inget har förändrats för de vuxna är fortfarande frånvarande. Men idag är de vuxna frånvarande men ändå närvarande fysiskt.

  37. esterii skriver:

    Åhh, vad lycklig jag blir när jag läser detta.. Jag tänker så mycket på vad den nya tekniken håller på göra med oss:) Tack!

  38. Det är så bra skrivet!! nu till det kluriga, Jag ska dela detta på Facebook så fler föräldrar få detta. Problemet är bara att man måste dela det på Facebook och åter igen kommer någon liten någonstans försöka få sin/sina föräldrars uppmärksamhet, men kommer att vara fullt upptagen med att läsa det jag har delat pga att den har mig som vän. det e verkligen sjukt. Sedan kommer folk kommentera på det och dessa föräldrar som ofta sitter med sina Iphones kommer att vara dom första som ska in och läsa vem som har kommenterat och vad och så fortsätter det bara. Hoppas detta når många och får föräldrar att tänka på sina barn.. Dom valde inte att komma till världen för att bli ignorerade av en jäkla mobiltelefon eller om man nu ska säga Iphone. Stackars barn. Det Du skrev fick mig att tänka efter lite så tack för att du påminde mig om hur dyrbar tiden med sina barn är. /Lorena

  39. Ursäkta stavningen, glömde stor bokstav här och där och det går inte att korra nu. /Lorena

  40. Helt rätt :) skriver:

    Det är skillnad på att vara ”där” och att vara närvarande! Barn behöver närvarande föräldrar! Hur ska man kunna bekräftar och berömma (som barn behöver) när man sitter med näsan nere i telefonen hela tiden. Då tror jag faktiskt att barnen mår bättre av att föräldrarna inte deltar alls, istället för att ständigt vara mindre viktig än det som lockar till sin mammas och pappas uppmärksamhet.
    Så jäkla bra skrivet och jag tycker denna utveckling är skrämmande. Men jag förstår dock inte hur man som förälder inte kan vilja se på sitt barn hela tiden, precis som du skriver. Ja, barn ska minst ha 95 % av föräldrarnas uppmärksamhet, ständigt, precis som du skriver. Barn behov måste alltid få komma främst.
    Så skönt att någon lyfter upp detta. Jag menar inte att kritisera men det är dags att vi vuxna vaknar upp i detta stressade samhälle…våga gå emot strömmen

  41. Carola E skriver:

    Bra skrivet. Bra att detta sjuka beteende kommer i ljuset och framför allt så skrämmer det mig att barnen ska växa upp med föräldrar vars fokus ligger på en skärmj*vel i tid och otid. Behöver belysas mera. Jag tycker ni som lever erat liv genom mobilen ska skämmas! Reagerar ni på detta inlägg så betyder det att ni har problem, inget annat. Kan tillägga att jag personligen SKÄRP TILL MIG ordentligt! Så glad jag blev när jag blev tillsagd att mitt beteende var fel!

  42. Wera skriver:

    Jag håller fullständigt med dig! Har själv tänkt så många gånger när jag ser föräldrar med sina barn på lekplatser, på stan och kaféer. Hoppas fler föräldrar tänker sig för innan de tar fram sin maskin.

  43. Rolf hollsten skriver:

    Jag sitter och tittar på andra bilister när jag väntar i rödlysena.Alla sitter med den där luren för örat när de kör hur fasen hinner dom se att det är grönt? Jag är övertygad om att singelolyckor med bilar på motorvägar och såna med vajerräcke förorsakas av denna jävla apparat! Är det värt att riskera livet för att man är tvungen att hela tiden kommunicera?????

  44. Kristina skriver:

    Jag förstår helt och hållet din reaktion. Men allvarligt talat, det som alla tänker men ingen säger: Förstår du hur tråkigt det är när det är unge nummer fyra som ska göra samma sak som de andra barnen före hen? När barnet inte göra några framsteg överhuvudtaget för att nivån är för hög? När hela dagen har spenderats med att bråka med lillbarnet och inte nog uppmärksamhet ägnats åt de andra större barnen? Eller för att man som förälder är absolut helt slutkörd i huvudet och inte orkar med ett enda ords tjat till utan att bli fullkomligt vansinnig?

    Absolut ska föräldrar ägna sina barn uppmärksamhet och inte vara klistrade vid mobilerna. Men samtidigt behöver man som förälder ett break från sina barn ibland, oavsett vad man säger och om man inbillar sig att ”Jag behöver minsann ingen paus” så är det då man behöver det som mest.

    Det är jättekul för dig att du har tålamod som orkar att sitta och titta intensivt på dina barn hela tiden. Då har du hittat något som funkar för dig. Men för de andra föräldrarna som sitter på bänken kan det kanske vara läge för lite empati (inte att förväxlas med sympati). Och uppdatera gärna om ett par år och ett par barn senare!

    Det enklaste sättet att få det är helt enkelt att prata med de föräldrarna som sitter runt omkring dig. Du kommer få en helt annan insikt i deras situation och det kanske åtminstone får dig att förstå varför de behöver en break. Hade det inte varit mobilerna, så hade de suttit och läst eller pratat med varandra och inte haft uppmärksamheten riktad 100% mot barnet ändå. Hade du reagerat på samma sätt då?

    • Tina skriver:

      Tror mer att det är mobilerna folk behöver ett brejk från. Och om det vart så att föräldrarna satt och pratade med varandra hade det iaf varit andra människor som barnen fick tävla om uppmärksamheten med.. det är en väldigt stor skillnad. Om du följer med ditt barn för att titta… gör då det annars stanna hemma.. det gör inte lika ont.

    • Kristina skriver:

      Intressant läsning! Jag och min man har två barn och har funderat på fler – vi älskar barn. Men, ganska så snart så inser vi båda att vi nog inte har mer energi och tid att vara mer närvarande med fler barn. Vi vill båda känna att vi orkar med och njuter av att få vara närvarande helt och fullt med våra barn, så det blir inga fler, vilket känns fantastiskt! Det kan nog vara bra att tänka på hur många barn man orkar med.

      Man orkar inte med att titta på sina barn men man orkar med att stirra på skärmen – öh????? Har jag missat någonting här? Mobilen med dess ständiga uppdateringar gör människor stressade och tar energi pga strålning etc, och just därför måste de bort!!!

      Nä, mitt råd till dig är att fimpa mobilen hemma och följ med ditt barn där du är närvarande! Behöver du ett break så tycker jag att du ska ägna breaket åt att praktisera träning, medveten närvara och kanske yoga där du tränar på att öva upp din sinnesnärvaro och medvetenhet. HAr du ingen man som kan ge dig break i tillvaron?

    • marja carlsson skriver:

      Så befriande insiktsfullt! Hur kul är det att sitta på en bänk och titta på barn som leker i sandlådan? Hur kul är det att se på knattefotboll? Hur kul är det att sitta i en isrink och frysa och se på ”konståkning”. Vi föräldrar älskar våra barn, men vi måste inte älska vad de gör. Ska vi lära våra barn falskhet? Genom att vara överentusiastiska över deras prestationer?

  45. Bo Henrysson skriver:

    Så bra skrivet. Håller fullständigt med. Folk håller ju på att bli överkörda i trafiken. Dom går och glor i sina telefoner såå dom varken hör eller ser när dom går över gatan

  46. Matte skriver:

    Mitt i prick!
    Och precis så här ”viktigt” är facebook:

  47. Daniel skriver:

    Mycket bra! En sak som man kan nämna är att ögonkontakt och bekräftelse är otroligt viktigt för barns emotionella utveckling:

    ”We learn by imitation, from the very start. That’s how we’re wired. Andrew Meltzoff and Patricia Kuhl, professors at the University of Washington I-LABS, show videos of babies at 42 minutes old, imitating adults. The adult sticks his tongue out. The baby sticks his tongue out, mirroring the adult’s behavior. Children are also cued by where a parent focuses attention. The child’s gaze follows the mother’s gaze. Not long ago, I had brunch with friends who are doctors, and both of them were on call. They were constantly pulling out their smartphones. The focus of their 1-year-old turned to the smartphone: Mommy’s got it, Daddy’s got it. I want it.

    We may think that kids have a natural fascination with phones. Really, children have a fascination with what-ever Mom and Dad find fascinating. If they are fascinated by the flowers coming up in the yard, that’s what the children are going to find fascinating. And if Mom and Dad can’t put down the device with the screen, the child is going to think, That’s where it’s all at, that’s where I need to be! I interviewed kids between the ages of 7 and 12 about this. They said things like ”My mom should make eye contact with me when she talks to me” and ”I used to watch TV with my dad, but now he has his iPad, and I watch by myself.”

    Kids learn empathy in part through eye contact and gaze. If kids are learning empathy through eye contact, and our eye contact is with devices, they will miss out on empathy.”

    http://www.theatlantic.com/national/archive/2013/05/linda-stone-on-maintaining-focus-in-a-maddeningly-distractive-world/276201/

  48. Lotta Blank skriver:

    Hm, bra skrivet. Sant! Nu ska vi bara undra lite vad kolhydrater hade med saken att göra, eller har jag inte hängt med?

  49. Emil skriver:

    Detta blogginlägg är ju helt intelligensbefriat. Dessa föräldrar kanske sysslade med fullt legitima saker på sina telefoner eftersom telefoner tillåter oss att hinna med det som annars skulle ta längre tid, såsom att kommunicera viktiga meddelanden eller anvisningar till folket i vår närhet, hålla koll på livets alla småuppdrag eller beställa mat eller andra viktiga artiklar. Bara för att dessa föräldrar alla använde sina telefoner så betyder det inte att de berövar sina barn uppmärksamhet till vardags.

    Sen tycker jag personligen att det är både löjligt och irriterande med föräldrar som skall glorifiera barn. De är kött och ben som oss alla andra, och även om jag personligen älskar livet så behöver man inte försöka få det att framstå som fluffigt och magiskt. Barn är inte ädelstenar, och du har ingen rätt att moralisera. Sorry.

    • Kristina skriver:

      Beställa mat (…eller andra viktiga artiklar)!!! Är du från planeten Mars eller? Jag misstänker att du inte har egna barn, eftersom du uttrycker dig på detta vis. Det DU skriver är fullkomligt ointelligent och jag tycker verkligen synd om dig…sorry

    • Henrik skriver:

      Ja, barn är bara människor precis som alla andra. Men den stora skillnaden är att de är i en fas i livet där de är beroende av vuxna och formas otroligt mycket av omgivningen. Beteenden och mönster nöts in som senare i livet blir svåra eller rent av omöjliga att rubba på.
      Det är dessa människor som kommer leva och verka i samhället om en inte allt för avlägsen framtid. Hur vi lyckas med att fostra barnen påverkar hur vårt samhälle kommer att se ut. Det är ett jobb lika viktigt som något annat.

      Känner man inte att man har tid ork eller lust att axla den rollen så ska man inte heller skaffa några barn. Dygnet har begränsat antal timmar och de blir inte på något magiskt sätt fler för att man skaffar barn.

      Märkligt hur många högpresterande människor, som alltid har behov av att vara på topp i allt de gör, helt plötsligt saknar den drivkraften när det gäller att fostra barn.

    • Roger skriver:

      Seriöst?Du har inte riktigt fattat grejen med familj och barn. Om du anser att ”barn är kött och ben som oss andra” så har du inte mycket förståelse eller kunskap för hur det barn upplever och blir behandlade som små påverkar deras framtid. När man gör valet att bli förälder så tar man på sig ett ansvar, en roll. Man väljer att sätta någon annan före sig själv i alla lägen, att göra vad som helst för att barnet skall få den bästa uppväxt det kan på alla sätt.
      Att ignorera sitt barn för att ”beställa mat” på telefonen.. eller ”hålla koll på andra småuppdrag”, ……alltså ärligt, vad lever du i för värld?
      Ingen säger att livet är fluffigt och magiskt snarare tvärtom. Föräldraskap kräver engagemang, tid, arbete. Det är inte magiskt men alla föräldrar som älskar sina barn är villiga att ge det som krävs för att barnen skall ha det bra. Och för vilken normal förälder som helst så är barnen just det..ädelstenar.

      Hela andemeningen med TS inlägg som jag ser det är inte att fördöma tekniken i sig , utan påtala riskerna med att låta den ta överhanden, och att vi sätter den före delaktighet och gemenskap, när vi istället borde spendera tiden TILLSAMMANS med våra barn.

      Nej jag hoppas innerligt att du bara trollar tråden, och att det inte är genuina åsikter du har för det vore i mina ögon tragiskt.

  50. Pingback: Måndagstips: Tvångsmässig träning, 13-åringens vikt, mobilfylla, och sexiga kläder för barn (video) | Johanna Arogén

  51. Ulla skriver:

    Så bra skrivit.
    Har aldrig förstått vad som är så viktigt med att alltid hålla på med mobilen.
    Lurarna i öronen och pratar hela tiden, eller sms:ar-
    Ser både mammor och pappor som är ute med sina små i vagnar, men med mobilen framför näsan hela tiden när de går.
    Och jag förstår inte alls ovanståendes (Kristina´s) åsikter.
    Vad har det att göra med om man har 1,2,3 eller 4 barn?
    Ska man inte ge alla samma uppmärksamhet??
    Då kanske man ska tänka på det innan man skaffar barn alls.
    Skaffa inte fler barn än du vet att du kan ägna dej åt dom med HELA din
    uppmärksamhet.
    Skaffar man barn så har man ju ett livslångt åtagande, iaf de första 18 åren.

  52. Karin Selberg skriver:

    Så bra skrivet! Då känns det ”rätt” det jag har sett och upplevt, som kommer från en ”äldre” generation småbarnsförälder. Barn lever i nuet, och det tyckte jag var så häftigt med min dotter när hon var liten, det fanns inget ”då” el ”sen”. Bara nu. Och jag tycker synd om alla föräldrar som stressar ihjäl sig med diverse apparater, man måste inte vara tillgänglig 24/7! Jag var själv ensamstående och med eget företag, jag vet vad det vill säga att vara i tidsnöd men allt handlar om prioriteringar. Den tid man får med sina barn när dom är små kan du aldrig få en repris på! Här och nu är det som gäller!

  53. Anders skriver:

    Han hade rätt Einstein.

    “I fear the day technology will surpass our human interaction. The world will have a generation of idiots.” – Albert Einstein

  54. Maria skriver:

    Helt underbart!
    Jag var en av de som satt med näsan i telefonen hela tiden förut. Men så vaknade jag upp, jag sitter knappt vid datorn längre. Telefonen är oftast med men jag nästan skäms när jag tar upp den när jag är med barnen.
    Hejja dig och ditt inlägg! Delar!

  55. Karolina Adolfsson skriver:

    Läser till förskollärare och har läst lite anknytningsteori, alltså hur barn knyter an till någon osv. Barn som inte har en trygg anknytning till sina föräldrar till exempel blir mer ojämn i sitt beteende. (Ainsworth anknytningsteori)

    Man blir lite ”skadad” och man finner sig ibland observera föräldrar och dess barn, och jag håller med att många väljer att sitta och ta bilder på sitt söta barn, lägga upp på facebook, istället att ta den tiden och umgås med sina kontaktsökande barn! Sedan är jag lite emot att lägga upp sina barn på fb för hela världen att se ;)

  56. kjesperw skriver:

    Det är ju inte utan att man kommer att tänka på Alfons pappa som använde ‘frånvarande föräldraskap’, och det verkade ju fungera bra. Jag tror inte att barn mår bra av att ha vår fullständiga uppmärksamhet hela tiden. Barn behöver vara få klara sig själva och lära sig att det inte är farligt att mamma eller pappa inte ser allt de gör.
    Sedan håller jag med om att vi bör förändra vårt användande av mobilen; umgås man med någon bör man ju ägna dem det mesta av ens uppmärksamhet.

  57. Precis :-) det går inte att få kontakt med en annan förälder på fotbollen, dansen mm för ala tittar ned…. på sin mobil. hur ska vi knyta nya kontakter med barnens kompisars föräldrar så vi kan låta dem komma och hälsa på? viktigt för föräldrarna att interagera lite oxå för barnens skull :-)

  58. Cecilia skriver:

    Häromdagen sade vår dotters jujitsulärare till alla föräldrar som satt och blippade på telefonen att antingen tittar de på barnen eller så får de gå ut! Så så kan man också göra! :)

  59. sussieloo skriver:

    Ett rungande hell yeah på den!!!

  60. Anonym skriver:

    Det finns faktiskt de som inte har något val, som har mobilen som arbetsredskap och ett arbete som KRÄVER detta av dem. Lägger de helt ned mobilen så kanske de dagen efter inte har ett arbete att komma till, och på så vis kanske inte ens har råd att låta barnet fortsätta med sina aktiviteter. Det kan också vara så att ni som glorifierar och alltid ska ha 100% uppmärksamhet av/på barnet borde försöka släppa lite på tyglarna? Många vill inte att föräldrarna skall vara med i lokalen överhuvudtaget, skall de vara med så skall de inte vara för nära och helst skall barnet veta om att de inte är kontaktbara, detta för att de skall lägga 100% av sin uppmärksamhet på träningen/leken istället för att söka uppmärksamhet av mamma/pappa så skall de söka uppmärksamhet av sin träningsledare. Sluta moralisera och gnälla, alla har inte samma förutsättningar. Jag har mobil, använder den mycket men har varken facebook, instagram eller twitter i den, har affärssystem, mail samt andra applikationer som mitt arbete kräver. Jag har även en lön samt anställningsavtal som baseras på att jag är anträffbar även efter arbetstid och kan således inte bara stänga av.

  61. Anna skriver:

    Jag håller definitivt med om principen ”är du där, så skit i telefonen”, men det jag förundras över är att alla föräldrar verkar vara med på sina barns träning varje gång. Under min uppväxt höll jag på med idrott tre gånger i veckan och musik 2-3 gånger i veckan och inte vid något tillfälle, förutom möjligen matcher och konserter var mina föräldrar där. Och ingen annans föräldrar heller. Jag tror barn också mår bra av ensamtid. Att bara få vara sina egna och att ha något att berätta när de kommer hem som föräldrarna inte redan vet.

    • Kristina skriver:

      Håller helt med! Barnen behöver absolut egentid/ensamtid! Men de behöver absolut inga föräldrar som är närvarande MED sin mobiltelefon. Då är det bättre att de håller sig borta!

  62. Jeane Quidote skriver:

    Klockrent! Och jag hann tänka, innan ditt sista stycke, att ”detta hittar jag på Facebook”. Fast… min lille son ligger och sover nu. Tur för mig ;)

  63. Jessica skriver:

    Så sant så sant och helt fantastiskt skrivit. Jag har uppmärksammat samma sak då jag är på lekland med sonen. Jag tycks vara en av få föräldrar som faktiskt klättrar i ställningarna med mitt barn.

  64. Rebecca skriver:

    Det har t o m. myntats ett begrepp, ”smartphone-föräldrar”. Tycker själv att balans är att eftersträva snarare än allt eller inget.

  65. Nitja Ekholm skriver:

    Du har så rätt!!! Och jag blir då fundersam när jag ser 7-åringar med mobiler iphones etc…den måste ju vara livsnödvändig eftersom vi vill att barnen har dom också!!!

  66. Anna Holmberg skriver:

    Eftersom mitt förra inlägg inte blev publicerat så försöker jag igen med en lite kortare variant…
    Jag har tre barn och de är mitt allt. Men efter att ha suttit och sett dem springa hoppa och balansera på gymnastik ett sextiotal gånger så känner jag att det inte gör någonting om jag inte bekräftar dem varje minut på gymnastiken.
    Första vändan med gymnastik hade jag nästan ingen möjlighet alls att se på mitt älsta barn eftersom småsyskonet höllt mig ständigt sysselsatt. Och till och från så är det nog så det sett ut för det mesta (blir lätt så med tre barn).
    Jag undrar lite vad det är som stör dig? Det är inte så att jag alltid tar upp telefonen. Ibland sitter jag och pratar med någon annan förälder, är det också fel? Jag har ju inte uppmärksamheten på mitt barn. Och ibland så fotar eller filmar jag för att visa andra som inte är med vilket fantastiskt barn jag har och då är det ju full fokus på barnet, bekräfta och dokumentera dess utveckling.
    Vissa gånger när jag har mobilen uppe läser jag skolans/scouternas/dagis information brev. Eller smsar med någon av barnens vänners föräldrar för att planera att ta med hem kompisar. Å andra gånger så sitter jag bara rakt upp och ner och ser på.
    Men om du var så koncentrerad på ditt barn hur vet du då att de andra föräldrarna inte såg sina barn?
    Egentligen så skriver jag bara här för att jag blir ledsen när jag läser så dömmande från andra föräldrar. Vad vet egentligen du om allas situation? Vad vet du om den uppmärksamhet och bekräftelse barnen får resten av veckan? Varför lägger du din energi på att hitta fel hos andra? Bara för att folk väljer att inte göra som du tycker är rätt så behöver det inte betyda att de gör fel.
    Kärlek och respekt till er alla.

  67. Fille skriver:

    Äh, dom filmade säkert sina ”ädelstenar”…

  68. niklas skriver:

    Fast å andra sidan, barn som hela tiden måste få bekräftelse från sina föräldrar, istället för att njuta av stunden och leka med sina kamrater, är det bättre?

    Men jag håller fullständigt med om att dom kanske borde lyft ögonen från sina e-ögonstenar, åtminstone några gånger när barnen ropade och ville visa hur duktiga dom var.

  69. Robban skriver:

    Det pågår en annan debatt om föräldraansvar just nu. Startade med denna krönika.
    http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/

    En annan vinkel på föräldrars beteende och konsekvenserna av det.

  70. Tränare och förälder skriver:

    Jag tror barnen behöver få gå på sina träningar UTAN att föräldrar sitter och tittar. i skolan blir de bedömda och de vill nog väldigt gärna bara få vara på sina fritidsintressen utan en stirrande förälder! Så lämna barnen och passa på och gör något annat utanför ”hallen” som att surfa, träna, handla mm! Jag har tränat barn och ungdomar i 20 år och har själv 4 barn. Bästa träningarna är utan föräldrar så att vi som grupp bara kan fokusera på oss! Matcher och uppvisningar är en självklarhet för föräldrar att finnas på som stöd och visa sitt uppriktiga intresse! Och då utan mobilsurfande:)

  71. Patrik N skriver:

    Det här borde alla föräldrar läsa. Visst, jag tycker inte man ska inte ha något förbud, man kan skicka sms och kolla lite. Men jag tror många föräldrar blir frånvarande och lägger massor av tid på helt oviktiga saker, kolla facebook mm, i stället för att ägna sig åt barnen.

  72. Anna WS skriver:

    Jag har nygligen atervand till Sverige efter manga ar utomlands med tva barn – jag maste erkanna att det har ar mycket mer utpraglat i Sverige, i det flesta andra lander iallfall utanfor Europa sa kanske man ligger lite efter men ar absolut mer narvarande i alla lagen med sina barn. Jag och mina barn blev enormt forvanade nar vi sag Mammor ute och ga med sina vagnar och samtidigt kolla telefonene hela tiden!!! Det ar dar men anda inte dar… och det ser man hela tiden! Mina barn ar 14 ar och har precis fatt sina mobil telefoner nu – det ar glada och fina barn, har inte missat nagonting i livet. Men det far inte ha pa dem jamt och inte nar vi halsar pa hos andra osv for da ska det vara sociala… Jag far jamt hora hur artiga, trevliga och val uppfostrade mina barn ar – skolan kommenterar det ofta har, men det var inte svart att fa dem till att bli det, bara lite regler som ar sunt foruft! I Engelsk talande varlden forvantar man sig att barn kan bete sig, vara sociala i olika sammanhang, inte sa sjalv centrerande. En balans i allt ar bra – telefoner ar kul och bra men inte jamt och i alla sammanhang!!!

  73. Simon skriver:

    Tack för goda ord! Jag är har inga barn än, men jag tycker det du säger är otroligt viktigt och jag hoppas jag kommer att kunna komma ihåg det i mina eventuella barns eventuella uppväxt!

  74. Jag är 21, har inte som mål att bli pappa ännu på en tid, men håller helt och hållet med! Det är sjukt hur ”upptagna” dagens föräldrar är! Skäms på er! Jättebra skrivet!

  75. Wiik skriver:

    Bra skrivet!

  76. Sandra Biasi skriver:

    Bra rutet. Det enda som smakade lite surt var reklamen för ett spel på facebook som avslutning…

  77. Anci skriver:

    Mycket bra skrivet ! Som jag tänker så är det här med mobiltelefon-användandet vår nya tids legala missbruk. Vi har fallit offer i Teknik-tiden.Samma funktioner i hjärnan aktiveras som i vilket annat sorts missbruk som helst. Belöningssystemet, detta system som idag får sin näring i mångt o mycket via sociala medier, inte minst Facebook. Alla vill åt den där åtråvärda röda lilla knappen att trycka på. Bekräftelseknappen, gillaknappen, jag finns knappen. I ditt inlägg springer barnen omkring och söker bekräftelse på det normala sättet, ögonkontakt och mimik, kroppspråket. Deras föräldrar sitter vid sidan om och är fullt upptagna i sitt missbruk. Det här gäller inte enbart på spelplan, det sker på bänken vid sandlådorna i lekparken också. När ska folk vakna och inse vad som skett, vad som håller på att ske. Det här är en farlig utveckling, att inte vara närvarande. Det skapar störningar i alla led. Man ger föräldrar råd att begränsa sina barns tid vid datorn…när ska barnen ges råd att begränsa sina föräldrars tid vid mobilen ?

  78. Alani skriver:

    Mycket bra skriven! Jag är snart 61 och på min tid fanns inge sådana leksaker, vi var mycket mer ut i naturen men vi hade inte mer uppmärksamhet från våra föräldrar än vad dem har idag för sina barn, vi ofta fick klara oss själva, båda föräldrar jobbade mycket.
    Skola var från 5år ålder måndag, tisdag, onsdag – fredag, lördag från 08.30 till 16.30
    Så var det för alla, glömde att säga att detta var och även är idag i Frankrike, idag går barnen i skola på lördagar som en vanlig dag.
    Idag ser man små barn 8-9 år med moderna mobiler eller datorer, varför? Det är föräldrar som ska bidra till barn utvekligen, inte tvärtom!!

  79. Pumsemumsan skriver:

    Underbart! va glad jag blir av att se att det finns fler föräldrar som reagerar och som INTE är upptagna med att sitta med telefon/platta istället för att få vara med och dela sina barns upplevelser!

  80. Eva skriver:

    Bra men långt inlägg. Det jag inte gillar är tjafset efteråt. Alla måste väl få tycka som dom vill. Det är ingen ny lag som är skriven. Ge och ta. Och Lev och Låt Leva💐

  81. Pappa som älskar sina barn över allt annat. skriver:

    Jävla hönsföräldrar. Jag har två ungar, två töser 1,5 och 6,5 år gamla. Skulle aldrig falla mig in att låta dom stå i fokus hela tiden, hur ska dom bli som vuxna om dom vid tidig ålder lär sig att allt dom gör är det viktigaste som finns? Självklart kan man titta upp då och då för att se hur det går för dom i tex gymnastik, men sitta och glo på dom är varken kul eller såpass intressant för mig för pappa eller för den delen bra för barnen. För när barnen blir större kommer dom märka att världen inte snurrar kring dom. Men antar att du som skrivit detta samt ni som avgudar texten är ett gäng moraltanter som minsann vet bäst och kan mest om barnuppfostran för ni har minsann läst alla tänkbara böcker i ämnet, lyssnar blint likt zombies på BVC- kärringarna. Usch, spyr på såna som er!

  82. AoP skriver:

    Tack för inlägget! Jag leder barngymnastik för fem- och sexåringar. Förra året fick vi ledare ta ett allvarligt samtal till alla föräldrarna i gruppen, då de inte drog sig ens för att ta jobbsamtal och liknande under gympapassen. I mina ögon så brydde de sig inte ett skit om barnens träning, utan var bara glada att få en telefonpaus… Mobilen kan tas fram på kvällen när barnen sover eller om det ringer, men inte under något som är barnens aktivitet! Nu måste jag sluta, för jag är på jobbet och barnen är lyckligtvis med en uppmärksam pappa :-)

  83. Chrille skriver:

    Bra skrivet, och jag gör samma observationer ständigt. Ett annat fenomen som gäller samma kategori, är att de blir nervösa om man själv inte svarar på meddelanden eller samtal. Sitter jag t.ex. i ett informellt möte eller på en lunch, och någon ser/hör att jag har ett samtal/meddelande på ingång, så får man kommentaren ”ehh… ska du inte svara”? Nej, jag har ju ett möte/lunch med dig!

  84. Håller med, är man med på barnens aktivitet borde man ju sitta där och ge sitt barn bekräftelse och visa att det de gör betyder något. Hoppas de andra föräldrarna på ditt barns aktivitet läser detta och bättrar sig. Är själv inte perfekt och tar åt mig av dina ord. Ska verkligen se mina barn mer. Även om de just nu är himla små men även de behöver ju uppmärksamhet :)

  85. Musikanta skriver:

    Kika gärna på den här bloggen som min yngsta dotter står för. http://brabarnkultur.blogspot.se/.
    Musikanta

  86. Alex skriver:

    Vem skulle inte vara mycket Glad och Stolt över en reflekterande farsa som Du?! Det skulle iaf jag vara!! Det handlar om så mycket mer än bara barnen i sig; det handlar om hela samhället. Om Vi vuxna inte ser barnen, då kommer det med all sannolikhet att slå tillbaka på hela samhället i olika former såsom våld, mobbning, trakasserier etc. Vilket i sin tur gör livet blir svart och komplicerat för de flesta och värsta fall leder fram till bestående konflikter människor emellan.

    Härligt med föräldrar som vågar ta ansvar och är engagerade i sina och andra barns utveckling. Mer av det!!

    Kram på Farsan!! :)

  87. Johnny Kedland skriver:

    Applåder! Så sant!

  88. Mats Bergane skriver:

    Jag håller med, en generation som bara går och glor på en 4″skärm hela dagarna, vilket liv!

  89. Kat skriver:

    Word! Totally agree! … do also consider putting a way your phone while hanging with friends, having fika, going to the movies… Look people in the eyes when they talk to you! :D

  90. Ville Ulv skriver:

    Hahaha vad jag tycker är hysteriskt roligt är att jag kom hit via Facebook, där denna text blivit länkad till av en mamma som jag alltid undrar om mobilen vuxit fast i handen.

    Hon vägrar tom släppa mobilen ifrån sig när hon ska natta sina ungar.

    Problemet är att folk inte kan skärskåda sig på det sättet som de kanske borde?

  91. Linda skriver:

    Träffade mej som en käftsmäll!!!!!
    Dock är jag med och tittar när min dotter har gymnastik och luren ligger hemma, men i andra situationer så är jag en smartphone mamma :(
    Det ska jag sluta upp med

  92. ylvaz.blogg.se skriver:

    Helt underbart skrivet. Alla föräldrar borde uppfostras i hur man hanterar telefon och sociala medier. Allt från språk till vett och etikett. Många av våra barn vet ej hur detta ska hanteras på rätt sätt och det är inte så konstigt när inte deras föräldrar kan eller är en förebild. Jag har två barn. I min äldstas klass(6:an) finns det flera exempel på detta, såsom hängs ut på blogg eller via KIK och trots påtal till berörda föräldrar fortsätter det att ske. Missbrukas dessa medel bör man som förälder ta bort den tillgången tills rätt sätt kan ske. Lägg till detta viktiga ämne till våra skolor och fram till dess är det vår skyldighet att vara förebildar och bete oss rätt. Det finns människor som inte överlever pga. för liten uppmärksamhet. Kärlek kan inte förmedlas via IT. Tack för en bra blogg.

  93. Ola Petersson skriver:

    Men seriöst…Hur kul är det att sitta och titta på barnens simskola, träning eller vad det nu kan vara som man väntar ut vecka efter vecka efter vecka…. Uff, tack och lov för mobilen!

    • Nicole skriver:

      Men herre gud människa! Då ska man inte ha barn!

      • Ola Petersson skriver:

        Oj vad alla är politiskt korrekta…Det verkar som att ingen här tittar i sin mobil i väntan på sina barns träning eller på lekland. Lägg ner! Så är ju inte verkligheten och det bevisar väl alla mobilstirrande föräldrar, precis det som trådskaparen skriver. Det blir lätt att man målar upp en slags idealbild av sig själv, en rosa verklighet om sin familj och sina barn på facebook och andra medier. Och du Nicole!!! Jag tror jag är en bra pappa även om jag inte glor på varenda steg mina döttrar tar på sina träningar 5 kvällar i veckan året om. Pust…

  94. L skriver:

    Bra skrivet!
    Har sedan en tid varit hemma pga sjukskrivning och reflekterat över fenomenet jag också. Har på mina promenader med hunden mött otaliga pappor (finns säkert mammor också men jag har bara mött pappor) som varit föräldralediga och varit ute och gått/sprungit pratandes i mobilen och inte med sitt barn. Det har inte varit slumpvis utan samma pappor har verkligen gjort så varje gång jag mött dem. Ett barn gallskrek över ngt och pappan bara gick och pratade i sin mobil med barnet vänt ifrån sig, ingen reflektion över barnet som skrek. Kunde ju faktiskt ha fått ett getingstick eller så man vet ju aldrig. Sen minns jag känslan när vi hade gymnastikuppvisningar och ”alla” andras föräldrar var där utom mina….inte så kul..

  95. GOS TreMirakel skriver:

    Riktigt bra skrivet länkar hit från min mamablogg ;))

  96. Nicole skriver:

    Hej
    Jag håller med dig! Fast jag fotar min son mycket med mobilen också

  97. Sara skriver:

    Det där var precis vad jag behövde! Har precis börjat fundera på mitt mobil-stirrande, att jag borde begränsa det mycket mer! Så nu ska det göras! Har ju klarat mig med 20 minuter vid datorn förr, så varför inte 20 minuter vid mobilen!?!

  98. Kristoffer skriver:

    Kalasbra sammanfattat! Har själv observerat samma sak, och även jag irriterar mig galet mycket på det här. Vänner som sitter med varandra på caféer, men i stället för att samtala, att vädra sina tankar så sitter de och tittar ned i var sin skärm. Då och då vinklas mobilen över så att den andre kan se bilden på mobiltelefonens skärm.

    Skrev en bloggpost om detta för ett tag sedan: http://kristofferforsgren.se/det-mobila-avskarmandet

  99. Therese skriver:

    Så fantastisk j*a bra skrivet. Kunde inte uttryck det bättre själv. Trodde helt ärligt jag var en av få som faktiskt resonerar så. Förekommer ju även på middagar hemma hos någon. Att tio pers runt ett bord sitter och tittar, inte på varandra, på sina smartphones…. Priset tar nog en mamma på bussen där henned ca två år gamla son grät och sträckte sig efter mamma. En mamma som bara hyssjade från andra sidan gången och inte så mycket som släppte blicken från sin telefon. Hon skämdes tom för barnets gnällande, som blev jättenöjt när hon till sist kom fram och lyfte upp honom (dock bara någon minut sen fortsatte det). Man kan undra varför många skaffar barn när de inte tycker sig ha tid till det mellan allt jobb och all egentid. Kanske bättre att skippa barn helt och hållet då…??

  100. Daniel skriver:

    Ponera att en vuxen, tex du, som står och ska föreläsa för kollegor och alla där sitter och pillar på mobilen och ignorerar helt vad du föreläser. Får man då uppmärksamhet?

    Ändra din tanke, allt du gör som får orden ur munnen och alla pillar på smartphone, känner man sig att alla lyssnar på dig? Samma situation, barnen behöver din uppmärksamhet.

    Bra skrivet och sant också! Varför är man ens där då om man inte ger barnens uppmärksamhet. :/

  101. Tette skriver:

    Hej! Du har helt rätt i att vi är alldeles på tok för upptagna med våra telefoner nuförtiden! Jag undrar också vart det leder och vad som händer med de där tankarna och samtalen som inte blir av för att man glor i varsin skärm. Dock håller jag inte med dig om att vi borde sitta och titta på våra små varje minut när de har aktiviteter. Jag har suttit med på otaliga simskolor, lekjympor och annat. Ofta ber ledarna att man ska sätta sig en bit bort eller inte vara i rummet, så barnen kan koncentrera sig och inte heller behöva känna sig iakttagna av en hel hoper med vuxna. Det har jag full respekt för, och jag tycker också att det finns en poäng med att barnen får relationer till andra vuxna utan att vi hela tiden bevakar. (Undantaget förstås väldigt små barn, eller väldigt blyga som kanske behöver en förälder nära.) Sedan har vi istället fått vara med på avslutningen och titta. Mina barn har tyckt det är skönt när inte föräldrarna är med, mest för att det kan kännas som uppvisning med en massa föräldrar som tittar på varje vecka. Jag skulle själv tycka det var jobbigt att träna på nya saker inför publik. Jag tycker det handlar om förtroende för ledarna. Men som sagt, i situationer där man umgås med sitt barn, i parken, på t-banan, när man väntar, borde telefonerna stoppas undan..

  102. Åsa skriver:

    Håller absolut med, men själv har jag inga barn, däremot ett distansförhållande som till stor del överlever tack vara facebook. Så jag ber om ursäkt för att min telefon ligger mig varmt om hjärtat och att jag kanske kollar den lite oftare än du hade önskat…

  103. Moa skriver:

    Så bra skrivet!
    Satt ofta med min mobil, kollade fb och annat.
    Läste sedan en annan text som tar upp detta. Bestämde mig då för att endast sitta med mobilen när min son inte är hemma alt när han sover.
    Ibland tar jag fram den men då endast för att ta ett kort eller filma något som sonen gör.
    Är ju självklart att man inte bör sitta med mobil, iPad, dator eller liknande när barnen är vakna eller när man är på aktivitet med dem.
    Tror dock inte alla tänker på vad det gör mot barnen.
    Det gjorde inte jag.
    Men så här i efterhand när jag hade läst den där texten så är det en självklarhet.
    Bra att du också tar upp detta ämne!

  104. Hörgdal skriver:

    Riktigt bra skrivit!!!! 10 poäng till dig! :)

  105. T skriver:

    Förstår hur du tänker, och säkert finns en del ”onödigt” surfande i olika sammanhang. Tycker dock att det är fel att skuldbelägga föräldrar utan att känna till sammanhanget. Nu är mitt barn för litet för att ha träningar än, men jag skulle föredra att göra bankärenden, kolla priser på barnkläder och vad mer jag behöver göra medan barnet tränar än när vi kommer hem och kan umgås mer intensivt. Ok, kanske missar just det där hoppet, men om jag ändå är där (istället för hemma) kan jag i alla fall snegla ibland och se en del.

    Och facebook mm. Ja, för vissa föräldrar är det kanske ”onödigt” med kontakt med andra vuxna än partnern, men åtminstone jag behöver få stötta ledsna vänner eller få stöttning när något känns jobbigt, få bolla vardagssituationer och bara känna att det finns fler där ute. Hur mycket tid finns till sådant efter att barnet somnar, när man då också ska städa, tvätta, diska, röja och allt annat som man prioriterar bort för att kunna göra saker tillsammans med barnet de stunder man är hemma.

    Vem definierar vad som är ett aktivt föräldraskap? En förälder prioriterar att titta på barnets träning. En annan prioriterar att bygga lego efteråt, eller att laga mat tillsammans. Det är så lätt att tycka att andra gör fel bara för att du själv har ett aktivt val. Men ingen förälder är alltid närvarande!

    Kanske tar tekniken för mycket tid av oss idag. Men tiden har också förändrats. Tekniken och närvaro på internet via olika medier, forum mm möjliggör för mig och mitt barn att ha regelbunden kontakt med mamma/mormor på andra sidan jordklotet, pappa/morfar på andra sidan landet, bästavännen/gudmor 15 mil bort osv. Om inte facebook fanns skulle jag kanske ha 20 min mer dagligen till barnet, men mormor skulle en främling som dök upp vid jul, morfar en glad gubbe att hälsa på under sommaren och gudmor någon som skickar kort på posten. Och mamma någon som blev allt mer isolerad från sitt eget sammanhang och därmed alltmer deprimerad. För mig är vinsterna större än förlusterna!

    Varför är rubriken inte ”Se för helvete till att samhället fungerar så att föräldrar har tid med sina barn!” och fundera över allt som verkligen är onödigt men som vi inte kan komma undan. För mig är inte facebook den värsta tidstjuven, utan att sitta och fundera över pensionsval utan att kunna ett skit om placeringar, grubbla om ett grönt eller ett rött hus kan vara en bättre förskola för mitt barn, resa 45 min i varje riktning mellan hemmet och jobbet (som min sambo måste) osv. DÄR finns saker att klaga på. Som dessutom kan förändras utan att skicka pekpinnar och anklagelser mot enskilda individer som med största sannolikhet gör så gott de kan för att vara bra föräldrar.

  106. Mikaela skriver:

    Om det är någonting som gör mig glad så är det att se föräldrar i lekparker som faktist leker med sina barn. En syn som lite fastnat i mitt huvud är en pappa omed sin pojke på kanske året, som satt i lekparken utanför där jag bodde. Pojken satt på marken som bara tittade omkring, petade lite i sanden och verkade inte tycka att det var särskilt givande. Pappan satt i en gunga, for saakta fram och tillbaka i den och petade enbart på sin telefon.
    Verkade lite som det var fel ”barn” som lekte.

  107. Sofie skriver:

    Detta är det tragiska samhället! Föräldrar idag är så upptagna med sina mobiler och Facebook, Instagram, Twitter osv är betydligt mer intressantare än att titta på när ens barn utvecklas och lär sig nya saker inom sin hobby. Jag blir skit förbannad över dagens föräldrar som inte tar hänsyn eller visar något uns intresse för sina barns aktiviteter, nu är inte ALLA föräldrar så men skrämmande många.

    Som förra veckan när jag och en vän var ut på lunchpromenad och ser på andra sidan gatan hur en liten flicka på knappt 2 år springer ifrån barnvagnen och mamman som har fullt upp med att hålla i sin kaffe och pilla med mobilen och märker inte när en bil kommer, jag fick hjärtat i halsen men mamman hann få tag i flickan innan hon sprang ut i gatan, det kunde ha slutat illa!

    Jag är glad över att dessa djävulska smartphones och sociala medier inte fanns när jag var liten, mina föräldrar var super aktiva med mina idrotter och följde gladeligen med på varenda sak jag utövade samt var underbart peppande och stöttande. Lämna dum luren hemma och var aktiva med era barn!

  108. Stefan skriver:

    Först,vill jag tacka för en bra insändare. Hur gör man i sportens värld? Om man betalar för tex en hockey match så tror jag inte dom sitter med mobilen. Respektlöst mot barna helt klart! Hoppas ni förstår detta att det sätter lika mycket spår som mobbing. Se och lär. Hälsningar stefan

  109. atrewe skriver:

    Reblogga detta på Trewe’s Blog and commented:
    Skall förmodligen inte reblogga denna post från min Samsung på Söderleden, men vad fan – den har sina poänger! :-)

  110. T skriver:

    Däremot kan jag instämma i att vi i största allmänhet skulle behöva reflektera över vad vi gör med vår tid och om det är rätt val. Och jag tror att det är människor omkring oss, kanske framförallt våra barn, som drabbas av att vi inte tänker till…

    • Carola E skriver:

      Just det! Det blir barnen som drabbas när vi inte reflekterar över våra val. Men många kan t o m offra sina barn för sitt ego och sin dumhet.

  111. Björn skriver:

    Det ironiska är att de flesta föräldrar läser och delar detta inlägg via sin samsung iPhone och iPad medan de istället kunde vara med sina barn…

  112. Pingback: Vad är viktigt i livet? | Lev och Gå

  113. Sari skriver:

    Jätte bra skrivet glömmer inte en radio intervju i sommras med en badvakt där han berättade om ett par tillbud där han räddat barn, visst föräldrar i närheten men med näsan i telefonen.
    en annan sak som jag med tonårs barn kämpar för är HUR mycket tid man lägger ner framför datorn och telefonen.Vi stänger av internet kl 22 på vardagar och det är vi ganska ensamma om. Dessutom får alla lägga ifrån sig mobilerna när vi äter dom kommer inte i närheten av mitt köks bord gäller även kompisar som blir helt förvirrade av att behöva koppla ner och äta.
    Om vi föräldrar inte föregår med gott exempel kommer vi ha en väldigt förstörd generation. En generation som är ihop limmad med sin telefon och som du skriver fått tävla om upmärksamhet med dessa.
    Barn gör inte som vi säger barn gör som vi gör…………..

  114. Lillis Härd skriver:

    Håller fullständigt med dig, men när man är på sin 789:nd hockey/innebandyträning så är inte bekräftelsebehovet från barnen så stort. När jag gick med min son på gymnastikträning för ett antal år sedan så ville tränarna inte att vi skulle vara närvarande för att barnen tappade fokus på träningen när föräldrarna satt i samma sal. Så istället gick jag och lillebror och fikade på stan, det var kvalitets tid det.

  115. Emma skriver:

    En intressant aspekt är att telefonerna fysisk gör oss beroende. Vårt belöningssystem för snabba, kortsiktiga belöningar triggas som gör oss rastösa och okoncentrerade när vi inte får konstanta ”kickar”. Hur ska en förälder kunna guida sina/sitt barn rätt i en djungel av uppmärksamhetspockande leksaker när de själva inte kan hantera det?

    Kan rekommendera bästsäljaren ”The Fix” av Damian Thompson som skriver om hur vi har ett samhälle som i större utsträckning gör oss beroende och slavar under produkter.

  116. helru skriver:

    säger som andra här tack för wake up callet och den käftsmällen den behövde jag !

  117. Olivia skriver:

    Fantastiskt bra skrivet! Fler föräldrar borde få läsa detta!

  118. sofia skriver:

    Bra skrivet, jag har alltid tänkt att när jag får barn så ska jag inte bli en facebook morsa som statusupptaderar flera gånger om dagen, jag ska bli den som inte hinner det, för att jag kommer ha fullt upp med mitt barn. Och så kom den dagen när jag äntligen fick en son men som jag inte fick chansen att ta hand om och göra saker med, han somna in efter ett par timmar efter förlossningen..
    Så ta chansen att umgås med era barn nu när ni har den möljigheten ni som har era små liv här på jorden <3 När jag får den chansen igen så vet jag att jag kommer vara en närvarande förälder..

  119. Sanna skriver:

    Är inte längre ungdomstränare, men var i aikido i flera år (6-9 år/9-14 år), då hade vi få föräldrar sittande i salen alls, för det verkar vara bättre nästan. Samma sak när jag jobbade på Knatteskutt i Växjö (4-9 åringar), då fick inte föräldrarna sitta med om det inte var kris, då barnen lättare kunde koncentrera sig på vad läraren sa.
    Jag har som tränare inte varit väldigt intresserad av vad föräldrarna gör, det var någon enstaka gång som det var någon förälder som var väldigt intresserad av sin iPhone och det snarare blev ett problem, men eftersom de inte fick/ville vara där så var det inte ett problem som var något vi la tid på i någon större utsträckning.

    Däremot nu, när jag bara tränar själv, och är gruppen efter jujutsuleken så inser jag att föräldrarna (nästan alla sitter där inne) låter sina andra barn (som då är för små för att vara med) ha deras telefoner och/eller springa omkring på mattan och utanför och vara allmänt ”störiga”. Jag förstår inte hur man ska få 10 st 6 åringar att hålla koncentrationen när både föräldrar OCH syskon springer omkring i salen.
    De få föräldrar som hellre sitter och småpratar är också de föräldrar som är sist därifrån (och har ofta flera barn inom klubben/haft barn tidigare som tränar/själva tränat tidigare), de andra tar i princip sina barn under armen och springer därifrån….

  120. Marita Ankar-Zandrén skriver:

    Jag ser samma sak från min balkong. Nedanför är en lekplats o dagligen kommer föräldrar med sina barn. Barnen ropar: ”Mamma! Pappa!” Föräldrarna tittar som hypnotiserade…. i sina handflator! Mig ser de inte alls för då skulle de vara tvungna att lyfta blicken. Men barnen gör det. Då vinkar jag. Föräldrarna kan stå helt förtrollade o gunga barnet med ena handen medan kroppen är bortvänd mot den andra. Det måste verka helt obegripligt för en 2-åring tex. som just ska Upptäcka Världen. Det är ju faktiskt vad de ska, de små. I våra hjärnor finns något som kallas spegelneuroner som aktiveras genom att vi ser någon le exempelvis. Då imiterar el speglar vi detta uttryck. Jag tror de processerna kan bli väldigt lidande om vi som vuxna slutar erbjuda spegling åt våra barn. Tror jag alltså. Ett litet barn orienterar sig genom att kolla föräldrarnas (i första hand) ansiktsuttryck. Jättebra att du säger ifrån. Själv är jag mormor nu o känner mig bara ledsen när jag ser hur det är o riskerar att få höra att jag inte förstår hur-det-är-nu-för-tiden om jag skulle säga något.

  121. Erik skriver:

    Som förälder ska du inte vara i gympahallen överhuvudtaget. Din närvaro hämmar ditt barns utveckling, hon/han ska ha full fokus på sin ledare. Fundera också på vilken inverkan du som vuxen har på ledarna om de är så unga som 15-16. Lämna barnen, och gör något annat under träningen.
    Gympaläraren

  122. dilba skriver:

    Jag förstår precis vad du lämnar eftertanke åt och det är något bra och fint. Jag har hur som helst en mottanke. Allt för många barn och ungdomar lever för bekräftelse, syns dom inte så finns dom inte. Att dom är på sin aktivitet är väl ändå något dom ska vara på för att dom tycker det är roligt, inte för att vi ska ge dom diplom och tårta för varje steg dom tar. Barn kan lätt uppfatta det som att allt handlar om bekräftelse mer än att fokusera på vad det verkligen är. En aktivitet som dom själva har valt.

    Givetvis är det viktigt med närvarande föräldrar som inte bara sitter med sina mobiltelefoner hela tiden, men jag tycker att vi ska akta oss för att döma ut föräldrar för att dom sitter med sina mobiltelefoner under barnens aktivitet, det gör dom per automatik inte till dåliga eller icke närvarande föräldrar annars. Det är att sätta sig själv på för höga hästar och kanske inte ens ha belägg för det.

    Jag tror att barn som kommit över 7 år bör välja en aktivitet som dom själva tycker är kul och att det ska vara det som är i fokus, sen också att dom får så pass mycket bekräftelse och kärlek hemma att det inte ska spela någon roll om en förälder sitter med mobilen när dom är på sin aktivitet.

    Resonemangen i sitt uttryck blir lite att sätta sig själv på pedistal på andras bekostnad. Det är inte sånt som vi föräldrar ska hålla på med mot varandra.
    Det finns direkt dåliga föräldrar och att projicera sånt här på bra föräldrar är dåligt.

    Vi ska lyfta varandra, inte trycka ner. Och en sak till. Sluta curla sönder era barn, kärlek i mängder, men gör dom till självständiga individer som kommer att klara livet där ute sen, där får man inte diplom för varje litet framsteg man gör. Livet kommer att bli en besvikelse för dom. Mängder med kärlek och bekräftelse för den dom är och inte prestationsbaserat.

    Önskar er alla fantastiska föräldrar där ute en härlig höst.

    kram
    dilba

    • Martina skriver:

      Håller med dig till fullo dilba. O som jag skrev på ett annat ställe här, så tycker jag inte att man behöver ha träningspublik överhuvudtaget.

  123. Morgan Fallbrink skriver:

    Vill inte förringa, för jag håller med det du skriver, men om jag minns rätt gick jag ensam till mina träningar. Kan inte heller komma ihåg att det var med en hög av andra föräldrar som var mer engagerade i sina barn där. Kanske är mer en del av curlingkulturen att föräldrarna ska vänta på sina barn?

    • Nina skriver:

      Kan väl inte tänka mig att du fick gå ensam till träningen när du var 4-6 år, det fick vi inte ens göra i mitten på 60 talet

  124. Emelie Widberg skriver:

    detta va intressant, bra tankeställare! Jag själv har inga barn (är snart 22, så inte så konstigt!) men däremot har jag små syskon som jag har passat titt som tätt och så fort man råkar kolla på telefonen för att se kl eller om ngn smsar eller ringer så ska dem ha uppmärksamhet. oftast när det är sms brukar jag svara senare när mina föräldrar har barnen igen om det inte är ngn nödsituation och jag svara när det ringer för att säga att jag är upptagen. allt kan vänta den timman då barnen har träning eller gör ngt annat! Och jag tycker framför allt som förälder när man själv har beslutat att ge ett liv till världen så får man ta sitt ansvar och lägga undan sitt andra liv. Och jag har till och med för mig att det finns en statistik på barn som inte får uppmärksamhet hemma är ofta ganska bråkig i skolan just för att få uppmärksamhet (stämmer kanske inte till 100%) men jag tror att marioteten av bråkiga barn i skolan inte får positiv uppmärksamhet hemma.

    Kul att läsa !

  125. Sofiasen skriver:

    Håller med dig till hundra procent. Jag har själv inga egna barn, men studerar pedagogik så jag ser det hela ur ett pedagogiskt uppfostringsperspektiv. Barnen behöver föräldrarnas uppmärksamhet för att må bra, känna att de är uppskattade och älskade. Ett barn behöver positiv förstärkning från sina föräldrar, så är det bara. Annars kan det snabbt resultera i dåligt beteende, depression eller en känsla av att vara otillräcklig.

    Jag tackar moder natur för att jag själv fick växa upp när telefonerna var lika tunga som tegelstenar.

  126. Patrik skriver:

    Delar detta med stolthet samtidigt som man är orolig… och t om skäms lite.. jag har inga barn men nog hade man varit lite skyldig. Jag kan komma på mig med meningslösa ”kolla mobilen” tillfällen. Mobben har signal för både mail,sms,ringning t om vibrator.. så man missar verkligen inget. Så skärpning!

    Jag måste oxå avvänja mig med mitt missbruk som dock är långt ifrån då jag skulle prioritera bort mitt barns ”se mig hör mig och hjälp mig”.. men än har jag inget barn.. kanske jag hinner bli ett spöke till förälder om jag inte gör nått nu.

    Det skulle inte förvåna mig att inom en snar tid blir det förbud med mobil lite varstans.. lite så som tobak kom och gick.. Va? Tobak är ju farligt, hur kan jag jämföra mig med det? tro mig.. att inte blicka uppåt och inte se sina barn eller vad som händer framför dig är väldigt mycket farligare än vad lite cancer kan åstadkomma mot detta. Trafikdöd?,barn utan uppmärksamhet,levt i 60år varav 50år av dem med blicken i en mobil i en annan verklighet och stress. Olycka, skilsmässa osv.. bara att fundera lite vad som inte uppmärksamhet kan göra.. ta er en stund till det. Cancer är ett kanske men mobilen kan garantera förändring!

    Dock vill jag påstå att ha mobilen och allt i den har hjälp mitt liv till ett bättre och smidigare samt jag slipper sitta hemma o jobba. Men vi måste börja välja när vi ska och inte ska ge mobilen uppmärksamhet.

    Jag fick beslagta en mobil idag på en gympaklass.. varför? Jo eleven ville ha den under lektion som den heller inte ville delta på. jag fick onda blickar och oförstående suck mot mig. Det skiter jag i! På min lektion kommer aldrig en mobil in!

    En sista grej. Ta er en stund på bussen t ex.. titta upp se hur det ser ut.. eller i en vänthall.. på ett evenemang.. t ex ert barns ”träning” kanske är det jag och MMAfarsan som är ute o reser..

    Patrik C

  127. Martin skriver:

    Jag har det precis tvärtom!!! Lite halvt OT.. hoppas det är ok..

    Jag hoppades på att få se ett inlägg om att det faktiskt kan vara tvärtom också..
    Min dotter sitter med sin j***a IPHONE (som jag dessutom hatar.. kör själv samsung.. smygreklam :) hela tiden.. och jag får säga till henne, hallå vakna, stoppa undan telefonen och lyssna på vad jag säger.. och hon har inte fått det från mig, det kan jag garantera!
    Vad gör man åt det beteendet?.. ja ja det är bara till att förbjuda bla bla bla.. jag vet, det skulle jag kunna göra. så det behöver ni INTE skriva.. kom med något nytt istället och förklara varför jag ska förbjuda det.. är vi ”för gamla” lever kvar i en gammal generation.. ska man ha all kontakt via sociala medier, är det den nya generationens kommunikations sätt??
    Jag skulle nog svara ja på alla dom frågorna..
    Ska jag då strypa dotterns kommunikation med omvärlden.. eller rättare sagt den nya generationens kommunikations sätt.. tror ni på fullaste allvar att vi kan stoppa denna utveckling? Ha ha ha.. Good luck säger jag bara.. ni kan nog tjata er blåa och försöka förbjuda det men förr eller senare så kommer dom ändå till att använda det.. se bara på trådskaparens berättelse.. :)
    Det är en kamp som vi med all sannolikhet kommer att förlora.. tyvärr vi måste nog på något sätt acceptera den bisarra sanningen, så här kommer världen att se ut..
    Min dotter är 11 år och är rent ut sagt överjävlig på det här med telefoner.. dvs. väldigt duktig om jag jämför med mig själv som kom i kontakt med datorer (dagen telefoner är små datorer) på tidig 90-tal då jag var 18 år och kunde knappt starta datorn.. hmm vem är det då som är inskränkt.. ? jag, ni, vi, dom?? utvecklingen går faktiskt framåt..
    Jag kanske ser att hon har en viss talang i det hon håller på med..
    Kanske.. bara kanske så kommer hon kanske till och med att jobba med det i framtiden.. om ni ser att någon har talang i fotboll och bara spelar, drömmer, äter skiter fotboll hela dagarna hade ni förbjudit det?? Nä jag trodde inte det heller..
    Så det jag egentligen vill komma till är att det faktiskt kan finnas något gott i det vad vi kallar och ser som ond.. det är bara jag, vi, ni som behöver acceptera det..
    V = Victory.. Framtiden är här för att stanna! :)
    skäll på nu bara.. jag tål en hel del.. :)

    Mvh..
    //The firestarter!
    Muhahaha.

  128. Tom skriver:

    Det tog där det skulle! Mycket bra skrivet.

  129. elisabeth skriver:

    Så insiktsfullt och viktigt skrivet!! Heja dig, vem du än är.

  130. processmedia skriver:

    Ja ja, nu håller alla blippare med. Tur vi har mobilen i näven annars hade denna viktiga information gått oss förbi. Håller med lite, men bara lite. Själv hade farsan dagstidningen i näven på läktaren på 80 – talet. Gömde hela fejan där bakom. Ränderna går aldrig ur, bara formen som förändras. Med Google glasses snart så kan vi ju låtsas se engagerade ut medan vi uppdaterar Facebook med ögonblinkningar. Och barnen tror vi tittar när dom skuttar runt.

  131. Jocke skriver:

    Sjukt bra skrivet och tror både barn och vuxna blir påverkade av detta tyvärr…

  132. petra skriver:

    Väldigt bra skrivit men måste tillägga att jag får inte kolla på min dotter!!! Jag får följa med på ett villkor o det är om jag inte tittar utan har min telefon med mig. Skulle hon märka att jag
    ändå tittar så blir hon tokig. Alla barn är olika!!!

  133. Anna skriver:

    Nu missa jag en massa för att jag var tvungen att läsa detta blogginlägg.
    😝😝😝

  134. romina skriver:

    Väldigt bra skrivet.

  135. Jessi skriver:

    Vilken tur att man satt på dass och läste detta på paddan för här är det ingen som vill in samtidigt. Hahaha. Bra skrivet dock och en tankeställare för många.

  136. Jörgen Larsson skriver:

    100 Twitterdelningar, 10K Facebookdelningar, 38 bloggare som gillar artikeln, 155 kommentarer till den…

    Vän av ordning funderar på vad artikeln handlade om nu igen?

    Jovisst ja… att våga lägga ned mobilen för en stund och ägna sig åt sina barn i stället för att vara fast i sociala medier ;0)

  137. Johan skriver:

    Tycker detta är något som inte bara berör barn utan alla. Man kan inte längre sitta på restaurang en fredagkväll med sina vänner utan att middagen och efterrätten ska publiceras på nätet, gärna med filter för häftigare färger. Varför måste alla dina vänner veta om att du är ute och springer med en medelhastighet av 5,02min/km?

    Min kollega har skaffat en mobilhatt hemma, tycker det är en utmärkt idé. Har man avsatt tid för att umgås så ska man göra det också, annars kan det vara!

    Min åsikt är att vi svenskar behöver bli mer sociala, och då menar jag inte det osociala online-nätverken instagram eller facebook. Våga prata med grannen, tåg/buss-kompisen, arbetskollegan eller whatever. Denna bild kanske är ”fejkad” men den säger ändå lite av vad vissa har för syn av svenskar :)
    http://www.litekul.se/wp-content/uploads/2012/02/like-a-swede.jpg

  138. FotoRoddan skriver:

    Det du skriver är ”så viktigt”. Är själv storkonsument av dessa prylar. Men mår piss emellanåt hur mycket som måste styras genom smartphonen och även datorn och paddan. Ibland saknar jag tiden utan datorer så det värker när jag ser hur mycket mina barn tillbringar framför dessa djävulsredskap. Har senaste tiden minskat ner alltmer på sociala medier-användandet. Som lärare upplever jag en ständig strid med sociala medier och när eleverna alltmer kräver att vi ska sköta arbetet genom Facebook. Då har det gått för långt.

  139. my skriver:

    Barn är bara små tills dem växer upp och blir stora, så allt det där hinner man senare.

  140. emmaloupesonen skriver:

    Hehe, så sant som det är skrivet, tänkte på det senast i fredags när jag var med mina barn på gympa/träning som de går på. Jag var den enda föräldern som satt med därinne. Så har det iofs alltid varit. Men jag kollar också gärna jobbmejl, Fb osv på luren… Så jag ska inte vara den som är den heller. Men mina barn får tillräcklig uppmärksamhet av mig, så mycket som vi härjar, spelar fotboll och bygger kojor, grillar korv i kylan. Behöver semester snart igen ;)

  141. Ja, men hur ofta ser man inte det här. Jag var ute på min sedvanliga promenad och gick förbi ett dagis. Fröknarna satt lite här och var med sina mobiler i högsta hugg. Tror inte ens att de skulle se om ett barn klättrade över staketet och stack.

  142. Nina skriver:

    Åkte tåg för ett tag sen och såg då en pappa som inte kunde slita sig från telefonen fast hans dotter var åksjuk. Det var knappt han släppte den ens när hon kräktes och han skulle torka upp efter henne.

  143. Jonas Carlsson skriver:

    Mycket bra skrivet! Åh …aj!
    Den välriktade sparken tog där den skulle ;-).
    Tack o lov så hade jag full koncentration på mina guldklimpar på både fotbolls och gymnastikträning….men det handlar nog tyvärr mer om att mina pojkar är lite äldre och att mobilen inte va så kul då (men det erkänner jag aldrig).

    Är faktiskt riktigt skrämmande att se hur enormt mycket telefonen/internet tagit över våra liv när det gäller den sociala biten och även som du nämner, vår uppmärksamhet på det som händer här och nu!

    Tror vi är många som borde ta ett rejält tag i höger öronsnibb och läxa upp oss själva när det gäller vårt bruk av denna beroendeframkallande teknologiska uppmärksamhets-förstörare!

  144. ChrilleJ skriver:

    Tyvärr så känner jag föräldrar som när barnen börjar bli lite ”jobbiga” och vill umgås sätter dem framför Ipaden (som de köpt till barnen, varsin) eller låter dem leka med mammas/pappas Iphone.

  145. Loella skriver:

    Så otroligt bra skrivet!! Huvudet på spiken:-) önskar oxå fler föräldrar kunde se sina barn oftare !!!

  146. Maria Thunberg skriver:

    Håller delvis med, men inte var det bättre på den ”goda tiden”. Jag var i den åldern på 70-talet, och visst, inga föräldrar hade mobiler. Däremot var de ALDRIG med någonstans. Inte när man var ute och lekte ALLDELES SJÄLV, inte när man var på någon aktivitet SOM MAN FICK TA SIG TILL SJÄLV, inte hemma på golvet bland lego eller teckningar. Vi ungar på den tiden – helt vanliga svenssons – gjorde det mesta på egen hand inkl läxor, gå till skolan och allt annat.

    • Nina Svalberg skriver:

      Hej Maria. Jag tycker att du missar poängen lite här. Inlägget handlar ju om att vara närvarande – se och höra – sitt barn när man är tillsammans med det, och det är man ju inte när man sitter med näsan i mobilen. Jag hör till din generation och visst gjorde vi mycket utan att våra föräldrar var med, men _när_ de var med gav de oss sin odelade uppmärksamhet. Det är åtminstone min erfarenhet.

  147. Ickae skriver:

    Bravo, hoppas många läser och tänker till. Jag vore glad om någon röt till när barnens lärare och fritidsfröknar ägnar telefonen tid istället för eleverna.

  148. Marlene Law skriver:

    Bra säger jag! Telefonen har tyvärr blivit ett styrredskap. Bra att du tar upp det här! Även om jag själv inte har barn kan jag förstå de situationer där vänner sitter tillsammans och plötsligt sitter alla med näsan i mobilen, vad är det för socialt liv?

  149. Carina skriver:

    Gymnastikträningen var väl ett dåligt exempel, på sådana aktiviteter är min erfarenhet att ledarna helst inte vill att föräldrarna är närvarande eftersom de har svårare att få barnens uppmärksamhet när de håller på att vinka till föräldrarna. Och om föräldrarna ändå är där ska de helst hålla sig lite i skymundan. När jag är med på dotterns träning (när jag tycker det är för dåligt väder för att ta en promenad under tiden) brukar jag sitta och låtsas stirra på mobilen eller i en bok samtidigt som jag kikar på henne i smyg eftersom det är så kul att se vad de gör.

    Men vid andra tillfällen har du helt rätt.

  150. framsidan skriver:

    Klockrent, kunde inte beskrivit det bättre själv

  151. Martina skriver:

    Jag tycker inte man behöver sitta med i idrottshallen överhuvudtaget. Man kan vänta i omklädningsrummet o fejsboka lr ta en promenad.
    Som gammal gymnastiktränare lät jag endast föräldrar vara med i hallen om de var ombytta o deltog. O då fanns det inga smartfånproblem…. Ungar koncentrerar sig mycket bättre utan publik.
    Sedan kan man samlas då o då för en öppen träning lr uppvisning.

  152. Alex skriver:

    Jag håller fullständigt med!!! Läser detta i vardagsrummet, min dotter håller på att somna efter kvällssaga. I sitt rum. Ha det gott och tack för din väldigt aktuell synpunkt! Mvh, Alex

  153. Viveca skriver:

    De kanske skriver sin blogg. ;)

  154. Jolie skriver:

    Du har så rätt. Skrämmande. Hör till skaran som lämnar mobilen hemma när vi går till lekparken och så vidare. Försöker låta bli den så mkt som möjligt. Och nu har den dött och själva vetskapen om att min mobil inte fungerar alls är skrämmande det med. Känns naket att åka till jobbet utan en eller att åka och handla utan den ”kära” mobilen.. Nu efter en helg på stenåldern börjar det kännas kanske befriande och jag klarar mig ju utan ;-)

    Kanske är nyttigt att stänga av dem emellanåt och titta upp.

  155. Susanne skriver:

    När dottern är på ridskolan använder jag mobilen men till att TA KORT PÅ MIN HELT UNDERBARA DOTTER SOM ÄR SÅ DUKTIG PÅ ATT RIDA =) Samtidigt som jag ger både henne, hästen & ledaren massor av beröm =) Måste ju ha massa minnen att titta på när hon blir större, där hon rider så stolt =)

  156. Camilla L skriver:

    Har också sett de där sökande blickarna från små och stora barn. Sorgligt.

  157. Peter persson skriver:

    Du skulle ställt dig upp och sagt ifrån, även om du hade behövt avbryta tösernas uppvisning! Det behövs sånna som dig, får att få folk att förstå… Säger ingen något så kommer det högst troligt bara att bli värre för dom små.

  158. Lisa Engelke skriver:

    WORD 👊👍

  159. david skriver:

    Fanns många värdefulla poäng om att fånga nuet, frågan är törs jag gilla den, sprida den vidare ovan på fb eller twitter med risk att den själ tid från ngn annan som just nu är med sina barn…

  160. Anna-Lena Altberg Strauss skriver:

    Bra där!

  161. Joakim skriver:

    Tänkvärt. Verkligen. Och väldigt bra formulerat.
    Sannerligen, det väckte en obehaglig kännsla av dåligt samvete till liv hos mig. Även om jag också tillhör dem som gör mitt bästa och oftast är närvarande både fysiskt och mentalt, när mitt barn förhoppningsvis uppskattar det som mest.
    Men det händer ändå: jag gör mitt bästa för att ‘smyga’ med mobilen i de stunder jag vet att jag nog egentligen borde låta bli den.
    Men när jag nu läst hela tråden och vädrat hjärnans skuldcentra, tänker jag: Nä, det måste få vara så. Också. Jag vill därför nyansera saken och tala lite om balans. Jag tror att det är balansen och den goda smaken som är rätta vägen i den här frågan, och att det ändå är upp till var och en att förhoppningsvis kunna känna och åstakomma det; Balans.
    Det hojtas friskt här i tråden om att
    - BARNEN ÄR JU INTRESSANTAST. ALLTID! DET FATTAR VÄL ALLA?!
    - Du bör se dem i allt de gör, skriver min mamne, åtminstone i 95% av den gemensamt spenderade tiden mellan barn och vuxen.
    Ja.. Det är svårt att inte säga: ja okej det har du rätt i, förlåt, det är ju underbart när barnen leker i parken med solsken i blick och det får bara inte vara på nåt annat sätt och så vidare.
    Men helt ärligt; Alla tycker inte det. Jag tycker inte det. Ibland. Men inte alltid.
    Jag och de flesta föräldrar jag känner hänger i parken och på tusen andra ställen och leker dagligen rollspel och häst och tittar på låtsas teater och cirkus i vardagsrummet. Men håll i er nu – det är ju så hopplöst jävla tråkigt. Skittrist. Helt enkelt. Jag tror man måste få erkänna det först, innan man börjar dra igång ytterligare ett PK-drev mot den stackars moderna människan.
    För vet ni, man är ju ändå med i leken, så mycket man orkar, för man älskar sitt barns upprymda glädje, det bubblande skrattet eller bara allvaret och koncentrationen i ett hudlöst försök att klara av något för absolut första gången.
    Och ibland – då och då – är det så jublande fantastiskt att barnets lek och ens vuxna sinne helt utan förbehåll glömmer tid och rum tillsammans.
    Men hur ofta är det inte bara segast i universum att ingå som lekkamrat i något obegripligt rollspel utan slut eller se hundra olika konster av difusa djur gestaltas på en vardagsrumsmatta?
    Har man den goda smaken och förståndet att F Ö R D E L A tillfällena då man ger sig rätten att faktiskt göra något som är intressant för en vuxen (fördjupa sig i sin mobil, tidning eller ett samtal med en annan vuxen) samtidigt som man vid lika många tillfällen bestämmer sig innan för att den här gången, ger jag barnen hela uppmärksamheten, så tror jag att vi får en mycket bra cocktail:
    Glada barn som inte ser sig själv som världens epicentrum men förstår att de självklart har en närvarande vuxen som älskar dem – och sitt vuxna liv.

  162. Lotti skriver:

    För några veckor sedan, när jag var ute på lunchpromenaden med min vovve (pratar sällan i mobilen då, eftersom de är ”vår” tid)…passerade lekplatsen å där ber ett barn med gråten hårt hållen i halsen med behärskad stämma sin förälder -”Snälla pappa titta”, -”Snälla pappa kan du komma” -”Snälla se vad jag gjort”…osv….jag höll på att dö helt invärtes!!! Pappa lyfte inte blicken för ett ögonblick från mobilen…han grymtade inte ens ett svar!!! Dock hördes det att han garanterat tidigare någon gång fått ett utbrott och talat om för barnet att inte ”störa” honom…för det sätt barnet bad på…var en liten rädd kille som ville göra allt för att vara snäll och pappan tillviljes…men ändå framförallt bli ”sedd”…
    Jag ångra idag att jag inte klev rakt in i lekparken, tog pappans mobil och stampade den i tusen bitar…. Varför skaffar man barn om man ändå inte har tid med dem????????????????

    • Nina Svalberg skriver:

      Så fruktansvärt, Lotti. Jag blir gråtfärdig när jag läser det du beskriver. Det kan absolut jämföras med psykisk misshandel och borde vara straffbart.

    • Kaj Hobroh skriver:

      Hej Lotti.
      Du har HELT RÄTT.
      Kram.
      Mvh: Kaj <3

    • Tanja skriver:

      Jag håller med dig att det är hemsk. En tanke jag fick var att DU hade kanske kunnat tittat på pojken o sagt att du kunde tittat o lekt en stund, möjligt att det inte såklart är detsamma som att pappa gör det o möjligt att han kanske inte ens hade velat det, o framförallt troligt att du hade uppfattats som märklig som kom där från ingenstans o ville leka med hans barn, men då hade han kanske tagit värre vid sig än om du hoppa på hans telefon, samt så hade du sluppit polisanmälan om skadegörelse av hans tele……. Och kanske hade pojken lekt med dig o blivit glad att NÅGON ville leka o titta på???

  163. Nina Svalberg skriver:

    Å, så bra skrivet!! Det som beskrivs här gör mig fullständigt galen – och det gäller förstås inte bara Sverige, utan har spridit sig som en farsot över hela världen i exakt samma takt som de förbaskade mobilerna, androiderna, iPhones, appar och Gud vet vad – i fortsättningen kallat ‘mobil’, för enkelhetens skull. Den fråga som bloggaren ställer är nyckeln: Vad är så otroligt brådskande?! Ett sms, ett FB-inlägg, en tweet – ja, ofta till och med ett samtal – kan faktiskt vänta till man är ensam. Man _behöver_ inte stirra på mobilen hela tiden, man behöver faktiskt inte ens hålla i den. När det är viktigare att ge mobilen uppmärksamhet än att ge sitt barn uppmärksamhet är nåt beklämmande fel och kan dessutom vara livsfarligt. När vuxna inte lägger ifrån sig apparaten när de umgås med en annan människa är det otroligt respektlöst och ohövligt. Om jag t ex går ut och fikar med nån och personen inte lägger undan mobilen, så går jag. Anonymiteten som internet har möjliggjort har många baksidor, eller enbart baksidor (falska identiteter är som bekant en av dem). Detsamma gäller mobilberoendet. Hur ofta ser man inte numera två eller flera personer som sitter tillsammans – men de umgås inte! Var och en är helt försjunken i sin lilla apparat, och enda gången de pratar med varandra är när de vill kommentera nåt som de just sett eller läst i mobilen. ”Ska vi gå ut och fika med våra mobiler?” Det dröjer säkert inte förrän det börjar dyka upp avvänjningskliniker för mobilberoende. Jag blir helt mörkrädd…

  164. marie skriver:

    Helt rätt!!

  165. Mattias Jonsson skriver:

    Tiderna förändras och bara att vänja sig. Var nöjd över att du inte behöver kolla mobilen.

  166. gizze skriver:

    Helt enig med dig!
    Föräldrar verkar inte förstå hur snabbt tiden går, det förstår inte vad de missar..
    Telefoner Överallt….jag spyr snart på det.

    Säger hon som haft tid med sitt eget och andras barn, utan att ha koll på mobilen, utan full koll på barnen …och vad jag fått uppleva! / Gizze

  167. Virrmyra skriver:

    Fy fan så bra skrivet. Den visste var den tog hos många inklusive mig själv, uppenbarligen. Sen om man väljer att ”skylla ifrån sig” eller reflekterar över varför man känner sig träffad är väl det som gör den stora skillnaden i slutändan…
    Heja dig!

  168. fia skriver:

    Jag fick mig en till tankeställlare!!!
    Tack!!♡

  169. Reinert Indrehus skriver:

    Neste gang, ikke bare tenk det – si ifra. La de høre det.

  170. Veronica skriver:

    Jag är 17 år gammal och behöver inte ha lika mycket uppmärksamhet från mina föräldrar längre men jag har en 10-årig lillebror som nästan aldrig får den uppmärksamheten han behöver då våran mamma alltid sitter med mobilen.
    Vår mamma är döv så hon måste antingen läsa på läppar eller använda teckenspråk vilket gör att det inte går att kommunicera med henne överhuvudtaget om hon inte tittar på en. Väldigt ofta händer det att man är mitt i en konversation med henne och hon plötsligt tar upp mobilen och ignorerar en totalt. Man kan till och med vara mitt i en mening då hon tar upp sin mobil. När vi försöker fånga hennes uppmärksamhet igen och få henne att fortsätta lyssna så säger hon bara till oss att vänta.
    Många gånger som hon sitter med mobilen och ignorerar oss barn så spelar hon spel. Hon spelar alfapet, fyra i rad och liknande spel på mobilen hellre än att prata eller umgås med sina barn.
    Jag är 17 och tycker detta är jobbigt trots min ålder. Man känner sig bortglömd, ensam, i vägen, oönskad och värdelös. Ni som är föräldrar borde verkligen tänka på det, ni borde verkligen tänka på om det är så ni vill få era barn att känna.

  171. Joakim skriver:

    Lotti.
    Barn blir misshandlade psykiskt och fysiskt överallt i världen. Och ignorerade. Det är alltid för jävligt. Det finns fruktansvärda exempel på olika tillvägagångssätt och har tyvärr alltid funnits. Långt innan det existerade mobiltelefoner. Som någon skrev här innan: same same, but different.
    Det låter inte som om att ditt exemplet här ovan beskriver en relation som var dysfunktionell på grund av en mobiltelefon, menar jag.

  172. sak skriver:

    Det är väl helt ok att diskutera hur vuxna bör förhålla sig till sina barns vilja att uppmärksammas och kommunicera men låt gärna bli att skylla nuvarande problem på mobiltelefonerna. Jag växte upp på 80-talet och mina föräldrar hade sällan lust att uppmärksamma vad jag och mina syskon gjorde eller lust att delta i våra lekar eller i våra intressen trots idogt trugande, tjat och böner från vårt håll. De hade alltid något ”viktigt” att göra som ursäktade dem från det de helt enkelt inte tyckte var intressant. Detta lyckades det med helt utan några mobiltelefoner eller datorer till hjälp.

    Om vi ska diskutera det verkliga problemet här så tror jag snarare att det handlar om att väldigt många människor faktiskt borde låta bli att skaffa barn. Men det är ju inte ett accepterat val i vårt samhälle (jag vet, eftersom jag själv inte är intresserad av att skaffa barn och har fått höra allt ifrån att det är ett själviskt val till att barn ju ”är meningen med livet” följt av skräckpropaganda om hur ensam jag kommer att bli när jag blir gammal osv). Därför skaffar många barn trots att de faktiskt inte egentligen har någon önskan om att spendera tid med dem eller vilja att kompromissa bort andra saker i sitt liv.

    Sen håller jag med många här i kommentarsfältet – barn behöver faktiskt inte uppmärksammas i varje vaken sekund och just på träningar så tycker jag snarare att det verkar synnerligen olämpligt att alla föräldrar ska sitta och glo på de stackars barnen. Som om inte prestationsnormen är tillräckligt jobbig som den är – ska barn inte ens kunna träna nu utan att det sitter en hel publik och tittar oavbrutet på dem? Vad kommer härnäst; ska föräldrarna komma till skolan varje dag och sitta och titta på sina barn medan de lär sig räkna, läsa och skriva också?

  173. Erik Seeger skriver:

    Har läst de flesta kommentarer och tycker det var en intressant läsning. Själv är dom åren förbi då jag är småbarns förälder men har ändå noterat detta med våra små apparater och i vissa sammanhang. Att föräldrar brydde sig mera förr i tiden om sina barn och tittade och följde med på aktiviteter var olika mellan familjer som jag minns i min omgivning. En del engagerade sig hela tiden i sina barn, andra inte. Det jag tror är mest viktigt för barn är att de vet att de är sedda när det behövs och att man då verkligen är närvarande. Barn är så olika. En del behöver mera uppmärksamhet, andra mindre. Hur våra barn kommer att bli som vuxen är inte heller självklart alltid pga hur mycket uppmärksamhet de fick. Av alla som jag känner sedan barnsben så har de flesta klarat sig fint, men det finns också de som kommit på villovägar och man har ibland så svårt att förstå, hur kunde detta hända med tanke på den fina uppväxten de hade och med deras närvarande föräldrar som alltid var med i de flesta engagemang de gjorde och vice versa. Tror det får finnas balans i allt.

    Det som dock oroar mig mest gällande användningen av de små apparater är när man ser nyblivna föräldrar med barnvagn gåendes i trafiken med hörlurar på och pratandes i mobilen, korsar en korsning när det lyser grönt, barnvagnen först och helt borta i sina samtal. Inte ens en blick höger eller vänster eller förberedd att det faktiskt kan dyka upp en trafikfara. Samma med cyklister, bilister som smsar eller pratar i sin mobil. Då jag bor i en storstad så ser jag detta fenomen hela tiden.

    Det som mera är lite oroväckande med dessa apparater är att man alltid måste vara nåbar. Även barnen måste vara nåbar. Alltid finnas till i hands via mobilen. Att vänta och ha tålamod är något som tillhör det förgångna. När den lilla apparaten pajar så är det en katastrof, lamslå ens vardag. Informations flödet är enormt. Finns ingen ro längre, vi skapar och ökar takten och därmed stressbeteendet i samhället. Allt måste gå fortare och fortare. Vart ska det sluta? Så skribenten ovan har en poäng.

    För övrigt så måste jag säga att detta var ett givande forum där även tonen var bra och folk skriver sina åsikter och tankar utan att hoppa på någon annan. Sista tanken. I denna stunden som vi alla läser alla inlägg, hur mycket tid går åt och skulle vi ha lagt den tiden på våra barn istället?! :). Datorn, mobil, smartphone, Ipad, notebook på gott och ont, bör finnas balans som sagt.

    Tack för ordet // Erik

  174. Kaj Hobroh skriver:

    Hej.
    Helt rätt observation & Bra skivet =
    DET ÄR BARA IDIOTISKT & SJUKT..
    Stackars BARN, med sådana
    OKÄNSLIGA & URUSLA FÖRÄLDRAR.
    Nollor är de, utan pardon.
    Dessa ”föräldrar” borde BARA SKÄMMAS,
    och dessutom är de inte värda att ha Barn.
    De borde vara Barnlösa & enbart leka med sina jävla
    Meningslösa Leksaker istället -
    before they burn in Hell…….
    SKAFFA DEM ETT LIV. (??????)
    Jag???? –
    Jag har ingen :
    DUMBPHONE (= ”Smartphone”)
    eller
    I-DIOT-PHONE (= ”Iphone)….
    Varför??? –
    Jag VILL INTE HA SKITEN.
    Och Nätet sköter jag via dator,
    när jag INTE träffar ANDRA MÄNNISKOR.
    (= Barn , Ungdomar , Vuxna , Gamla , & Andra Djur….)
    JAG HAR ETT LIIIIV MED MÄNNISKOR & MYCKET ANNAT I I!!!!!
    (Samt en 10 år gammal Nokiamobil, med enbart
    gul display & svarta bokstäver =
    Enbart telesamtal & SMS ; TACK!!!!)

    Fint Skrivet & Tack för detta.

    Mvh: Kaj. <3

  175. mamma till 3 skriver:

    Först vill jag säga att vad skribenten syftar på och kan till stor del hålla med…MEN…jag förstår också föräldrar som sitter med t.ex. telefonen under träningar…JAG är en av dem och skäms inte för det…Jag går upp tidigt på morgonen för att göra iordning mig själv, göra frukost, väcka barn och få iväg dem till skolan i tid. Under tiden som mina 2 äldsta barn är i skolan får mitt yngsta barn all min uppmärksamhet (föräldralrdig) och när han sover finns det miljoner måsten att försöka hinna med, såsom städning, räkningar, handla, sitta i telefonköer mm. Runt 13.20 är det dags att hämta barnen från skolan igen. Barnen har min fulla uppmärksamhet tills det är dags att börja laga mat vilket är runt 14.30 eftersom senast 15.00 måste vi äta för att de ska slippa få håll under innebandyträningen som börjat 16.00. Äldsta grabben spelar till 17.00 och sedan börjar mellangrabbens träning som pågår till 18.15. När de äldsta killarna inte har träning leker de med kompisar (syskon till andra som tränar) och lillemannen passar på att ta en liten vilopaus. Då har jag en lucka för paus, jag tar fram min mobiltelefon, kollar läget på facebook, läser nyheter och hinner kanske njuta av ett spel. Då det är dags att åka hem igen återfår barnen min fulla uppmärksamhet igen och kvällen fortskrider med kvällsmacka, bada barn, läsa godnattsagor mm. Jag ger mina barn min fulla uppmärksamhet från c.a. 06.00 på morgonen och vid jobbiga nattningar till c.a 22-23.00. När det är träning får mina barn denna uppmärksamhet från annat håll och då checkar jag ut för en stund och besöker cyberrymden…DET tänker jag inte skämmas för!!

  176. Eva Ason-Gillstedt skriver:

    Mycke mycke bra skrivit !! Håller mycke i mobilen…men tar mycke kort oxå !!o dem tycker iaf mina barnbarn e kul att se på efter lek o stoj ;-)

  177. Sandra malm skriver:

    Håller med dig till fullo, man får sig en tankeställare:)

  178. Inger L skriver:

    Minns någon Marie Fredrikssons låttext: ””Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två”? Kanske handlar det i det här fallet om att vi inte behöver dela allt i barnens liv, men när vi är med dem, då ska vi också vara närvarande – inte bara fysiskt?!

  179. Nina skriver:

    Sitter iofs och läser detta på min iPhone (men dock inga barn i närheten) Otroligt bra skrivet, det är så det borde vara. Du skulle ha ställt dig upp där i gymnastiksalen. Många skulle behöva vakna upp och se vad dem håller på med.

    Själv är jag nog en av dem som utomjordingarna skulle tro var mobilstyrd. Men gränsen går när jag umgås med min dotter. Då är den off!

    Tack för ett bra inlägg, ska bli bättre på att lägga ner mobilen lite oftare :)

  180. joanna skriver:

    Håller fullkomligt med om att man inte ska sitta med telefonen. Jag har dock mycket minnen i min telefon då jag filmat och tat kort på min dotter när hon exempelvis är med och joggar för första gången och hon tycker det är jätte kul. Nästan för kul vilket kan bli jobbigt nästan när hon vill bli filmad 70ggr till och man får bestämt säga nej. Även hennes pappa tar kort på henne och har massa fina minnen hos sig.
    När jag växte upp på 80 talet tog min pappa inte ett ända kort på mig. Min mamma tog ett fåtal. Vi hittade aldrig på så mycket skoj som jag och min dotter gör ihop utan man fick roa sig själv. Min mamma älskade att prata i telefon även när kag slog mig å blodet spruta kunde hon fortsätta prata i sin jävla telefon. Jag växte upp och blev om jag får säga det själv rikigt bra men var en dåre i tonåren. Och de flesta ja känner hade dåliga familjeförhållanden och jag hoppas av hela mitt hjärta att folk. Lägger från sig mobilen när dom behöver vara föräldrar till sina behövande barn.

  181. Magnus Arvidsson skriver:

    Bra skrivet!! Jag är själv en av dom som tycker det är roligt att se hur vår dotter blir bättre o bättre på simskolan.

  182. akeskilsson skriver:

    Så jäkla bra skrivet!! Mitt i prick! Tyvärr tillhör jag nog dem som håller på för mycket med telefonen (och det är vara en bråkdel av vad min 15-åring gör)… bra att få sig en tankeställare!

  183. Gabriella skriver:

    Bra!!!! Jag tänker ofta när jag ute med mina barn( jag jobbar som dagmamma) och jag se så många föräldrar med barnvagnen och höglurare i örat istället att prata med barnen, eller telefon / iPod i handen när barnen pratar tiill mamma/ pappa ….tragisk.
    Jag född i 1980, vi var inte rika, jag uppväxt i en annan land i Europa, vi har inte haft dator eller många tv kanaler, inte mycket leksaker heller, ingen fina kläder ( mest min mormor har sytt, dem var fina :D ) …… Vi var ute och jobbade i trädgården, hjälpte mata djurena och hittade saker som blivit leksaker med lite fantasi ….. Tx: kottar, stenar, pinnar, kastanj, nötter, majskorven…. Jag har haft massor av vänner i hela stan! Nu folk har vänner nästan bara på Facebook …. Alla har bråttom och ingen tid på varandra… Se upp!!! Vi lever NU! kolla min Facebook sidan: Gabi och Lilla Piraterna …. Jag ladar bara foto att dokumentera , fem minuter/ dag på Facebook för mig tillräckligt på en dag!!!

  184. Thomas Lundström skriver:

    Mycket bra skrivet men så här ser verkligheten ut. Att skaffa barn är en självisk handling och om 25 år är det dina barnbarn som gymnastiserar en generation ytterligare..

  185. Anki Johansson skriver:

    Kunde inte sagt det bättre själv!! Så bra skrivet!! Det har blivit hysteri på hög nivå! Hoppas många läser detta och får en tankeställare!!!

  186. Madelene lind skriver:

    Skitbra inlägg. Är småbarns förälder. Tog inte illa upp. Håller snarare med!

  187. Karin skriver:

    Håller med om att det är för mycket teknik. När vi sitter hemma, två vid iPads en vid mobil och en vill spela TV-spel, då känns det faktiskt inte sunt. Jag är ju inte uppmärksam på barnen när jag läser bok eller tidning heller, eller pratar med andra föräldrar i lekparken men det är ändå en annan sak. Jag tycker faktiskt det.

  188. Annika Johansson skriver:

    En bra tankeställare!

  189. Instämmer med att barnen måste komma i första hand.
    Ser att några av de som kommenterat tycker att barnen även måste lära sig att inte alltid komma först och att de inte lär sig ta hänsyn, men jag anser att om barnen, som i skribentens fall, vill visa upp något de övat in för föräldrar och andra anhöriga, och som de antagligen är stolta över, får man som förälder släppa allt annat under denna timme eller vad det nu kan röra sig om och ägna tiden åt sina barn. Att bara dyka upp fysiskt räcker inte. Jag jobbar som lärare och påpekar detta för mina elever dagligen och nu, efter tre år på gymnasiet, har en del fattat vad psykisk och fysisk närvaro innebär. Är man inte intresserad av sina barn ska man inte vara på plats över huvud taget. Det hade varit bättre tror jag. Barnen är såpass uppmärksamma så de inser snabbt att deras föräldrar inte bryr sig och ser vad de gör.

  190. iris skriver:

    Du har helt rätt i det du skriver! 100%, jag är en nybliven mamma och ja, jag har tel i min hand väldigt mkt, inte för att jag vill utan för att det är en vana, (en dålig vana) .. Jag vill inte att våran bebis ska växa upp med att tro att man måste hålla i den där tel i handen non stop, för det är ju det oftast jag el killen har. Jag upptäckte detta inlägg genom en väns facebook. Och detta var lite utav en wake up call! Jag skäms och vill inte bli som dom där föräldrarna som föredrar att kolla tel istället för att se sitt barn på gymnastiken! Detta är fruktansvärt men förkommer non stop! När man har en liten så ska man nog som du skriver ge upp mot 90% i alla fall. Tel ska man kolla på när dom sover, el ringa i nödfall. Men att kolla vem som lägger upp saker på instagram el facebook är inte viktigare än att se sitt barn utvceklas! Tack för ett klokt och bra inlägg, jag vill bli en bättre människa nu när jag läser detta, och vara en förebild för mitt barn!

  191. Sara skriver:

    Du har så jävla rätt! Jag märker ju själv på min 2åring att hon hatar när jag donar med telefonen :( Måste skärpa mig!!!!!!!!!!

  192. Gunilla skriver:

    Så bra skrivet. Jag har ser att en del föräldrar som inte ens kan lägga ifrån sig telefonen när de hämtar och lämnar på förskolan. Barnen är fulla av prat och vill berätta om sin dag. Och vad möts de av? Jo en vuxen som säger: mmm. Ssssch. Vänta! Eller bara tystnad. Den föräldern ska inte förvänta sig att barnet kommer och berättar om sina bekymmer när den blir tonåring. Jag skulle vilja gå fram och skaka om föräldern och säga att ditt barn är litet EN ENDA gång i evigheten och du håller på att missa det!!!

  193. Stefan Nilsson skriver:

    BFSS
    ”FÖRSLAG!! Vad sägs om att införa ”mobilförbud” på våra lagträningar? Vi lägger allas mobiler i en låda (man får checka in först. ;) ) och låser in menads vi kör. Meningen är självklart inte att leka fröken eller att ha någon makt, meningen är att vi ska kunna umgås med varandra PÅ RIKTIGT och ge ALLT när vi tränar ihop. Om man brinner för något bör det vara ganska simpelt att ge det den uppmärksamhet som det förtjänar!? :) Det är såklart frivilligt och väntar man på ett viktigt samtal så låser man givetvis inte in mobilen. Men kom igen.. Låt oss vara ett föredöme både för oss själva och andra! Jag låser in min mobil utan att tveka, är du på? :) /Stefan”

    Tjena Farsan!
    Skrev precis det där på våran föreningssida på facebook, vi är en nystartad styrkelyftsförening i Nora, utanför Örebro.
    Tänkte bara informera om att även om jag haft tankarna måånga gånger förut, så var det just din text som fick mig att inte ens tveka på att ta steget!
    Hoppas alla nappar på det, annars tycker jag bara synd om dom. Hoppas du tar det som ett rejält bevis på att du gör skillnad och att du verkar vara en fin och klok människa! :)
    Du kan förresten få bildbevis sen om du vill. :)
    Tack!

  194. Helena skriver:

    Senast igår såg jag en pappa som gick m sin 4-5åring i handen o mobilen i den andra, ungen hängde som en vante o pappa glodde hela tiden ner på mobilen i stark trafik. såg inte övergångstället – gick rätt ut i trafiken (mot rött) folk fick rycka tag i honom så inte han o barnet skulle bli överkörda…..Tack för ditt inlägg!

  195. Mamma MIA skriver:

    Så härligt BRA skrivet Du måste ha trampat många ömma tår och självförsvar av så många mobilanvändare oj oj tog mig 1 timma att läsa igenom alla inlägg tur att min son ÄR i skolan .Måste ha varit ström avbrott och slut på mobil batteriet när en del hann SKAFFA sig barn!!

  196. Istok skriver:

    Förr gjorde barnen allt för att bli älskade av sina föräldrar idag gör föräldrarna allt för att bli älskade av sina barn.
    Detta är en av många orsaker varför det ser ut som det gör idag.

  197. Ulrika Asp skriver:

    Så jeeeklar bra skrivet! Å så sant..visst händer det att jag oxå fastnar i mobilen, både hemma och ute, men försöker verkligen tänka mig för. Det är så mkt roligare att göra sandkakor med min son, än att glo på mobilen, man känner sig så närvarande. Den dyrbara tiden med barnen ska man verkligen uppskatta, men viktigaste för barnen som får känna sig betydelsefulla!

  198. Detta är anledningen till att jag inte har någon smartphone eller dylikt. Det tar alldeles för mycket tid från allt som är viktigt i livet.

  199. Reine Magnusson skriver:

    Kanon detta!

    Jag skrev om en händelse på Facebook för ett år sedan ungefär och det blev ett jävla liv.

    Jag var vid en lekpark och en ung Mamma med ett litet barn kom till platsen. Mamman pratade i sin mobil redan vid ankomsten, satte barnet i en gunga, gungade barnet med mobilen som fastklistrad vid örat.

    Barnet försökte emellanåt få mammans uppmärksamhet, men mamman var så upptagen med sitt pratande att barnet till slut gav upp!

    Under hela den tiden de var på lekplatsen så gungade barnet med en mamma som inte ens hade blicken åt sitt barns håll, utan talade i sin mobil med huvudet åt ett annat håll.

    När de sedan gick därifrån och hon fortfarande hade mobilen vid sitt öra, så frågade jag mig själv….Vad fick barnet ut utav detta???….Och vad missar denna förälder???

    Något som jag vet en hel del om, är att tid kan aldrig köpas tillbaks, spelar ingen roll hur mycket man är villig att ge, den är borta för alltid!

  200. Söder skriver:

    Jag brukar hata när bajsnödiga föräldrar skriver blogginlägg om diverse, enligt dem, problem men…

    Jag håller med till 100 %!
    Jag har själv inte barn men har själv märkt att människor bryr sig mer om sina jävla telefoner än något annat. När såg man exempelvis någon sitta och läsa en bok på tåget?

    Om man inte kan ge sitt barn uppmärksamhet under aktiviteter som de tar del av/har roligt med en sekund kanske man ska börja fundera över om man är en bra förälder…

    Det är skönt att veta att vissa föräldrar i dagsläget inte är helt bakom flötet, som du själv MMAfarsan! Keep going strong!

  201. Pinglanyu skriver:

    Förstår verkligen inte varför någon skulle bli upprörd över det här?! Det är ju sant. Jag är en av dem som måste bli bättre.

  202. BoGe skriver:

    Tankeväckande och värdefullt. Lite paradoxalt dock att inlägget avslutas med reklam för internetspel….anpassat för bland annat smartphones.

  203. Patricia skriver:

    Så himla fint skrivet.

  204. Katarina skriver:

    Jösses vilken käftsmäll. Jag har ont fortfarande. Både på kinden och i hjärtat. Mest av allt gör det ont för att du träffade så hårt, mitt på liksom.

  205. Rebecca skriver:

    Håller med Sofia och susiluring. Är själv född och uppväxt på 90-talet. Jovisst fanns mina föräldrar där mestadels när det behövdes, men ofta så fick jag själv leka i lekparken med syskon eller kompisar, många gånger kunde man själv leka runt där helt ensam.
    När jag red på ridskolan så fick jag själv gå eller cykla dit, utöva min aktivitet och sedan bege mig hemåt igen. Jag som barn fick ansvara över mig själv vid tidig ålder. Mina föräldrar fick mer tid för hushållssysslor och övrigt. Dom hjälpte mig med läxor, dom kom och kollade på tävlingarna som jag deltog i och dom fanns där när jag behövde dom. Vi åkte på familjeaktiviteter, så vi spenderade en hel del tid tillsammans. Sluta curla barnen, det gör ingen gott.
    Men kan delvis hålla med om ditt inlägg, det finns dom som använder telefonerna till enorm överdrift och borde spendera uppmärksamheten på annat.

  206. simbakinuka skriver:

    Jag ska ju snart faktiskt bli förälder och jag måste ju påstå att jag faktiskt inte är speciellt intresserad av min mobil eller dator. Visst kanske kan sitta och spela tv-spel och grejer men jag orkar inte allt för mycket att sitta framför telefonen eller datorn. Jag tycker att man ska vara med sina barn. Beundra varje steg dom tar, för en dag vaknar du upp och det är en tonåring som sitter där och kallar dig det ena och det andra (vilket inte betyder att dom inte tycker om en). Man ska vara glada att ha varandra och umgås ordentligt. Jag menar min mamma och pappa har sett varje steg jag har tagit från att jag föddes till idag då jag sitter här med en stor rund mage. Och tro mig, jag är inget ensamt barn! Jag har 8 syskon, men vi alla är sedda lika mycket av mina föräldrar. Så nej jag tycker att man ska umgås på det gamla heliga sättet, för det blir bättre så för ungen.

  207. Dagge skriver:

    Tack för dina rader . Och tråkigt att vissa jämför med det som var innan och sämre,,,typ min mamma hade inte tittat heller…ska vi inte sträva efter att bli bättre?!
    Fall inte i de sociala arvmönster och dessutom, då dessa föräldrar är uppkopplade jämt, kan de behöva ”avkoppling” för egen skull om inte annans… Tack för mig .

  208. Anne-Catherine skriver:

    När jag fick barn stängde jag av min telefon i fyra månader. Det gick utmärkt att nå mig på hemnumret. Det gick också hur bra som helst att bestämma en tid att ses. Eftersom jag inte hade någon telefon så kom alla jag skulle träffa i tid. Jag önskar ibland att jag skulle kunna göra så nu när jag jobbar men det går faktiskt inte.

    Jag tycker att man ska göra ett val:
    1. Sitter du i lokalen så tittar du på. Kanske inte hela tiden men ta med dig morgontidningen och läs den en stund, sedan kan du titta upp igen. Då hinner du ikapp nyhetsflödet som du nog ganska ofta känner att du försummar
    2. Vänta i omklädningsrummet. Där kan du hålla på med din telefon eller surfplatta hur mycket du vill. Men kom ihåg; det är inte särskilt viktigt, det som står i mobilen och det kan absolut vänta. Om någon vill dig något väldigt, väldigt viktigt så ringer den personen.
    3. Passa på att ta en promenad eller en löptur när ditt barn är på sin aktivitet. Du blir både piggare och gladare och orkar mer. Du kommer också sluta säga ”Nej, jag tränar inte så mycket. Det blir ju aldrig någon tid över. DÄR, DÅ, har du den tid du suktar efter så mycket.

    Den där smartphonen är ett riktigt otyg.

  209. mia nordqvist skriver:

    Haha ja har väl aldrig hört så många bra ursäkter och bortförklarande som nu . Det är väl klart man ska ha fritid men det har man när man är själv och som en mamma skrev min dotter vill inte att jag ska titta nähä men sitt kvar i bilen då eller stanna hemma !! Jag tror nämligen inte på att barnen inte vill att man ska se dem men jag e väl kanske för gammal :) för att förstå detta .. många gånger tänker jag att nu ska jag kolla när jag kommer hem på Fb vad dessa föräldrar skrivit under tiden de suttit uppkopplade/bortkopplade från omvärlden och får oftast vatten på kvarn . Statusar som o nu e ja på min gulliga dotters fotboll hon e såå duktig och sedan ska jag handla laga mat mysa med gubben osv osv .. Givetvis kan man skriva sånt men om man nu är med sitt barn så låt den stunden vara er tid kvalitetstid och skriv i såfall senare när ni sitter själva i soffan och har er fritid vad som hänt under dagen …
    STOR ROS till dig som skrev detta underbara inlägget i din blogg :)

  210. Malin Johansson skriver:

    Så jäkla bra skrivet!

  211. Åsa skriver:

    Antar att du, MMA-farsan, som jobbar som sjuksköterska och är ”träningstok” inte har din dotter med dig vare sig på jobbet eller när du själv tränar. Och om hon är fyra år så går hon nog och lägger sig ganska tidigt (hoppas jag). Hur många timmar är du egentligen tillsammans med henne under veckans fem vardagar? Skulle det vara en prestation att titta på när hon dansar en halvtimme-timme i veckan? Vet du hur mycket tid de andra föräldrarna ägnar åt sina barn när de inte är på dansen? Och tror du verkligen att barn som hela hela tiden får sina föräldrars fulla uppmärksamhet (eller åtminstone 95% av den) växer upp med en sund syn på verkligheten? Om du inte själv kan räkna ut svaret så kommer det här – Nej det gör de inte. De blir bortskämda uppmärksamhetskrävande skitungar som tror att hela världen kretsar kring dem och att allt de gör är beundransvärt och fantastiskt. Och gissa hur de mår den dagen när de upptäcker att så icke är fallet (se bara på de tondöva tonåringarna som står helt tillintetgjorda när Idol-juryn talar om för dem att de inte kan sjunga – ”men mina föräldrar har alltid sagt att jag sjunger jättebra”…). Och gissa hur en person med den uppfattningen blir som vuxen…

    • mmafarsan skriver:

      Hej Åsa. Jag är med mina barn ca 13 timmar per dag. Detta eftersom jag och min fru arbetar runt varandra. Så jag är med barnen i stort sett varje dag. Typ hela deras vakna tid. Tränar gör jag tidig morgon (0530-isch), innan de vaknar. Så nu vet du det.

      I övrigt tror jag att trygga barn, som fått mycket närhet, blir självständiga, självsäkra vuxna. Finns en hel del forskning som stödjer den lilla uppfattningen med. Tack för din kommentar.

      • Tanja skriver:

        Jag håller med mma farsan här : Barn skall få mycket närhet, o kärlek, samt uppmärksamhet, självklart kan man inte JÄMT bara ägna sig åt sitt barn, eftersom man har ett liv o saker som måste skötas. Jag har sett mkt barn o föräldrar, där föräldrar snäser av sina barn på otrevligt sett, skriker på dom , skäller på dom osv. Jag hoppas att jag aldrig kommer att göra så mot mitt barn. Att jag ALLTID oavsett mitt egna mående kommer att bemöta mitt barn på ett bra sett. Hur trött, sjuk, sliten, arg, irriterad, osv jag än må vara så är mitt barn värd att bemötas på ett bra sett, att få saker förklarat så han förstår, o inte bli kallad tjatig el bli snäst el skriken på. Har man skaffat sig ett barn så får man fan se till att ta hand om det o på ett bra sett också.

      • Åsa skriver:

        Varför publicerar du inte mitt svar på ditt svar?

  212. Det har ju varit på väg dit länge tyvärr… pappa hade tv’n från 16.30 till 23, farfar hade radion från 16.30 till 23…. efter jobbet… mamma och farmor hade allt annat… maten, tvätten, städet…. så fort det kommit ny teknik så har den ju tagit över vissa delar av befolkningen… det verkar som alla vill vara någon annanstans än där de är , hela tiden… Ju mer tiden går och ju mer teknik som kommer, så tenderar varje ny grej att ta över mer tid än föregående teknisk sak… jag vet inte vad man ska göra för alla vet ju om detta, de sitter ju oftast inte med gott samvete och vet faktiskt vad de gör. Detta kommenterande är ju inget nytt, alla vet vad de borde göra och ingen sådan här kommentar kommer någonsin väcka någon. Kanske ett fåtal tänker ”ja fy, nu jädrar” men det tar ju inte många dagar så sitter de där igen… vad göra? Ja jag vet inte tyvärr… men det är väl bra att någon skriver detta med jämna mellanrum kanske… hoppas det tar i längden // Micke Nilsson

  213. Astrid Falk skriver:

    Barnen tar nog mera skada av att jämt och ständigt höra svordomar av sina föräldrar än att inte få all uppmärksamhet!

  214. TheCityDad skriver:

    Inget fel på det där vel.
    Barnen anpassar sig o de har egna apparater, föräldrarna bara hjälper dem ut i nätet (förr hette det världen) och det är framtiden.

    ..de e sen en annan sak om de blir ososiala o kalla individer. Men hej, de har ju TheNet, deras barn kommer at ha det bättre.. de bor säkert i nåt NetHomeCafé.. alla har en liten kvadrat med väggar av skärmar.

  215. Elon Melon skriver:

    Och kidzen kommer att sitta på samma sätt som sina föräldrar på dagis och i plugget. För att så småningom sitta och SMS:a vid båren. Lär av Ugly Kidjo:

  216. Molly Lindenau Stokke skriver:

    Man behöver inte skaffa barn. Så man kanske ska låta bli att göra det om man inte känner att man är beredd på att viga väldigt många år av sitt liv till det.

  217. Fy fan vilket bra inlägg! Ser det också hela tiden ! Men eftersom att jag inte har egna barn får jag inte ha en åsikt om detta enligt många och framförallt inte för de föräldrar som ex sitter med telefonen i handen jämt.
    Det är väldigt mycket man inte får ha en åsikt om ifall man inte har egna barn, trotts att man är en medmänniska som har känslor, har varit ett barn, har föräldrar, känner barn och föräldrar mm..

    Har en hel bok att skriva i detta ämne känner jag, men för stunden nöjer jag mig med att säga;
    Härligt att en FÖRÄLDER har noterat detsamma som jag dumma icke förälder!

  218. Jimmy skriver:

    Jag tar åt mig och tar till mig. Tack för ett upplysande inlägg. Jag länkade till dig i ett eget inlägg angående det här. Läs gärna och ha det gött!

  219. Pernilla skriver:

    Säger inte att jag håller med dej. För d e för mkt uppmärksamhet på mobiler etc.
    Men jag som är född på 80talet kommer inte ihåg att i min barndom så satt föräldrarna ute med barnen i leken eller inne heller. Föräldrarna lät barnen gå ut och leka på den tiden för d fanns inte så mkt att göra inne. Och som liten visste jag aldrig va mina föräldrar gjorde där inne eftersom jag va ute hela dagarna. D fanns säkert nånting då oxå som upptog deras tid o uppmärksamhet likadant som mobilerna gör idag. Eftersom ekonomin inte va på topp heller så jobbade min pappa dygnet runt och va knappt hemma. Medans mamma då va föräldraledig (som pappor inte va på den tiden) samtidigt som hon tog hand om oss tre barn, hushåll m.m.
    Jag tycker det är bra att vi kan ha så mkt samlat på en och samma pryl. D e därför dom kallar smartphones. Jag tror att d kan bespara oss mkt tid o även kunna va hemma mer och mer tillgängliga. Jag menar förr så skickade man brev o la på brevlådan. Tog upp stora telefonkatalogen och bläddrade hur länge som helst för att få nys om företag eller nummer till personer. Jobbade över för att få iväg viktig rapport osv.. Jag tror att allt tog så himla mycket längre tid förr tills dessa mobiler kom då d mesta kan komma på ett klick. Mat. Mail. Nummer. Läkarvård. Skola. Kontakt med barnen. Bokningar…u name it!
    Sen ja man kan kanske börja prioritera när man ska facebooka osv. Som du gör när du bloggar? D tar väl såklart inte upp dyrbar tid av din fru, jobb, barn m.m??

  220. Karin skriver:

    På min tid för trettio år sedan var vi sexåriga barn fullt kapabla att ta oss till träningen, träna, och ta oss hem igen, utan att föräldrarna behövde vara med över huvud taget. Dagens barn är förfärande osjälvständiga.

  221. Tornevall skriver:

    Väl talat. Det är inte klokt nånstans och i ärlighetens namn så kanske du trots allt borde ställt dig upp och protesterat.

  222. Julia skriver:

    Väldigt bra skrivet :) Jag är en sjuttonårig tjej som inte kommer ha barn än på ett bra tag, men jag tycker verkligen mycket av det du stämmer och är otroligt viktigt! Har som du skrivit sett mammor med barnvagn samt två småpojkar på var sin sida och samtidigt kolla på telefonen medan hon gick över vägen.. Helt otroligt.

  223. Jag håller med dig till viss del. Men har ett par reflektioner. Av någon anledning så reagerar andra inte alls lika starkt om någon sitter med en bok? Vilket ju i princip är samma sak? Men ”finare”?
    Någon här skrev att ”min dotter vill ha den här stunden för sig själv”. Och i mitt fall så säger min dotter till. ”I dag ska jag hoppa med hästen/öva simvändningar (eller vad det nu kan vara) och då vill jag att du ska titta mamma”. Och då gör jag såklart det.
    Det som är tråkigt är de föräldrar som inte kan läsa av sina barn, det är ju inte alla barn som kan uttrycka att de vill att föräldrarna ska titta på. Men jag tycker inte man kan dra alla föräldrar över ett streck. Att sitta och titta på någon som simmar 1000 meter bröstsim kan vara väldigt berikande, speciellt om det är ens eget barn. Men när man har gjort det 2 gånger i veckan i 10 år så kan man faktiskt bli lite sugen på att Facebooka lite ;-)

  224. Pedagogen skriver:

    Känns konstigt att läsa något där du drar alla över en kant..nog finns det allt föräldrarhär och var som kollar på sina barn. Jag vill också lite frågande säga att varför måste man titta? Varje gång? Ja, ett barn ska ha uppmärksamhet, men på en träning, är det verkligen föräldern som ska vara huvuduppmuntraren? Det finns ju ledare/tränare tänker jag som ska leda den biten..
    Det handlar också om att ge barn utrymme att upptäcka själva, som i tidigare kommentarer,hur mycket mer närvarande var man förr? Jag vet inte, jag är inte äldre än 22, jag kan bara se på hur mammorna pratade med varandra och jublade till när det blev mål på mina fotbollscuper som ung. Jag var ganska nöjd med det, då min mor vet jag fanns där, men mitt fokus låg ju på att träffa mina kompisar och vinna matcher..
    Balansen tror jag är viktig, för mycket uppmärksamhet är osunt på samma sätt som för lite! Jag håller med delar av ditt inlägg, men lika mycket förstår jag föräldrarna med telefonen i handen. Barn är kompetenta, glöm aldrig det!

  225. Linnea skriver:

    Så otroligt bra skrivet! Jag tänker på detta varje dag! Det är sorgligt och skrämmande att det är så här. Ibland känner jag mig ensam om att inte leva mitt liv genom en smart telefon, jag har ingen sådan – jag vill verkligen inte det, för jag håller med dig i allt. När telefonen ringer eller jag hör sms komma och mitt barn är vaket så får det faktiskt vara, ingen är viktigare än henne och jag vill vara med henne all hennes vakna tid.

  226. Pingback: Att lägga ner telefonen och skriva det här tog inte så lång tid trots allt | Bittes blogg

  227. Tanja skriver:

    Det är så JÄVLA sant. Har själv en son på 10 mån, o försöker VERKLIGEN tänka på att inte vara frånvarande när jag är med honom. Pratar i tele när han sover middagar (slöpratar då – tar givetvis viktiga samtal även om han är vaken) o sitter vid datorn då också när han sover alt på kvällen när han somnat. Barnen skall få all uppmärksamhet som går. Klart det är jobbigt ibland – men de är så värda det o precis som du skriver – de söker den o behöver den. Men jag kan tänka mig att den stunden som är när de följt med barnen på aktivitet, kanske är den lilla stund som de kan med lite ”gott” samvete göra lite annat, vara lite frånvarande, eftersom barnet då är syselsatt o underhållet av fröken o aktivitet. Har en vän som passar på att ringa mig medans hennes dotter är på ex simskola el ridskola, för det är då det finns en stund över i vardagen. Medans hon tittar på så kan hon prata i tele en stund. Tror inte man skall döma de FÖR hårt, de kanske är jätte upptagna av sina barn o med sina barn alltid annars. Och att anledning att de barn som krånglar o bråkar söker mammas alt pappas uppmärksamhet kanske även är för att det är så vana att få den jämt?? Det vet man ju inte om det är så…….

  228. Emma skriver:

    Ett bra tips annars är att helt enkelt inte ha en smartphone. Helt ärligt så behövs det ju inte! Historiskt sett så har människor klarat sig utan, så varför skulle inte vi göra det? Jag har en gammal antik mobil från 2003, det går att ringa och SMS. Det räcker ju faktiskt. Visst är det lite tråkigt ibland att stå i lekparken och titta på när dottern leker. Det som är bra är att det ibland dyker upp någon farmor eller mormor till något barn som jag kan prata med (föräldrar går ju inte för de kollar bara i sina smartphones). Oftast kan det bli rätt så trevliga möten, testa!

  229. Oliver's mamma! skriver:

    WORD!

  230. Anne Andersson skriver:

    Tänkvärd och visst finns det tillfällen (många!) då vi helt klart borde” koppla ner” och fokusera på våra barn istället, MEN vi ska akta oss för att vara för hårda mot oss själva. Jag tror att dagens föräldrar lägger bra mycket mer tid på sina barn än vad våra föräldrar gjorde. Min mamma lekte ”aldrig” med mig, hon hade fullt upp med vuxenbestyr. Jag minns inte heller att i de familjer det fanns 2 föräldrar lektes det särskilt mycket med barnen. De vuxna skötte sitt och vi barn lekte med varandra! I de udda fall de gick med till lekplatsen (i 90% av fallen gick vi själv dit!) satt de nog inte och beundrade oss hela tiden utan bläddrade i en tidning eller pratade med andra föräldrar. Och det är väl bra nog!?! Inte måste man som mamma kasta sig in i leken. Tacka vet jag självständiga barn som rasar runt i sin egen värld och inte hela tiden oroligt sneglar efter mamma alternativt ska ha bekräftelse hela tiden (-Titta, mamma!).
    Dagens föräldrar lägger också mycket tid på att ta sina barn till olika aktiviteter. När jag var lite började man vid 7-10 års ålder. Idag börjar man redan i 3-4 års åldern! Och antalet aktiviteter är i många fall betydligt större idag. Då mina barn gått på gympa har inte föräldrarna fått vara med, vilket jag tycker är bra. Barnen ska fokusera på det dom gör och inte hela tiden snegla efter föräldrens uppskattning. Det ska vara rörelseglädje, inte prestation! Inte ska man som förälder behöva fokusera på sitt barn 24/7. Men som sagt, vissa stunder bör man definitivt vara närvarande och se sitt barn. T ex då man hämtat sitt barn från dagis/skola och de berättar vad de gjort under dagen…

  231. Hej 80-tal skriver:

    Fast visst är det coolt med alla föräldrar som sitter kvar…. på 70- och 80-talet när jag växte upp blev man avsläppt utanför sporthallen och upphämtad två timmar senare. Mina föräldrar stannade ALDRIG på en träning när jag växte upp och det gjorde inte någon annans heller.

  232. Trebarnsmor skriver:

    Om allt bara vore så svart eller vitt som du försöker få det att låta. Sanningen är kanske inte så enkel att den tiden som föräldrarna sitter böjda över sina smartphones hade kunnat ägnas helt och hållet åt barnen i alla fall. Antagligen hade många av oss behövt stanna en timme extra på jobbet och inte kunnat följa med barrnen alls. Möjligheten att läsa e-post och sköta arbetsuppgifter via sin telefon gör att vi kan hämta våra barn tidigare och följa med på aktiviteter som annars inte hade blivit av alls.
    Barn behöver inte vår fulla uppmärksamhet hela tiden. De behöver leka och upptäcka saker på egen hand och med sina kompisar, skapa egna relationer och fokusera på uppgiften utan att tänka på vad mamma och pappa ska tycka.
    Bara att föräldrarna sitter i närheten är säkert en stor trygghet, men barnen måste ju inte känna sig observerade hela tiden. Jag undrar vad det gör med prestationskrav till exempel. Om mamma alltid tittar och pappa alltid hejar på – känner man inte då att man alltid måste vara duktig? Bara en tanke …

    • Birgitta skriver:

      Tror jag inte ett dugg på. Barnen har rätt till full uppmärksamhet från föräldrarna NÅGON tid på dygnet utan inblandning av media, arbete osv. Det finns väl en anledning till att man skaffar barn. De behöver närvarande föräldrar. Gå hem och VAR NÄRVARANDE!

  233. Pingback: Underbara internet! |

  234. whitemaskgirl skriver:

    Du slog verkligen huvudet på spiken. Idag har jag inte rört telefonen på hela dagen. Jag lämnade den hemma. Det var så skönt! Jag fick hur mycket underbar tid med min son som helst.

  235. Magnus skriver:

    Bra skrivet och så här det verkligen idag. Vi kommer snart vara socialt inkompetenta och det vi gör smittar av sig på alla kids. Men vad är egentligen skillnaden på dagens mobiler, ipad etc om man jämför med tex den obligatoriska morgon tidningen som många föräldrar fördjupar sig i varje morgon?Och jäklar vilket liv det blev om man störde sin far typ -84 när han var försjunken i sportdelen. Samma tidning som var med när det var fotbolls match och elva föräldrar stod och läste i på rad. Det var många mål som missades… Ingen ursäkt för dagens mobil användning, men kanske en del 40-talister som klagar över detta borde rannsaka sig själva. Har själv tre barn och erkänner att under sonens fredagsgympa kollade jag även av sportdelen samtidigt. Förlåt.

  236. d-man skriver:

    Snälla du… Lyssna på min senaste låt på http://www.d-man.se. ”Utan den så har jag inget liv” heter den och handlar just om det du skriver om.

  237. Birgitta skriver:

    Så bra skrivet. Ser detta varje dag och undrar vad det är för fel på folk som inte ser sina egna barn pga teknikprylar!! Verkligen skrämmande om ni frågar mig.

  238. Pingback: Pudelns kärna eller ”mitt svar till mmafarsan” | Livet enligt Mandy

  239. christer skriver:

    Att sitta och pilla på telefonen när du är hembjuden till någon är direkt oartigt och det samma som att säga ”jag gör hellre något annat än att umgås med dig.

  240. Lars-erik Andersson skriver:

    Att häcka framför TVn och glo på sport hela tiden det är väl OK antar jag ; )

  241. Daggan skriver:

    Föräldrar ägnar 75 minuter per dag åt att läsa/kommentera/skriva i sin facebook MEN bara 17 minuter åt sina barn!

  242. Pingback: Tillgänglighet som skapar avstånd. | Svart nonsens och prunkande rappakalja

  243. emelie skriver:

    Vilken bra tankeställare. Tycker personligen att jag själv anväder telefonen för mycket, så jag införde ”telefonförbud” när dottern är vaken. (Använder den dock för att fota med men INGET annat) det är hemskt att det gått så långt men jag har iaf insett det själv! Till alla er som tror att små barn i bryr sig så har ni fel. Det spelar ingen roll vilken ålder det gäller, alla barn vill bli sedda! Så inför telefonförbud när barnen är vakna. (Telefonförbud= ingen facebook, twitter, instagram, surf.. har den dock igång så man kan ringa och smsa till mig) tycker du det låter jobbigt eller tufft så är det VERKLIGEN dags för telefonförbud!!

  244. Malin_G skriver:

    ”Är saker automatiskt bra bara för att det var likadant förr?”

    Är allt nytt automatiskt bra då!? Så trött på det där uttrycket ”Vi lever faktiskt i år 2013″. Vad säger det egentligen? Är alla dagens trender bra och uppmuntransvärda bara för att de är nya och ”i tiden”?

    Många saker är rätt sjuka med den tidsanda vi lever i nu, t ex populärkultur som ropar ut att tjejer är mindre värda och måste marknadsföra sig som korkade sexdockor för att få bekräftelse.
    Samt den här teknikprylshystrerin när den går som längst, som när förskolepedagoger tycker att alla 1-åringar måste lära sig sitta böjda över (*halleluja*) iPad annars blir de teknikanalfabeter när de blir stora.

    Men vuxna och media bara hyllar de här fenomenen med argumentet ”Vi lever i 2013″.

    Jaha, men vad säger det om huruvida 2013 års kultur är sund?

    Är den sund för barn, som inte är lika medvetna, erfarna och kritiskt tänkande som vuxna, när till och med de vuxna verkar ha svårt att ta till sig trenderna i hälsosamma mängder?

  245. Moo skriver:

    Amen! Och samma sak med vuxna vänner som kommer över för umgänge eller vill träffas för en fika på stan. Om du hellre stirrar på din telefon än samtalar med kompisen tvärs över bordet, strunt i fikat/umgänget och stanna hemma till den dag du kan undvara telefonen.

  246. mannaja75 skriver:

    Haha!
    Exakt den tanken slog mig häromdan då jag var med på judo med min son, alla föräldrar var upptagna med helt andra saker och hade ingen som helst kontakt med omvärlden. Men det är ju så vart man än befinner sig nu förtiden, tragiskt.

  247. Janne skriver:

    Själv tittar jag på 3 timmar friidrott varje vecka men av alla föräldrar som är där så tror jag inte någon tittar på sin telefon, det här är 6 – 12 åringar som tränar så alla föräldrar är inte med där men dom som är där är inte intresserade av telefonen.
    Kanske skiljer på idrott inomhus och utomhus?

  248. Sara skriver:

    Du har så jävla rätt! Enda gången som telefonen åker fram är när det ringer eller man får ett sms. Har mkt sms kontakt igenom jobbet. Annars får den vara kvar i fickan. Annars får allt annat vänta till lillkillen sover, han är bara två, men han har en sjukdom också som gör att han är väldigt sen i utveckligen. Men pga den så blir i alla fall jag mer intresserad av hans utveckling och allt han gör. Telefonen har förstört så mkt sen den kom. Det har tom gått så långt att skolor och dagis använder sig surfplattor. Men om man tänker till när man själv var lite och gick på dagis, hur gjorde fröknarna då med oss? Blev vi fel uppfostrade eftersom vi inte hade tillgång till allt som finns idag? Allt har gått så jävla för långt tyvärr.

    • lars skriver:

      Har du funderat på att surfplattor på dagis och skola faktiskt kan vara ett väldigt bra hjälpmedel?
      Kolla in skolappar innan du förkastar allt! Finns väldigt mpbga barn som haft väldigt stor hjälp av såna grejer, om några år kanske vi får hjälpa ditt barn och då kommer vi använda såna metoder, det kan jag lova dej :)
      Men annars så håller jag med dej om telefoner och barn.

  249. Tina skriver:

    Hej! Du fick mig verkligen att se the light med detta inlägg, ångest är det minsta jag fick efter att ha läst vad du skrev som är så sant! Jag har lovat mig själv att från och med idag ska jag Aldrig mera ens titta på min mobil när mina barn är med om det inte ringer i den och jag behöver svara.. Tack för ditt grymma ärliga & Sanna inlägg

  250. Pingback: Skippa telefonen! | memariediary

  251. malin skriver:

    Nä fy tusan vad bra skrivet! Jag har själv inga barn (ännu) men tycker detta är något man ska tänka på ändå. Som du skriver ”samtala med kollegan”… Eller bara när jag sitter hemma i soffan och väntar på det där programmet jag vill se så sitter både jag o min sambo med telefonen i näven. Är det inte facebook, instagram eller aftonbladet så finns alltid bloggar och Candy Crush. Blir irriterad på mig själv bara jag skriver ner detta faktum. Det finns inget viktigt på telefonen egentligen – bara tidsfördriv. När jag var gymnast fanns knappt telefoner (jo det gjorde det, men mina föräldrar spelade knappast snake – är född 88) så jag fick alltid deras blickar på mig och oj vad nöjd jag var när dom såg mina uppvisningar! LÄGG NER APPARATERNA OCH FOKUSERA PÅ NUET, LIVET OCH FRAMTIDEN (barnen)! Lyckan ligger knappast i din iphone.

  252. Per skriver:

    Bra där:) Välfunnet och välskrivet!
    Jag har och håller fortfarande på att hjälpa barn och ungdomar (en hel del vuxna också) att hitta sig själva. Detta gör jag inom kampsport vilket gör det hela ännu mer unikt att två inom en så farlig värld som kampsport (ironi) tycker detsamma om den förkastliga IT värld som vi lever i. PK letar efter fel men det är de som är felet. Problemen finns mitt framför näsan men man får inte säga något om att någon är ett ruttet päron för det är inte PK. Folk (generellt) inser inte hur kul det är att vara kring sina barn. Visst, de ska ha sin frihet men är man på ett event för att titta på barnen så kan man åtminstånde försöka titta på ”det lilla aset”

    Jag älskar mina barn, umgås med dem när de har tid. Jag tar dem inte för givet. Gör jag ett bra jobb nu när de är någorlunda små så kanske jag får umgås med dem när de har egen familj.

  253. Tessan skriver:

    Jättebra skrivet! :)

  254. Gun skriver:

    SUVERÄNT SKRIVET!! Fattar folk inte.

  255. Karamellkungen skriver:

    Så tar du bort min kommentar? hade du inge svar eller Pelle?

    • mmafarsan skriver:

      Tjena Muffins-kompis. Svaret är ja, jag tog bort din kommentar. För den innehåll b la personangrepp.
      Läs de två näst senaste inläggen igen. Fokusera gärna på första stycket i Telefoninlägget. Där står klart och tydligt att inlägget är till för att reflektera, inte skuldbelägga. Vidare gällde det inlägget främst vår användning av telefonen tillsammans med barnen. Inget annat. Jag förstår att det var lätt att missa i all din upprördhet.

      Ha det fint!

  256. Karamellkungen skriver:

    okok, men om vi säger såhär då.) Äger du själv en telefon? för isf har du bra jävla mycket ”dubbelmoral” i kroppen seddu sockerkakan :)

    • mmafarsan skriver:

      Har du läst inlägget alls? Ja. Jag har en telefon. Däremot så använder jag den knappt alla när jag umgås med mina barn. Det finns en tid och plats för allt, och när jag är med barnen behöver jag inte kolla instagram, Facebook eller för den delen börsen. Det kan jag göra när dom inte är med. Det, och inget annat, var själva essensen med inlägget.

  257. Karamellkungen skriver:

    Samt du bloggar ju vid din dator, använder säkert tv.. jadu med din beskrivning så låter de som om du vill införskaffa 1800 talet till Sverige igen! Men de är väl bara å bojkotta allt med ”elektronik” å göra om de ska vara till sådant problem :) Borde de inte vara mer läge å ägna tid till å bry sig om våran planet å dess naturkatastrofer istället för att gnälla på lite småtöser på seven/11

  258. Karamellkungen skriver:

    Men du ”mmafarsan” badboy.. då tycker jag du borde gå å ägna tid till dina barn istället för att sitta här :) fortsatt trevlig söndag

    • emelie skriver:

      Ni som tycker det är ok att sitta m näsan i telefonen h e l a tiden, har ni inte insett ert beroende eller vad i hela friden är det frågan om?

      Jag tycker personligen att det är konstigt att många tänker att vi ska ”offra tid” från telefonen för att vara med sina barn och inte tvärtom.. ja, det är 2013 men bara för det är det inget försvar till att alltid alltid alltid surfa, facebook:a, instagrama, etc etc hela tiden.

      Ha en trevlig, kanske tom mobilfri, söndag!

      • Karamellkungen skriver:

        Emelie, du har så rätt där! Har man barn man ska ta hand om hemma så har man inte tid å sitta vid datorn eller liknande, man kan vänta tills dom somnat .) men vi märker väl om de blir en ”mobilfri” söndag för herr slagskämpe :)

      • mmafarsan skriver:

        Bäste herr Karamellkung. Det är alltid lika intressant att diskutera med någon som du. Någon som överhuvudtaget inte vekar förstå det som säga. Det har aldrig slagit dig att barnen mina kanske är någon annanstans idag? Att jag kanske är helt själv?

      • Karamellkungen skriver:

        Glömde fylla in blogga*

  259. framsidan skriver:

    Många kommentarer här som andas ilska tycker jag. Pudelns kärna i inlägget är ju att om man exempelvis är med på barnens träning eller match fokuserar på barnens aktivitet och ger fullständigt sjutton i sin smartphone. Hur svårt kan det vara?
    Med tanke hur på fokuserade många vuxna är på sina smartphones är det inte konstigt att våra ungdomar har blivit en ”Face down generation”. Googla på detta så kan du se vad det innebär

      • Martina skriver:

        Som tränare skulle jag ALDRIG acceptera att någon håller på med sin telefon.
        Man ”befriar” föräldrar från det ev publikansvar de känner under träningspass gm att tex säga: – Ni föräldrar kan passa på att socialisera m varandra lr kolla mail mm i omklädningsrummet, så ses vi efter träning.
        Detta bla för att barn ska fokusera mer på upplevelse än prestation.
        Se´n när vi tex har match behöver vi en härligt engagerad publik :)

  260. Jonas Karlsson skriver:

    Gymnastikuppvisningar är faktiskt ett än större otyg än mobiltelefoner. Kan inte förstå att föräldrar föredrar att stirra på de där infantila tillställningarna framför att umgås på riktigt med sina barn. Skrämmande.

  261. RiaD skriver:

    Fyfan va rätt man kan ha!, väldigt bra och realistiskt skrivet :)

  262. Tompa skriver:

    Lite föräldraruppfostran om jag få be!

  263. lovisa S skriver:

    Helt jä**a sant, jag är 13 årig tjej, det du skriver har hänt mig, inte så jä**a roligt, när jag var liten ville jag visa massa saker för dom, men dom kolla aldrig, så det jag inte fick visa dom då försöker jag visa nu. Men der går inte, jag gör allt, men det går fortfarande inte. Så nu visar jag mina kompisar saker som man borde visat sina föreldrar i 5års older. Som tur är accepterar mina kompisar mig att jag är lite nej mycket barnslig, och jag har tur med det. Vill säga en gång till DET DÄR VAR DEN BÄSTA TEXT JAG LÄST!

  264. Rosita skriver:

    Tackar Dig för denna välskrivna text!

  265. Pingback: Tänkvärt « Carl-Marcus hem(sida)

  266. Inger skriver:

    Man kan ju ställa sig frågan varför barn och vuxna behandlas olika. Varför anser jag som vuxen att det är ok att vara mentalt frånvarande med ett barn men inte med en annan vuxen? Man blir inte särskilt populär om man kommunicerar med andra vuxna på nätet, man sitter och ringer samtidigt som man ska försöka umgås. Är det för att barn är i beroendeställning och inte kan ställa krav på att mamma/pappa ska sluta ägna sig åt annat än dem som man kan behandla dem så? Är barnen inte så ”Intressanta” som nätet…? När man är mitt i småbarnslivet är det för evigt tror man, men tro mig, det går f o r t! Åren rullar undan och rätt som det är är de tonåringar som gör allt för att slippa umgås med en som förälder (lite hårddraget) men med nu tre vuxna utflugna barn kan jag bara säga: passa på och var närvarande. Allt som har med nätet att göra är en pseudovärld, barnen är verkliga de är i nuet med allt som är. Alla de timmar som man tillbringar på nätet, vad ger det? Vilken bekräftelse som utvecklar dig som människa? Det är en intressant fråga, vad det gör med nutidens barn att se sin förälder upptagen med annat, den är där, men ändå inte där med sin närvaro…

  267. Lotta skriver:

    ditt inlägg har verkligen påverkat! :D

  268. Linda Ås skriver:

    Kan inte låta bli att roas över att detta blogginlägg delats 10000+ ggr på Fejsan ;P

  269. elfving86 skriver:

    Så sjukt bra skrivet. Hoppas att nån vaknar. Men tyvärr så scrollar väl folk bara vidare. Jag förstår precis vad du menar. Jag har inga barn men jag har en sambo som hellre umgås med sin jävla samsung ist för att umgås med mig. jag brukar oxå fråga honom vad som är så jävla viktigt i telefonen. Jag tror den sitter fast i näven på honom. Trist! Det va bättre förr:) inga mobiler :)
    Iaf bra skrivet, hittade en länk från fb till din blogg. Jag delar den vidare

  270. Tobbe skriver:

    Glöm heller inte bort en viktig aspekt. Att barn ser vad vuxna gör och bedömer sig själva utifrån hur vuxna agerar med andra vuxna. Det är inte alltid man går bra ihop eller trivs med sitt barns lekkamrats föräldrar. Men, barn mår säkerligen jättebra av att se sina föräldrar prata och umgås med andra personer, tex före under och efter den träning de är på. Lär er att umgås och prata om intressanta, meningslösa, roliga saker med andra föräldrar. Barn både hör och ser det och lär sig mycket om hur det fungerar att umgås. Har försökt att prata med andra föräldrar ibland men de flesta är upptagna eller orkar eller klarar inte av att föra rn diskussion eller skämta om olika saker. Ursäkta mig men vad handlar livet om. Dags att leva det NU för sjutton

  271. Lotta Arvidsson skriver:

    Jag blir varm i hjärtat när jag läser detta. Trodde nästan jag blivit ensam om att tycka att detta har gått över till idioti. Viss kan det absolut vara smidigt att ha ”viktigheterna” lättillgängligt. Men det kommer aldrig, aldrig bli viktigare än mina barn!!! Tack! Du ger mig hopp om föräldraskapet igen. Med vänlig hälsning, Lotta Arvidsson.

  272. Pingback: När blev det fult att umgås med sina barn? (Lägg ner den där jävla telefonen – del 3) | MMAfarsans Blogg

  273. Nena skriver:

    Verkligen bra skrivet! Håller med till 100%!

  274. Pingback: Oengagerade föräldrar | Thomas "Canto" Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s