Ta från barnen den där jävla telefonen! 

Jag har ibland en förmåga att, som det heter, skita i det blå skåpet. Förmodligen, intalar jag i alla fall mig själv, är det för att jag ofta kommer obehagligt nära en sanning som ibland svider. Som när jag för ett par år sedan skrev ett blogginlägg om vuxnas mobilanvändandet när de umgicks med sina barn. Halva Sverige exploderade, jag fick både ris och ros (mest ros, faktiskt) och bloggen fick på tre dagar en halv miljon unika träffar. 

Jag tror att jag kanske kommer skita i det där blå skåpet nu igen. Det lär så att säga märkas. Men vi kör ändå. Jag har dom senaste dagarna när jag lämnat mina två större barn i skolan, uppmärksammat något som får det att våndas lite i mitt hjärta. Överallt på skolgården ser jag barn (ja BARN, inte ungdomar) som går med näsan fullkomligt klistrad i en telefon. Som zombier kommer de släntrande från parkeringen, utan att för ett ögonblick lyfta ansiktet från sin smartphone. De allra minsta barnen studsar fortsatt omkring på skolgården. Men från tio år och uppåt sitter barnen utanför skolan, utan att ens ha en tanke på att röra sig. Telefonen lockar mer. 

Och nej, innan någon får en stroke, jag hatar inte telefoner och teknik. Jag är ingen stofil. Men, med det här beteendet kommer en hel del problem. För det första: barn lär sig inte att ha tråkigt. De lär sig vidare inte att HA TRÅKIGT, inte är något farligt. Tvärtom. Det är i det tråkiga som leken och fantasin får flöda. Det är mycket där som kreativiteten väcks. Att ständigt ha tillgång till en apparat som kan mata dig med intryck och feedback skapar en läskig loop. Särskilt för barn. För all sådan stimuli skapar dopamin (hjärnans belöningshormon, enkelt uttryckt)-påslag. Ett påslag som sedan kräver allt mer stimuli, ju mer det matas. Alla föräldrar som försökt ta en iPad från ett barn vet vad jag talar om. All annan lek bleknar liksom i jämförelse med en telefons magi. Det här tror jag är ett synnerligen farligt beteende inte bara för barn, men framförallt för dem. De blir stillasittande, dopamintörstande zombies. 

Vidare förstår jag inte varför så små barn ens behöver en telefon? Det gick utmärkt att som nioåring för femton år sedan klara sig utan en telefon. På den fronten kan inte så mycket ha ändrats. Måste man sen nödvändigtvis kunna nå sin nioåring, ja då finns det ju faktiskt enkla telefoner som bara går att ringa med. Utan Instagram, Facebook och snapchat. 

För det blir liksom följden av att barnen får en telefon. Få saker får det att vändas så i magen på mig som när någon liten knatte vill att jag lägger till dem som kompis på Instgram. ”ADDA MIG!” . Klickar man sedan in i deras profil, så finns där en uppsjö av selfies, tagna av ett litet barn som borde vara ute och leka, snarare än att få till det mest perfekta duck-facet. 

Och vet ni vad (nu kommer det där med det blå skåpet…)? Det här är såklart inte barnens fel. Inte heller samhällets. Det är  vi föräldrar som skapat det. Med vårt eget beteende kring telefoner, men också genom att vi tillåter ungarna att ha en iPhone för 7000kr, trots att de knappt fyllt tio. Det är vi som gör dem till tjocka, stillasittande, underdtimulerade monster. Det är den hårda sanningen. Och ni kan säga vad ni vill, men jag hävdar benhårt att INGEN unge under tretton behöver en smartphone. Punkt och slut. Jag vill inte se ett vandrande led av barn med blickarna fastnaglade i en skärm. Jag vill se liv, rörelse, höra skratt och se barn högröda om kinderna från att ha sprungit benen av sig. Det vill jag se! Inte ytterligare ett barn som i som jakt på den perfekta selfien tar tjugo bilder redan innan första lektionen börjat för dagen. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det handlar inte om en parkeringsplats…

Det klubbades idag igenom att all personal på Universitetssjukhuset i Linköping från och med årskiftet ska betala för den sedan innan avgiftsfria parkeringen. Avgiften är inte helt klarlagd, men mellan 2-3 kr i timmen verkar det landa på. Kring en 500 kr i månaden för den som jobbar heltid, med andra ord. 

Mången personal har blivit mycket upprörda över detta beslut. Poltiker och förståsigpåare har kontrat med att gratis parkering minsann är en skatteförmån, och det kan man ju inte ha hur som helst. I stort sätt alla andra arbetstagare får betala för sin egen parkering, så det är bara att gilla läget. Politikerna menar fortsatt att om parkeringen blir avgiftsbelagd, då kommer färre människor ta bilen till jobbet och det kommer gymma miljön samtidigt som dem som ändå åker bil till sjukhuset kommer att ha fler platser att konkurrera om. 

Jag förstår att folk blir upprörda. Sura. Känner sig sparkad på. För hela den här frågan handlar i grund och botten inte om en gratis parkerings vara eller inte vara. Att poltiker dessutom gömmer sig bakom tomma argument som att färre skulle ta bilen…kom igen, tror dom själva på de argumenten? En anställd som måste ta sig till sitt jobb och kanske inte har en annan möjlighet än att göra det via bil kommer inte genom ett politiskt beslut helt plötsligt kunna trolla med knäna. Man kommer åka bil som vanligt och surt få betala för sin plats. Det kontras då med motargumentet att friskvårdsbidraget till de anställda kommer höjas med 500 kr per år. Gott så. Men, de övriga 5500 kronorna då, som parkeringen kommer att kosta? Om pengarna ska gå tillbaka till de anställda vore väl det rimliga i så fall att höja friskvårdsbidraget med 6000 per år? Eller? 

Jag kan förstå att folk utanför sjukhusets väggar till viss del har svårt att förstå den storm som uppstått kring denna fråga. 2-3kr i timmen, vad är det att bråka om liksom? Såhär är det för alla- gilla läget! Men, då missar man lite helhetsbilden tycker jag. US i Linköping har precis genomlidit en av de tyngsta vårdsommrarna någonsin. Personalbrist, indragna semestrar och omdirigerad ambulanstraffik från hela länet till Linköping har tärt något oerhört på husets personal. Dessutom var situationen långt ifrån idealisk innan sommaren. Avdelningar går på knäna på grund av sköterskebristen och besparingar. Och när de anställda förtvivlat försöker få gehör, så slår de ansvariga bara ut med händerna. ”Vaddå? Sköterskebrist? Ja men det är så många som utbildar sig nu och så. Bristen beror egentligen inte på usla förhållanden och obefintlig löneökning!”

Och kvar står just dom anställda och gapar av ilska och frustration. Trots larm efter larm om en vård som fullständigt kapsejsar, trots att fler och fler säger upp sig eller blir sjukskrivna så händer inget. De ansvariga rycker på axlarna och mantrar på om att ”patientsäkerheten är intakt”. 

Och det är ju egentligen vad hela den här frågan handlar om. Inte om något så tarvligt som en parkeringsplats. Utan om att vårdpersonalen liksom fått vänja sig vid att ständigt bli behandlade som slavar. Allt blir sämre,  ingen lyssnar. Och sen, till råga på allt, så ska man inte få parkera gratis längre heller. Parkeringsplatsen blir således något att projicera all sin ilska och frustration kring. Det kan tyckas larvigt vid första tanke. Men, när man tar hela frågan ett varv till…ja då blir det i alla fall för mig rätt självklart att folk reagerar. För det pyr av ilska i hela vårdsverige. Och minsta lilla gnista skulle i detta läge kunna tända en löpeld som blir svår att släcka. Och den gnistan skulle faktiskt kunna vara något så fånigt som en parkeringsplats. 

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Vad är det med måndagar och patienter?

Handen upp alla Ni som tycker att måndagar är en dag i veckan Ni skulle vilja slippa. Ja. Jag tänkte väl det. Måndagar är sannerligen inget att ha, oavsett var man arbetar. Veckan startar, det är mil till nästa helg och med all säkerhet har du bränt dig på morgonkaffet också. Det är ju bara så måndagar är.

Men inom sjukvården är måndagar något alldeles särskilt överjävligt. Vilket är lite märkligt, eftersom människor borde bli sjuka i ungefär samma utsträckning varje dag i veckan, om vi bortser från fritidsolyckor och fylleri. Baciller och virus vet ju liksom inte vilken dag i veckan det är. Ändå är det inte just fylleri och olyckor jag ser mest av på akuten, när jag springer gatlopp på måndagar. Istället är det något helt annat. Vi kör en snabb genomgång över hur en måndag på en akutmottagning någonstans i Sverige kan se ut.

giphy.gif

Morgonen är alltid lugn. Tomt och öde på mottagningen. Kanske hinner du till och med dricka kaffe med dina kollegor? Ni vet, dom som du oftast bara ser ryggen av när de hastar förbi. 

200

Och, trots att ni innerst inne vet att det inte är sant, börjar du och kollegan spåna på det faktum att det kanske blir en ”lugn måndag”. 

giphy (1).gif

Men, säkert som amen i kyrkan, dyker så den beryktade tio-bussen upp. Det slår aldrig fel. Från tio måndag förmiddag är det som om hela staden vaknat samtidigt och unisont utropat: OK ALLIHOPA! NU GÅR VI TILL AKUTEN! 

200 (1).gif

Minen man gör när man träffar den första patienten för dagen som använder sig av frasen ”Jag har väntat hela helgen. Nu orkar jag inte mer!” 

200 (2).gif

Och det är inte det att jag och mina kollegor inte vill hjälpa. Tvärtom. Vi älskar det vi gör och att hjälpa dem i akuta situationer. Men akut är inte lika med ”tre dagars halsont och nu måste jag bli frisk på en timme för jag ska till jobbet”. Jag förstår att det är svårt att sjukskriva sig, men, det går faktiskt att söka vård på helgen också. Jag lovar. Även fast du råkar vara ledig då. 

200 (3).gif

Måndagspatienterna stockas i väntrummet, och det finns inte en ledig sängplats någonstans. Samtidigt klagar patient A över att den inte ätit sedan frukost (klockan är 11) och patient B undrar om det finns någon latte att få. Själv inser du att den enda chansen för dig själv att få någon föda är att du inhalerar din mat stående, eller kopplar näringsdropp på dig själv. 

200 (4)

Och som ovan fortsätter dagen. Det väller in patienter, men bara en bråkdel av dem är i akut behov av sjukvård. De flesta har faktiskt bekymmer som kan vänta. Men, som genom ett trollslag, bara för att veckan börjat, så verkar det som om man måste söka vård för det där ryggontet man haft i två månader. 

200 (5)

När klockan börjar närma sig dags att gå hem, men triagekön är längre än längst och du inser att här blir det minsann övertid. Igen. För typ tredje måndagen på raken. 

Så. Om vi för ett ögonblick ska bli lite seriösa då. Alla som mår dåligt ska givetvis få hjälp. Inget snack om den saken. Men, kära människor, ni måste börja försöka söka rätt instans av vård. Och i rätt tid. Jag förstår att det är frustrerande att ha plats 23 i kön för att få träffa en doktor, men har du gått med ont i en arm i sju dagar så är det inte så troligt att ditt problem är akut. Och, i din väntetid ingår inte de dagar du suttit hemma. Oavsett hur tråkigt du tycker det faktumet är. Ett tips för att vi alla ska få ett bättre klimat i den redan belastade vården är faktiskt det att det finns ett visst patientansvar. Man går inte till akuten med en lättare åkomma, för att man tror att det går snabbare så. Det är en rätt självisk handling, för du belastar en verksamhet som enkom är till för de akut sjuka. Egenvård är något som ofta fungerar, jag lovar. Vet du inte vad det är, googla. Och, vänta inte en hel helg med dina bekymmer, bara för att det är skönt att vara ledig. Man kan, som sagt, faktiskt vara sjuk även på lediga dagar. Och, kommer du till akuten en måndag, försök då förstå att det är den mest belastade dagen av alla. Du kommer, om du inte är akut sjuk, få vänta. Länge. Så är det bara.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Kan en pistol sänka ett varumärke?

CrossFit har alltid varit förskonat från skandaler. Företaget, och träningsformen, har tvärtom gått som en raket sedan starten i början av 2000-talet. Till synes orubbligt för yttre kritik, med samma personer vid rodret under hela tiden. Tills nu. 

Det är bara tre dagar sedan Dave Castro, chef  för CrossFit Games, lade upp en video på sin Instagram. Filmen var en reklamsnutt för vapenföretaget Glock, som stolt visade upp en av sina pistoler. Till detta fanns att läsa att de atleter som tar sig till pallen på Games, kommer att få en pistol som pris. Och plötsligt, som genom ett trollslag, skakade hela CrossFit i dess grundvalar. Polariseringen var total, kritiken till en slående majoritet negativ. Tusentals människor ställde sig frågan – vad tusan har det här med CrossFit att göra? Jag vill inte bli förknippad med det här!


Visst. Det fanns de som tyckte att priset var helt befogat. Men, den klicken av människor tillhörde främst unga, vita amerikaner som tycker att vapen är det tuffaste som finns. Det härjades även en hel del om det ack så berömda ”second amendment”, med tillhörande skrik om frihet och rätten till vapen. Men, majoriteten av CrossFit communityn såg (och ser) rött. 

De flesta företag skulle i detta skede gjort en pudel. Parerat hela saken lite snyggt med ett uttalande om att ”det här blev inte som vi tänkt. Förlåt! Vi lyssnar på er och tänker om!” Särskilt som andra stora sponsorer till Games, som Reebok, uttalade sig såhär kring saken: 


Men. Gjorde CrossFit det? Gjorde en av deras främsta representanter det? Nej. Istället valde Dave Castro att göra såhär:


Lite som för att säga: ”Jag hör vad ni säger, men jag skiter fullkomligt i det! Fuck off!” Som grädde på moset lade han även in en länk till Glocks hemsida i sin Instagramprofil, som tidigare inte funnits där. Snyggt? Knappast. 

Och här står vi alltså idag. CrossFit verkar inte vilja ändra sig, och utövare över hela världen sliter sitt hår över denna dumhet. För, media har börjat snappa upp vad som händer. Och plötsligt finns risken att man som Crossfitare nu kommer bli förknippad med ”den där tävlingen där man kan vinna pistoler”. Vilket få nog vill. 

Det kan argumenteras kring att sporten som sådan härrör från USA, och har starka band till militär och polisväsendet. Men, tittar vi på statistik från 2016 års Open så hade regionen Europa flest tävlande. Och härifrån riktas nu också den starkaste kritiken mot att CrossFit Games väljer att ha pistoler i prispotten. Kan CrossFit bara strunta i det här? Har de råd att rycka på axlarna åt den massiva kritiken? 

Man kan tycka vad man vill om vapen. Men, de är skapade för ett ändamål. Med tanke på hur 2016 hittills artat sig, med terrordåd och masskjutningar så tycker i alla fall jag att det är, minst sagt, smaklöst av de ansvariga att dela ut vapen som pris. Att man dessutom struntar i vad en övervägande majoritet av utövarna av sporten tycker? Ni får ursäkta en dålig ordvits, men här skjuter sig CrossFit rejält i foten. 

Jag hoppas att de ansvariga tar sitt förnuft till fånga. För, de kanske inte tror det själva, men jag tror att beslutet kring denna Glocks vara eller inte vara som pris kan komma att betyda mycket för företagets CrossFits framtid. Kan Dave Castro sitta kvar efter det som hänt? Jag tycker inte det. Jag menar, en Glock som pris på en tävling som inte på något sätt har med skjutvapen att göra?! Det priset är lika malplacerat som om de på Fotbolls EM skulle dela ut hockeyklubbor till det vinnande laget. 

Så. Kan en pistol, utan att den ens avfyras, sänka ett framgångsrikt varumärke? Det får tiden utvisa. Nu väntar jag bara på att några av sportens stora, icke-amerikaner ska ta avstånd från det här eländet. Det skulle sannerligen göra saken än mer intressant. 

#NoGunsInGames #NotMyCrossFit

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om ni bara visste…

Jag vet egentligen inte om det finns så mycket mer att säga. I flera år har jag både här och i andra medier försökt signalera om den rädsla jag och mina kollegor känner för den vård vi så förtvivlat försöker få att fungera. Blivit arg över resurser som inte finns, och dessutom blir mindre för varje år som går. Skakat på huvudet åt tandlösa åtgärder som inte på något sätt förbättrar miljön för oss eller våra patienter. Gapat av förvåning är jag gång på gång hört ansvariga slå ifrån sig och hävda att allt är ”lite belastat men helt okej”. Så. Vad finns det egentligen mer att säga?

Ibland önskar jag att det fanns en kamera som filmade allt vi gör. En kamera som filmade ambulansen, som får åka och hämta 90-talister med ont i halsen, medan någon med bröstsmärta får vänta. En kamera som bandade hur vårdcentralen på några minuter bokat slut på alla sina tider för dagen, och sen får hänvisa alla andra som ringer att vänta eller åka till akuten. Att det filmades hur sjuk och undersköterskor jobbar dubbla pass på vårdavdelningar och pressas till bristningsgränsen varje dag. Om ni, allmänheten, bara visste…

Om ni visste hur sjukhuset dagligen proppas fullt med patienter. Att patienter som för fem år sedan varit solklara inläggningsfall idag skickad hem, med rådet att söka åter imorgon. Kanske finns då en säng till dig. Om ni bara visste hur det känns att skicka hem en äldre människa, som betalat skatt i hela sitt liv, med ångesten lysande i ögonen över rädslan att behöva vara hemma själv, med sin bräckliga hälsa. Bara för att det inte finns några platser. Var finns humanismen i det? 

Om ni bara visste hur högprioriterade patienter får vänta på akutmottagningar runt om i landet, därför att resurserna inte räcker till, och Akuterna bågnar under söktrycket. Om vi alla fick veta, svart på vitt, hur många som faktiskt far illa av att det ser ut som det gör i vård-Sverige 2016…skulle de ansvariga då ens kunna se någon i ögonen? 

Om ni bara visste hur pressad hela vårdapparaten är, hur många det är som funderar på att säga upp sig och hur nära alltsammans är en fullständig kollaps. Om ni bara visste det, då skulle ni kanske gå man ur huse och kräva att huvuden skulle rulla?

Men så. När jag tänker så, då stannar jag upp. Nej. Det är nog lika bra att ni inte vet hur det ser ut. På riktigt. För sanningen är ibland hemsk att se. Och då är det kanske lika bra att få vara ovetande. För att ni ska slippa dela de farhågor vi inom vården brottas med varje dag, varje timme och minut. Därför är det nog lika bra att ni inte vet. 

Tror jag. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När man skäms över sitt land

Jag brukade vara stolt över att kunna kalla mig svensk. Internationellt hade det liksom en klang. Man var svensk, man kom från samma land som Palme, Harald Edelstam, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld. Hjältar som stått upp för mänskliga ideal och rättigheter, även om det inneburit fara för dem själva. Även om vinden blåst åt helt fel håll.

Nu? Nu vet i fan.Ny asyllag och vi går tvärt från att vara ett föredöme, till att sålla oss till den bruna skaran av länder som är Europa idag. Länder stänger sina gränser och plötsligt gör vi detsamma. Kanske reagerar någon nu, och kör den gamla klassiska ”AME! Vi måste ta hand om våra EGNA först!”. Och visst, man kan tillstå att det finns en hel del som behöver fixas till i flyktingpolitiken. För där finns en hel del som är galet. Men, vore inte det inte då mer rimligt att säga: ”Nu gör vi om hela flyktingpolitiken. Vi sätter oss ned och gör om den från grunden. Snabbt. Så att vi sedan kan ta emot dem som behöver det”? Istället för att som nu, rycka lite på axlarna och säga ”Hoppla. Det här var inte bra.” Allt medan tusentals dör.

Folk brukar ha en tendens att bli väldigt arga på mig när jag anser att vi ska ta emot så många flyktingar vi kan. Lite som när ett skepp sjunker, och det finns för få livbåtar. Då försöker man väl ändå proppa livbåtarna fulla, till bristningsgränsen? Så att ingen ska drunkna i onödan? Eller? Vill vi hellre vara som förstaklasspassagerarna på Titanic? Fylla varje båt till en tredjedel och låta barn drunkna i det iskalla vattnet?

Folk brukar dessutom säga att det är ”svårt med flyktingfrågan”. Jag tycker nog inte det. jag brukar resonera såhär: när mina barn om trettio år frågar vad vi gjorde, då vill jag kunna säga att vi gjorde allt. Vi gjorde vad vi kunde. Jag vill inte behöva flacka med blicken och förstrött dra med foten i gruset, och mumla om pengar och flyktingkvoter. Det verkar som om det gått nästan alla förbi att vi HAR DEN STÖRSTA FLYKTINGSTRÖMMEN SEDAN 2:A VÄRLDSKRIGET. Ni får ursäkta versalerna, men det kändes nödvändigt. Ska Europa göra samma misstag igen? Låta folk dö, bara för att ”det är fullt”? För att det är bekvämare och enklare att luta sig tillbaka på främlingsfientlighet och fördomar, allt med små barn dör?

Därför skäms jag idag. Vi har fått från att vara humanismens fyrbåk, till att bli en brun jävla bakgata, precis som övriga Europa. Och det med hela (nästan, tack Centerpartiet och Vänsterpartiet för ert mod!) Riskdagens goda minne. Och till Er politiker, som röstade tillsammans med Sverigedemokraterna, och efteråt fick applåder av partiet som för drygt tjugo år sedan skanderade i sitt partiprogram att ”invandrare våldtog svenska flickor och att något måste göras”…Jag hoppas ni kan se Era barn i ögonen om trettio år. Jag hoppas kaffet smakar gott i arbetsrummet där Ni sitter såhär dagen efter. Ni har just skrivit under på ett antal tusentals människors död, för Er bekvämlighets skull. Men visst, ta en påtår till vetja.

Skäms, Sverige.

Skäms så jävla mycket.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Brace yourself – summer is coming

För Er som gömt Er under en sten de senaste åren kan jag upplysa om att rubriken ovan syftar till tv-serien ”Game Of Thrones”. Där talas det viskande om den katastrofala vinter som komma skall, med ond bråd död som följd. I vår egen verklighet finns ingen vinter i nära anstående. Dock finns något annat farligt på lut, nämligen sommaren. Den sommar som för oss inom vården innebär att vi varje dag håller tummen för att våra sjukhus, vårdcentraler, ambulanser eller dylikt ska palla trycket. Varför undrar du? Jag ska berätta det.

Varje sommar bestämmer beslutsfattarna att det är dags att dra ner på resurserna. Allt går ned på sparlåga, både vad gäller personal och sängplatser. Men, säger du, blir inte folk lika sjuka på sommaren, som på vintern? Jo. Det klart dom blir. Men hela det faktumet verkar gå de bestämmande förbi. Ta Motala lasarett som exempel. Huset har ca 90 vårdplatser. Men, eftersom ledningen har behandlat all sin personal som skrot, så har lasarettet i snitt haft 64 platser öppna under den tid som passerat sedan nyåret. Det finns inte sköterskor att bemanna avdelningarna, helt enkelt. Va fan?!, säger du? Det låter ju sjukt. Vänta bara, det kommer mera. I sommar går Motala lasarett ned till drygt 40 platser. Japp. En HALVERING av det totala antalet sängar som normalt sett finns. Men vad i helvete, utbrister du nu, det här är ju katastrof! Folk kommer dö! Fattar inte folk det?! Jo då. Folk fattar nog det. Men inte beslutsfattarna. De har åter inför denna sommar mässat om att ”Patientsäkerheten är inte hotad”. Detta samtidigt som ett av regionens lasarett ligger på halv kapacitet. Vad ska man säga?

200

VAD. ÄR. DET. FRÅGAN. OM?!

Beslutsfattare har, för att lugna dem som upprört påpekat hur farlig situationen håller på att bli, försökt lugna med högst märkliga förslag på åtgärder. En av de geniala lösningarna på problemet skall bli att patienter som inte får plats i Motala ska styras om till Universitetssjukhuset i Linköping. Att detta kommer förvandla de ambulanser som finns i länet till regelrätta taxibilar kan tyckas vara illa nog. Men, jag förstår vidare inte hur man tänker. För det är inte som om US i Linköping över sommaren magiskt, likt garderoben i Narnia, har obegränsat med plats. Snarare tvärtom. Av de vårdplatser som finns, drygt 600, stängs en tredjedel ned över sommaren. Observera då att detta sker samtidigt som att patienter från Motala ska styras om till sjukhuset i Linköping. Fler patienter skall således samsas om mindre platser. Ändå, som genom ett trollslag, ska inte patientsäkerheten vara hotad. Är inte det rätt fantastiskt?

200 (1)

Och bredvid allt detta ska således primärvården belastas med alla de patienter som inte kommer få plats på sjukhusen. För att inte nämna hemsjukvården, som kommer behöva jobba ännu mer häcken av sig, för att äldre patienter inte får plats på länets sjukhus och lasarett. Va fan, all personal kommer ju vara T-R-Ö-T-T-A-R-E efter sommaren, istället för tvärtom. Så. Alla där ute. Håll i Er utav bara helsefyr. För sommaren kommer. Och den kommer inte bli snygg.

200 (2)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När katastrof blir vardag

Jag vill först bara ta tillfället i akt att tacka alla som hört av sig på mail, i sociala medier, på sms och (faktiskt!) via gammal hederlig brev-post, för ert stöd och er uppmuntran, angående den senaste tidens artiklar och tv-inslag. Tack!

Det betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam om mina åsikter, när det blåser som det gör just nu. Var dock lugna i att jag inte kommer ge upp förrän vi fått till en förändring, oavsett vad de som bestämmer tycker om saken. 

Dåså. Till ämnet. Just de som bestämmer verkar ju, utöver att ha fastnat likt en gammal LP-skiva i samma spår som enträget upprepar ”patientsäkerheten är inte hotad”, ha en rejäl förkärlek för statistik. Som svar på direkta frågor brukar ansvariga undvikande snabbt rabbla lite siffror, för att sedan le triumferande mot reportern. Utan att ens till en tillstymmelse berört den fråga de just fått. Ni känner säkert igen vad jag pratar om, inte sant?

Så. Jag tänkte jag skulle göra samma sak. Jag tänkte jag skulle slänga med lite siffror och statistik, och på så vis kanske äntligen få någon respons från högsta ort. Annat än då att ”patientsäkerheten inte är hotad”. 

Vi spolar tillbaka bandet lite, till året 2008. Obama väljs till president och finanskrisen slår till över hela världen. Men, det är också då ett par hundra sköterskor i Sverige går ut i strejk. Man vill ha bättre löner och bättre arbetsvillkor! Känns det igen? Politiker och övriga ansvariga ojar sig, när strejken väl dragit igång. Man slår på stora trumman och basunerat desperat ut i media att så här kan det ju inte gå till! Det här är ju samhällsfarligt! Vi förlorar massor av vårdplatser! Vi kan inte erbjuda säker vård, och det är sjuksköterskornas fel!

Snabbspola tillbaka till 2016. Och vi tar Landstinget i Östergötland som exempel.  Håll i Er nu, för nu blir det intressant. Den nivå av vårdplatser som strejken orsakade 2008, alltså den som politikerna ansåg vara samhällsfarlig då, DET ÄR DEN NIVÅ AV VÅRDPLATSER SOM VI IDAG ANSER VARA NORMALLÄGE. Ursäkta versalerna, men jag ville liksom uppmärksamma det där faktumet lite extra. Vi tar det igen då – det som politikerna ansåg vara en fara för liv och samhälle för ett par år sedan, det är nu helt normalt. Varför skriker inga politiker om det här nu?! Varför är det här inte längre att anse samhällsfarligt?

Är ni med på hur absurt det här är? Hur kan det få fortgå? Varför ljuger alla och hävdar att allt är under kontroll, när till och med solklara soffor framtagna av landstingen själva säger raka motsatsen? Det övergår fan mitt förstånd. Det är, som jag sagt innan, något riktigt sjukt med vården. 


Det är lugnt! Vi kan fortfarande erbjuda vårdplatser där borta till höger. Patientsäkerheten är inte hotad!

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Jag kan inte längre vårda mina patienter på ett säkert sätt. 

Vet ni vad? Nu är jag så trött på det här. Så oändligt, evinnerligt trött. Trött på att tvingas se mina patienter lida. Less på att behöva förklara för deras stackars anhöriga varför doktorn dröjer, varför vårdplatsen dröjer eller varför det inte ens finns en vårdplats.

Trött är jag också på att se hur mina härliga, underbara kollegor långsamt ger upp. Hur den där gnistan i ögat så sakteliga falnar. Hur optimism byts mot cynism och bitterhet. Jag är så trött på att se människor som är som gjorda för arbetet på ett sjukhus lämna samma arbete varje dag, med huvudet sänkt, med en extrem känsla av otillräcklighet. Som om det vore deras fel att vården helt havererat. 

År av erfarenhet försvinner, bara för att alla ansvariga leker struts och stoppar huvudet i sanden. Det gör mig så arg, så frustrerad. Att ansvariga likt robotar står i tv-sändningar och mässar om att ”patientsäkerheten inte är hotad”, det gör mig inte längre upprörd. Jag blir bara…tom. Trött. Kan inte för mitt liv förstå hur det kan se ut som det gör inom alla våra vårdinrättningar, samtidigt som inget görs. Att vi som arbetar på sjukhus, vårdcentraler, i ambulanser och på kliniker behandlas som boskap brukade göra mig så infernaliskt upprörd. Nu blir jag ingenting längre. För ingen lyssnar. Ingen gör något. Allt tillåts rasa, med poltikernas goda minne, medan patienter dör. 

Samtidigt dör nog alla vi som arbetar på det sjunkande skeppet lite grann varje dag inombords. Vi som uppgivet får se på när patienter får vänta i timtal på sängplatser. Vi som frustrerat skriker om att resurserna inte räcker till, vi hörsammas inte. Får bara höra samma mantra, om och om igen:

”Patientsäkerheten är inte hotad”

”Patientsäkerheten är inte hotad”

Nej. Patientsäkerheten är inte hotad. För det finns inte längre någon patientsäkerhet att tala om. Vi som arbetar inom vården vårdar knappt längre. Vi släcker bara bränder. Dagligen. Samtidigt som vi uppgivet får se på hur ytterligare en dags patienter och anhöriga hamnar i kläm. 

Det. Det gör mig trött. 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Gubbslem och rätten att få göra som man vill. 

  

Det här är en skärmdump från Camilla Läckbergs Instagram. Jag kikar då och då in på hennes profil där, eftersom jag finner henne vara en driven kvinna med en imponerande arbetsmoral. Dessutom är hon, tvärtemot normen, tillsammans med en yngre man, precis som min fru är gift med mig, som också är yngre. Därför har vi en del gemensamt. Camilla delar ofta rätt alldagliga bilder, vilket också är intressant. Det är inte bara glamour och fest, utan även morgonrock och gråa vardagar. Precis som för oss vanliga dödliga, med andra ord. 

Det här verkar dock sticka lite i David Hellenius ögon. David, som jag sedan tidigare tyckt verkar vara en rätt sympatisk kille, dundrar plötsligt in från ingenstans och kritiserar hur Camilla använder sin Instagram. Jisses Amalia och nu blommar asfalten. Jag ska direkt poängtera att jag föga bryr mig om kändisar som råkar i luven på varandra. Kanske är det här en storm i ett vattenglas, uppblåst av media. Kanske är det så att David vill få maximerad publicitet för sin nya tv-serie. Så kan det för all del vara. Men, något i det här får mig ändå att känna en bitter eftersmak i munnen. 

Kanske känner jag så för att män i Davids ålder (läs:surgubbar) verkar ha oerhört svårt för framgångsrika kvinnor. När det går bra för en kvinna, då måste man som surgubbe på något vis hävda sig. Starka kvinnor ska inte få ta plats! Ungefär som David nu gör. Men, allra mest stör jag mig nog på att en person tar sig friheten att diktera villkoren för hur någon annan ska använda sitt sociala flöde. Vad i hela friden är det frågan om? 

Visst. Om Camilla tvingat David att följa hennes flöde. Om hon konstant taggat honom i varje foto hon lagt upp, ringt och sms:at honom om att: ”Nu du David! Nu har jag lagt upp en ny bild! In och titta! In och like:a!”, då hade jag kunnat förstå hans nu orimliga kritik. Men nu är ju så inte fallet. Och samma sak gäller för alla andra som stör sig på bilder och uppdateringar i sociala flöden…vad är bekymret? Det är väl bara att avfölja? Eller? 

Det är ju det som på ett sådant fantastiskt sätt skiljer exempelvis Instagram från den där pratglada gubben i kvarteret. Du kan inte avfölja honom i verkligheten. Du måste artigt lyssna på hand prat om Stryktippset och varför katter ska hållas inomhus. Men, hade han haft Facebook hade du kunnat tok-blockera honom. Och på så vis sluppit störa ihjäl dig på hans ständiga uppdateringar. 

Så. Ett litet råd till alla surgubbar där ute, som stör er så mycket att ni nästan får en stroke varje gång någon (särskilt då en framgångsrik kvinna) uppdaterar sitt sociala flöde…räkna till tio. Tryck på avfölj/blockera och gå sen ut och prata med den där gubben i kvarteret. Han blir nog, till skillnad från oss andra, i alla fall glad att se dig. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar