När verkligheten hinner ikapp

En strålande, skimrande aprildag. En stad fylld av aktivitet, rörelse och liv. På några sekunder ställs så allt på sin spets. En lastbils däck tjuter. Och plötsligt. Plötsligt är ingenting som det en gång var. Vare sig för staden eller för landet där staden ligger. 

Den första impulsen för oss alla är nog ilska. Ilska och förtvivlan. För i stunder när inget går att förstå, då vill vi ändå på något sätt försöka hitta ordning i kaoset. Finna struktur och ramar. För, ingen av oss kan ens börja förstå hur en individ kan utföra dåd av denna sortens ondska. Därför blir vi rädda. Arga. Förtvivlade. 

Att säga att ”vi har alltid vetat att det här skulle hända oss” känns i sammanhanget fjuttigt. Det förtar inte det som hänt. Jag har dock alltid fasat för vad efterspelet skulle bli, när terrorn träffat oss med full kraft. Fruktat att högervindar snabbt ska blåsa upp till en orkan, att rädsla ska förvandlas till hat. Därför var det framförallt den farhågan som fick hjärtat att sjunka i mitt bröst under gårdagen. ”Vad händer nu?”, var tanken som konstant snurrade i mitt huvud. 

Men. Människan är, sina svagheter till trots, något synnerligen fantastiskt. För, istället för lynchstämning och brinnande hat, fick vi alla se något annat. Hatets raka motsats- kärlek. Vi såg en hel stad ställa sig upp och unisont säga ”ni kan inte bryta ned oss”. Alla hjälpte alla. Främmande människor ställde utan att tveka upp för sina medmänniskor och skjutsade dem tjugo mil utan att blinka. Det handlades mat till dem som blivit strandsatta, sängplatser ordnades. Mitt i det svartaste av mörker fanns ett skimrande ljus. 

Och det är det jag tänker ta med mig från gårdagen. Inte att terrorn slog till mot vårt land. Inte att vi, återigen, förlorat en oskuld som borde fått vara intakt. Inte att världen vid en första anblick kan verka vara en plats fylld av svart ondska. Nej. Jag tänker enkom ta med mig all den kärlek jag bevittnat. Medmänskligheten. Kraften av att mörker endast kan besegras med ljus. Hat är deras verktyg – inte vårt!

Jag vet att det är svårt att tänka så. Jag slängs också mellan olika känslor som i en bergochdalbana. Men låt inte de få som hatar allt vi står för få vinna. Fortsätt istället på den väg som nu finns utstakad – den beslutsamma kärlekens väg. Stå rakryggat upp för det vi alla älskar – vårt sätt att leva. Och låt aldrig galenskap få dig att börja hata. För då har dom vunnit. 

Jag böjer mitt huvud för alla människor som igår gjorde sitt yttersta för att hjälpa folk i nöd. Civila, poliser, sjukvårdspersonal och räddningstjänst. Det ska sägas att det är ett nytt Sverige och ett nytt Stockholm som idag vaknar till liv. Det finns nu ett före, och ett efter. Men. Bara vi har makten att se till att detta efter blir något konstruktivt. Något bra. Likt en fenixfågel reser vi oss ur det här. Alla. 

Tillsammans. 

💙💛

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sköterskebrist- inte vårdplatsbrist

Det är ju så enkelt, eller hur? Innan vi kallar problemet för vad det är, så kan vi knappast lösa det. Låt mig då en gång för alla förtydliga att huvudproblemet inte är vårdplatsbristen. Det är sköterskebristen. Inget annat. Vårdplatsbristen är självklart en direkt orsak av bristen på sjuksköterskor, men det är inte som så att det saknas sängplatser. Dom finns. I överflöd, till och med. Bara på US Linköping finns över hundra platser tomma, redo att användas. Problemet är bara att ingen vill arbeta med att vårda någon i de sängarna. Jag klandrar dem inte. 
Ändå sitter ledningar och förståsigpåare i krismöten, riket runt, dagligen. På agendan? Vårdplatsbristen. Man flyttar patienter, skriver hem i förtid och klipper och klistrar med statistik. Släcker de akuta bränderna för dagen. Men man fortsätter konsekvent att kalla det för vårdplatsbrist. Ungefär som om jag hade ett dåligt kylskåp hemma, där maten ständigt ruttnade. Och istället för att kalla mitt problem för ett kylskåpsproblem, skulle jag ständigt tala om maten och behöva köpa ny dagligen. Är ni med på vad jag menar? Om vi inte adresserar problemet för vad det är, hur ska vi då kunna lösa det? 
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, det här är ingen gordisk knut. Problemet är tämligen lättlöst. Ge sjuksköterskorna drägliga arbetsvillkor, löner och tid för återhämtning. Ja, det kommer kosta, men vad kostar det inte att ständigt behöva förlita sig på hyrpersonal? Vad kostar det inte att kontinuerligt behöva skola in nya sjuksköterskor, när dom som nyss var färdiga med sin introducering väljer att sluta? Det skulle vara intressant att se siffror på det. Och, kanske främst av allt, vad kostar det inte i lidande för patienter och anhöriga? Vad kostar det inte i människoliv? Ja. Precis. För folk dör av det här problemet. Det pratas inte om det. Men det är en sanning att patienter som skickas hem för tidigt, vårdas av fel personal eller utsätts för smitta på grund av överbeläggningar faktiskt dör. Sen får de som bestämmer ljuga sig blåa om att ”patientsäkerheten inte är hotad” så mycket de vill. Vi som arbetar ute i verkligheten vet hur sanningen ser ut. 
Och sanningen blir att folk slutar. Byter yrke eller arbetsmiljö. För, varför ska ett arbete vara ett ständigt kaos, där orken precis räcker till för att hålla näsan över vattnet? Där allt utom just arbetet får bli lidande. Där den egna hälsan och det sociala livet hamnar i kläm. Varför skulle någon vilja jobba i den miljön, undrar du? Precis. Det är det snart ingen som vill. Och det är det vi ser frukten av just nu. Och det är DÄRFÖR vi har vårdplatsbrist. På grund av hur sjukhusen behandlar sin personal. Det är nog dags att ändra på det nu. För annars finns snart inte ens en enda vårdplats att hålla krismöte över. 
Sjuksköterskebrist – inte vårdplatsbrist. 
Kom ihåg det. 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kan inte någon berätta för mig när patientsäkerheten är hotad?

Vi har överbelagda sjukhus från Ystad till Haparanda. Sjuksköterskor som flyr landet för att få en dräglig arbetsmiljö. Läkare som snart sköter mer administration än sekreterarna. Undersköterskor som går back vid varje lönerevision, eftersom lönehöjningen är så obefintlig att inflationen äter upp den och lite till. 

Att säga att vården går på knäna vore en underdrift. Istället kan hela vårdapparaten bäst liknas vid en fisk på torra land, som blivit liggande ett par minuter. Den är inte död ännu, men den har slutat sprattla och kippar bara då och då efter luft.  Vi ser larmrapporter då och då. Ibland lyckas fotfolkets röst nå ut till media. Lika fort besvaras den dock av någon ansvarig som med emfas hävdar att här är minsann ingen patientsäkerhet hotad. 

Vilket för mig till kärnan i den här texten – när är egentligen patientsäkerheten hotad? 

Är det när patienter får vänta i tre timmar på att bli bedömda på akutmottagningen?

Är det när det är en sådan sjuksköterskebrist att avdelningar tvingas stänga ned en tredjedel eller mer av sina platser?

Är det när ett sjukhus är fullt, alltså när det inte ens finns överbeläggningsplatser, och patienter måste flyttas till andra sjukhus?

Är det när patienter med särskilt svåra sjukdomar, som kräver specialistkompetens, inte blir vårdade på den avdelning som har just den kompetensen? 

Eller, är det när personal aldrig får tid för återhämtning? När de tvingas jobba extrapass efter extrapass, eftersom det inte finns någon ny personal att anställa? 

För mig är patientsäkerheten hotad om något av exemplen ovan inträffar. Och, det gör dom. Hela tiden. På alla sjukhus och lasarett runt om i hela Sverige. Skulle du backa bandet tio år och visa upp vårdsituationen idag, för dem som arbetade 2007, så skulle dom få spader. Härja högljutt om katastrofläge och armageddon. Det gör vi inte nu. För det här är vardag. Varje dag, överallt. 

Så. Frågar du mig om patientsäkerheten är hotad, så svarar jag : ja. Hela tiden. Och den som inte fattar det måste antingen vara blind, dum eller döv. Eller för all del allt på samma gång. 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Orsaken till krisen inom sjukvården

Gör mig en tjänst. Läs den här artikeln: 

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/hogste-ansvarige-politikern-kallar-diskussionen-om-sahlgrenska-befangd

Läs den gärna två gånger. För här har vi orsaken till att den svenska sjukvården för tillfället havererar. Här har vi källan till att undersköterskor, sjuksyrror och läkare går på knäna när de varje dag går till sina jobb. Ignoranta poltiker. 

Ansvariga politiker som inte gör annat än att skylla ifrån sig. Som blundar för problemet, förminskar dem eller helt enkelt inte förstår. Jag vet fan inte vilket som är värst. Johnny Magnusson påminner mig lite om Iraks försvarsminister, under USA-invasionen. Trots att hela världen såg bildbevis på att den irakiska fronten kollapsade, fortsatte ministern att hävda att läget var fullständigt under kontroll. Precis som Johnny Magnusson gör i sin intervju med SVT.

Att en ansvarig politiker till synes har noll kunskap och insikt om en organisation denne ska bestämma över är lika skrämmande som att Trump nu regerar i USA. Lite som om jag imorgon skulle börja arbeta som t ex florist. Hur kan en ansvarig politiker motsätta sig reporterns påstående att patienterna som får vänta tiotals timmar lider? Och svara ”Det är du som säger att dom lider”. Då har man uppenbarligen ingen koll, samtidigt som man inte heller har någon som helst empati. En mycket farlig kombination, i mitt tycke. 

Samme Magnusson motsätter sig dessutom kravet från sköterskehåll om högre lön, med argumenten ”vem vill inte ha högre lön?” samt ” det finns inga platser ute i kommunen”. Nej, precis Johnny Magnusson. Och varför tror du inte det finns några platser på sjukhus och inom den kommunala vården? 

Jag förväntar mig inte att du ska förstå det problemet. Än mindre att du ska kunna sätta dig in i det, din till synes totala avsaknad på empati talar helt klart emot den saken. Men låt mig då berätta för dig varför vi har en vårdkris, kort och koncist, så att du kanske förstår. 

1. Vi har en kris därför att sköterskor i alla dess former inte orkar arbeta på sina arbetsplatser längre. Tack vare ”slimmade organisationer”, mindre tid för återhämtning och mer patienter per personal orkar inte personalen längre. 

2. Följden blir då att personal säger upp sig, vilket för oss tillbaka till punkt ett. Om och om igen. Färre ska vårda fler. Dessutom med dåligt betalt. Ungefär som att du, Johnny Magnuson, skulle få gå på fler sammanträden, med mindre betalt och mer att göra efter varje möte. Skulle du uppskatta en sådan arbetsmiljö?

3. Kom inte och säg till mig att ”belastningen på akutmottagningar går alltid upp och ned. Så har det alltid varit”. För det har du ingen aning om. Du har inte arbetat på en akutmottagning och tvingats se patienter vänta timtal på att få vård eller en vårdplats. Du har heller inte tvingats se hur deras anhöriga mår av detta. Eller hur vi som arbetar med dem mår. Det har däremot jag. I snart sex år. Och jag säger att det aldrig varit värre än nu. På Sahlgrenska och på alla sjukhus runt om i landet. Det larmas och larmas återigen från golvet på dessa arbetsplatser. Betyder det ingenting? Är det bara påhitt menar du, Magnuson? 

Så. Orsaken till det vårdkaos vi idag står mitt i är sådana som du, Johnny Magnusson. Ignoranta politiker som gör allt för att rädda sitt eget skinn, men inte för en sekund förstår den verksamhet de ska bestämma över. Sorgligt är bara förnamnet. Hade du lite insikt skulle du rätt omgående göra en pudel och be om ursäkt. Men det tror jag inte du har förstånd till, eller hur? 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Läge för strejk?

Jag ska börja med att understryka ett par saker, så att ingen får för sig något. 

1. Jag trivs på min arbetsplats och med mitt yrke. Jag är således inte bitter och gnäller enkom därför. 

2. Jag har världens bästa kollegor. Jag har chefer som faktiskt försöker påverka uppåt, men vars ansträngningar inte hörsammas. 

Så. Bara så ni har det i åtanke när ni läser denna text. Egentligen vet jag inte varför jag skriver den. Jag har skrivit en uppsjö med liknande inlägg, utan att något egentligen förändrats. Eller, det där sista var fel. Saker och ting har förändrats. Till det sämre, tyvärr. Men nu gör jag det ändå igen. Varför, frågar du? För att jag nog aldrig trott mig se vården stå så nära en total systemkollaps. Ett fullständigt haveri. 

Vi ser det dagligen, gör vi inte det? Larmrapporter från överfulla sjukhus runt om i landet. Om akutmottagningar som bågnar under patienttrycket och har väntetider på 10-12 timmar. Om ambulanser som rullar utan något som helst uppehåll, dygnet runt. Om vårdcentraler som bokar slut på sina tider på fem minuter varje morgon, och sen vackert måste neka patienter till tider. Vi ser sen det gamla vanliga, ansvariga som slår ifrån sig. Här är minsann ingen patientsäkerhet hotad. Och ja, vi har en liten sköterskebrist, men den är under kontroll. Lögner och pärlor åt svin, som vi alla vet. Verkligheten är något helt annat. Verkligheten består av sönderstressade medarbetare, patienter som inte får rätt sorts vård och anhöriga som behöver bevittna detta elände. 

Varför gör ingen något? Med tanke på den situation vi befinner oss i borde ansvarig minister för länge sedan tillsatt en haverikommission. För det är vad vi befinner oss i. Ett haveri. Trots det, trots den uppenbara sanningen, gör ingen beslutsfattare något. Annat än att släcka bränder, givetvis. 

Och vad står vi som arbetar kvar med? En eländig arbetsmiljö med patienter som kommer i kläm och ett skepp som driver till synes utan någon som styr. Vad har vi kvar att göra? Skrikit oss hesa har vi gjort länge, utan resultat. Vad finns kvar? Sluta? Men om man inte vill då? Om man faktiskt vill hjälpa andra? 

Är strejk nästa steg? Kanske. Jag ser då egentligen inga andra alternativ. För nu får det fan vara bra. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Du som tror du är viktigast på vägen 

Jul innebär rätt uteslutande längre bilresor till släkt samt nära och kära. Så även för mig. Jag har med åren blivit en allt mer försiktig bilförare. Dels på grund av mitt arbete som sjuksköterska på en akutmottagning, jag har sett vad som kan hända i trafiken, men också därför att jag blivit äldre sen jag tog mitt körkort. Jag har mognat och förstått att det går ungefär lika fort att komma fram om jag kör konstant i 90 km/h, som om jag skulle pendla mellan 125-75 på landsväg. 

Alla kan inte ha insikten i de skador och hemskheter som kan uppstå vid olyckor i trafiken. De flesta slipper se hur skadad en människa kan bli. Men, det som förundrar mig är att människor inte verkar mogna något med åldern. Ibland verkar det snarare vara tvärtom. För sämst på att framföra en bil på landsväg är nog baske mig män mellan 30-60 år. Jag vet inte riktigt vad det här beror på, men på något vis är det som om de har något att bevisa. Ligger någon framför dem, ja då måste man köra om. Det spelar liksom ingen roll om det är skymf sikt, snömodd och mörkt ute. Om ska man. 

Den här texten är till just dig. Du som anser dig vara viktigare än alla andra i trafiken. Jag skulle hemskt gärna vilja prata med dig, för att om möjligt förstå vad som försiggår i ditt huvud. Varför du ligger så nära bakom min bil att jag knappt ser din motorhuv? Varför du känner att du måste köra om mig och en bil till, bara för att fastna bakom en långtradare där framme? Helst av allt skulle jag vilja få möjligheten att ta med dig till jobbet. Låta dig stå bredvid när jag och mina kollegor tar hand om en familj där en förälder dött i en trafikolycka, bara för att sådana som du anser sig vara viktigast på vägen. Skulle det måhända ändra sättet du kör på?

Du får tro att du är världens bästa bilförare hur mycket du vill. Köra som en dåre och fort. Men, då ska du banne mig göra det på en tom övningsbana. Alla andra vägar delar du med andra. Och även om du klarar dig, hur tänker du om alla andra? Är de inte viktiga? Inte sällan ser jag dessutom att du har barn i baksätet. Få saker kan få mig att bli så förbannad som människor som kör som vettvillingar med barn i bilen. Hur tänker du kring deras liv? 

Det är bättre att komma fram sent, än att inte komma fram alls. Det må låta klyschigt, men är det inte en väldigt enkel sanning också? Och för dig som saknar empati för andra, så kan vi ta det strikt matematiskt. Ponera att du färdas på en 90 väg. Du tycker att du kan köra mycket fortare än så, trots mycket trafik och tjurigt väglag. Således ligger du i baken på alla bilar och kör ryckvis 110 km/timmen istället. För varje mil du gör så tjänar du ungefär en minut. En. Minut. Du kan alltså under de bästa omständigheter spara 20-25 minuter på en lite längre resa. Men. Hur mycket riskerar du på vägen? Ditt liv? Andras? Är du så viktig att du måste ha dom där tjugo minuterna? Är andras säkerhet underställd din tidsvinst?

Så. Om du läser det här, du jäktade människa. Sakta ned. Håll avstånd. Anpassa fart efter väglag. Det är egentligen inte så svårt, eller hur? Det finns ingen prestige i hur du framför din bil. Ingen tycker du är mindre värd därför att du håller hastighetsbegränsningen. Och om det ändå bubblar i bröstet. Du bara vill köra om till varje pris, släng då en blick i backspegeln på dina ungar. Är det värt det? Och har du inga egna ungar, föreställ dig då att det kanske finns det i bilen framför. Vill du utsätta dem för fara, för att tjäna tjugo minuter? 

Nej. Tänkte väl det. 

Kör försiktigt! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hitler hade varit stolt

Ett parti med direkta kopplingar till nazismen, både i då och nutid. Ett parti vars representanter hånar en femtonåring på tv, bara för att denne råkar ha invandrarbakgrund. Ett parti som gång på gång trampar över gränsen för vad som borde vara socialt, och framförallt, demokratiskt acceptabelt. Ett parti vars sympatisörer blir allt djärvare, och på nätet hotar alla som motsätter sig deras åsikter. 

Ja. Vad kan man egentligen säga, annat än att Hitler hade varit stolt. För, hade nazismen växt fram i ett Tyskland där dagens teknik funnits, ja då hade det nog sett ut precis så här. Glöm inte bort att det nazistiska partiet inte på något vis började med att basunera ut antidemokratisk propaganda. Det hemska startade aldrig med stöveltramp och förföljelse. Istället började allt med just det vi tvingas bevittna nu. Missnöjespolitik, som långsamt väver in ett vi-mot-dom-tänk i sin retorik. Och, vill eller kan man inte tänka steget längre, ja då kan det säkert vara rätt skönt att svälja allt det här med hull och hår. Att helt släppa sitt eget ansvar och bara peka på någon annan, och anklaga denne för alla fel som finns. Det är hens fel att jag inte får jobb! Det är hens fel att mina barn inte får dagisplats! Det är hens fel att min gamla mamma inte får plats på servicehus!

Allt det här vet Jimmie Åkesson och hans partivänner. Dom myser rejält nu. För, precis som Hitler, har dom skaffat sig en etablerad väljarkår. Som blint lyssnar och vägrar se vad partiet faktiskt strävar efter. Ungefär som Hitlers parti, NSDAP, hade i valet 1930. Runt 18 procent. Arton procent av Sveriges röstberättigade struntar alltså fullkomligt i vad partiet står för. De bortser glatt från järnrör och kopplingar till Rysk underrättelsetjänst. En blind massa, som följer ledarens minsta vink. Hitler hade, som sagt, varit stolt. 

En del kanske tycker jag överdriver. ”Vaddå, tror du vi kommer få nya koncentrationsläger eller?”. Jag säger återigen: det började inte med det. Det började med en blind massa som okritiskt följde sitt parti, oavsett hur deras politik utvecklades. Känns det igen?

Det är nu alla vi andra måste slå ett slag för demokratin och allas lika värde. När regering och opposition famlar i blindo och varken tycks veta varken ut eller in. Då Sd:are oemotsagda får sprida sin sörja. Därför måste vi ta varje diskussion i fikarummet, hur obekväm den än må kännas. Vi måste ifrågasätta varje dum delning från hatsidor på Facebook. För, hatet och intoleransen får aldrig stå oemotsagd. Den har nämligen fått göra det en gång förut. Och hur förtvivlat hemskt det slutade vet vi väl alla. 

Så jo. Det kan visst hända igen. Särskilt om vi som står för kärlek och medmänsklighet väljer att tystas. Så låt oss inte göra det. Låt oss nu alla resa oss och säga: det räcker nu! 

Annars. Annars tror jag risken är att vi snart lever i ett land som Hitler hade varit stolt över att se. 


Vi borde alla vara som mannen inringad i bild. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Det ni inte ser

Inte sällan händer det ju det sig så som så att vi inom vården stöter på folk som är upprörda. Så väl anhöriga som patienter. Detta är i sig inte särskilt konstigt, eftersom vi möter människor i kris och nöd. Och det är nog inget som vi reagerar på. Vi förstår och är vana. 

Dock händer det mer ofta än sällan att vi råkar ut för framförallt arga anhöriga som undrar varför inget händer. Varför vi inte GÖR något. Varför vi ”bara sitter” framför datorn. Kan vi inte bara skynda på lite?!

Jag undrar hur många gånger jag fått bita mig i tungan när jag möter dessa åsikter. Hur många gånger jag svalt stoltheten och så pedagogiskt jag kan försökt förklara turordning och våra arbetsrollers olika ansvarsområden. ”Du måste vänta på doktorn. Nej, jag kan inte skriva ut medicin till dig. Jag är sjuksköterska. Du får vänta på doktorn”. Ska det hela egentligen vara så svårt att förstå? 

Om vi bortser från de som är i känslomässigt kaos och helt fokuserar på människor som kan tänka klart. Borde inte vuxna individer förstå att sjukvården fungerar som vilken organisation som helst? Alla har olika funktioner i ett stort maskineri. Om en lastbil inte kommer till ett lager, inte tusan blir du arg på att de som jobbar på lagret inte själva bär ut paketen dit dom ska? Om det inte finns gröna äpplen på Coop, inte blir du arg på att Coop-personen inte springer över till Ica för att fixa äpplen? Precis. Ändå blir människor upprörda på att de ser oss sitta still ibland. 

Ni vet, det kan vara så att vi väntar på att en läkare ska göra färdigt sin bedömning. Det kan också, hör och häpna, vara som så att vi har en rast. Vi i sjukvården behöver också vila ibland. Och anledningen till att vi sitter still, fast du tryckt på larmklockan, är allra oftast att vi inte är ansvariga för dig som patient. Ungefär som att den som jobbar med att sätta dit rattar i en bilfabrik inte stundvis springer upp och sköter kundbesök. Det skulle bli konstigt och väldigt tidsineffektivt. 

Så ja. Du kan få vänta lite, av det enkla faktumet att även vi som vårdar och räddar liv följer vissa strukturer. Och ibland har vi också rast. Du vet, som alla andra som arbetar. Tänk på det nästan gång du besöker ett sjukhus. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ta från barnen den där jävla telefonen! 

Jag har ibland en förmåga att, som det heter, skita i det blå skåpet. Förmodligen, intalar jag i alla fall mig själv, är det för att jag ofta kommer obehagligt nära en sanning som ibland svider. Som när jag för ett par år sedan skrev ett blogginlägg om vuxnas mobilanvändandet när de umgicks med sina barn. Halva Sverige exploderade, jag fick både ris och ros (mest ros, faktiskt) och bloggen fick på tre dagar en halv miljon unika träffar. 

Jag tror att jag kanske kommer skita i det där blå skåpet nu igen. Det lär så att säga märkas. Men vi kör ändå. Jag har dom senaste dagarna när jag lämnat mina två större barn i skolan, uppmärksammat något som får det att våndas lite i mitt hjärta. Överallt på skolgården ser jag barn (ja BARN, inte ungdomar) som går med näsan fullkomligt klistrad i en telefon. Som zombier kommer de släntrande från parkeringen, utan att för ett ögonblick lyfta ansiktet från sin smartphone. De allra minsta barnen studsar fortsatt omkring på skolgården. Men från tio år och uppåt sitter barnen utanför skolan, utan att ens ha en tanke på att röra sig. Telefonen lockar mer. 

Och nej, innan någon får en stroke, jag hatar inte telefoner och teknik. Jag är ingen stofil. Men, med det här beteendet kommer en hel del problem. För det första: barn lär sig inte att ha tråkigt. De lär sig vidare inte att HA TRÅKIGT, inte är något farligt. Tvärtom. Det är i det tråkiga som leken och fantasin får flöda. Det är mycket där som kreativiteten väcks. Att ständigt ha tillgång till en apparat som kan mata dig med intryck och feedback skapar en läskig loop. Särskilt för barn. För all sådan stimuli skapar dopamin (hjärnans belöningshormon, enkelt uttryckt)-påslag. Ett påslag som sedan kräver allt mer stimuli, ju mer det matas. Alla föräldrar som försökt ta en iPad från ett barn vet vad jag talar om. All annan lek bleknar liksom i jämförelse med en telefons magi. Det här tror jag är ett synnerligen farligt beteende inte bara för barn, men framförallt för dem. De blir stillasittande, dopamintörstande zombies. 

Vidare förstår jag inte varför så små barn ens behöver en telefon? Det gick utmärkt att som nioåring för femton år sedan klara sig utan en telefon. På den fronten kan inte så mycket ha ändrats. Måste man sen nödvändigtvis kunna nå sin nioåring, ja då finns det ju faktiskt enkla telefoner som bara går att ringa med. Utan Instagram, Facebook och snapchat. 

För det blir liksom följden av att barnen får en telefon. Få saker får det att vändas så i magen på mig som när någon liten knatte vill att jag lägger till dem som kompis på Instgram. ”ADDA MIG!” . Klickar man sedan in i deras profil, så finns där en uppsjö av selfies, tagna av ett litet barn som borde vara ute och leka, snarare än att få till det mest perfekta duck-facet. 

Och vet ni vad (nu kommer det där med det blå skåpet…)? Det här är såklart inte barnens fel. Inte heller samhällets. Det är  vi föräldrar som skapat det. Med vårt eget beteende kring telefoner, men också genom att vi tillåter ungarna att ha en iPhone för 7000kr, trots att de knappt fyllt tio. Det är vi som gör dem till tjocka, stillasittande, underdtimulerade monster. Det är den hårda sanningen. Och ni kan säga vad ni vill, men jag hävdar benhårt att INGEN unge under tretton behöver en smartphone. Punkt och slut. Jag vill inte se ett vandrande led av barn med blickarna fastnaglade i en skärm. Jag vill se liv, rörelse, höra skratt och se barn högröda om kinderna från att ha sprungit benen av sig. Det vill jag se! Inte ytterligare ett barn som i som jakt på den perfekta selfien tar tjugo bilder redan innan första lektionen börjat för dagen. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det handlar inte om en parkeringsplats…

Det klubbades idag igenom att all personal på Universitetssjukhuset i Linköping från och med årskiftet ska betala för den sedan innan avgiftsfria parkeringen. Avgiften är inte helt klarlagd, men mellan 2-3 kr i timmen verkar det landa på. Kring en 500 kr i månaden för den som jobbar heltid, med andra ord. 

Mången personal har blivit mycket upprörda över detta beslut. Poltiker och förståsigpåare har kontrat med att gratis parkering minsann är en skatteförmån, och det kan man ju inte ha hur som helst. I stort sätt alla andra arbetstagare får betala för sin egen parkering, så det är bara att gilla läget. Politikerna menar fortsatt att om parkeringen blir avgiftsbelagd, då kommer färre människor ta bilen till jobbet och det kommer gymma miljön samtidigt som dem som ändå åker bil till sjukhuset kommer att ha fler platser att konkurrera om. 

Jag förstår att folk blir upprörda. Sura. Känner sig sparkad på. För hela den här frågan handlar i grund och botten inte om en gratis parkerings vara eller inte vara. Att poltiker dessutom gömmer sig bakom tomma argument som att färre skulle ta bilen…kom igen, tror dom själva på de argumenten? En anställd som måste ta sig till sitt jobb och kanske inte har en annan möjlighet än att göra det via bil kommer inte genom ett politiskt beslut helt plötsligt kunna trolla med knäna. Man kommer åka bil som vanligt och surt få betala för sin plats. Det kontras då med motargumentet att friskvårdsbidraget till de anställda kommer höjas med 500 kr per år. Gott så. Men, de övriga 5500 kronorna då, som parkeringen kommer att kosta? Om pengarna ska gå tillbaka till de anställda vore väl det rimliga i så fall att höja friskvårdsbidraget med 6000 per år? Eller? 

Jag kan förstå att folk utanför sjukhusets väggar till viss del har svårt att förstå den storm som uppstått kring denna fråga. 2-3kr i timmen, vad är det att bråka om liksom? Såhär är det för alla- gilla läget! Men, då missar man lite helhetsbilden tycker jag. US i Linköping har precis genomlidit en av de tyngsta vårdsommrarna någonsin. Personalbrist, indragna semestrar och omdirigerad ambulanstraffik från hela länet till Linköping har tärt något oerhört på husets personal. Dessutom var situationen långt ifrån idealisk innan sommaren. Avdelningar går på knäna på grund av sköterskebristen och besparingar. Och när de anställda förtvivlat försöker få gehör, så slår de ansvariga bara ut med händerna. ”Vaddå? Sköterskebrist? Ja men det är så många som utbildar sig nu och så. Bristen beror egentligen inte på usla förhållanden och obefintlig löneökning!”

Och kvar står just dom anställda och gapar av ilska och frustration. Trots larm efter larm om en vård som fullständigt kapsejsar, trots att fler och fler säger upp sig eller blir sjukskrivna så händer inget. De ansvariga rycker på axlarna och mantrar på om att ”patientsäkerheten är intakt”. 

Och det är ju egentligen vad hela den här frågan handlar om. Inte om något så tarvligt som en parkeringsplats. Utan om att vårdpersonalen liksom fått vänja sig vid att ständigt bli behandlade som slavar. Allt blir sämre,  ingen lyssnar. Och sen, till råga på allt, så ska man inte få parkera gratis längre heller. Parkeringsplatsen blir således något att projicera all sin ilska och frustration kring. Det kan tyckas larvigt vid första tanke. Men, när man tar hela frågan ett varv till…ja då blir det i alla fall för mig rätt självklart att folk reagerar. För det pyr av ilska i hela vårdsverige. Och minsta lilla gnista skulle i detta läge kunna tända en löpeld som blir svår att släcka. Och den gnistan skulle faktiskt kunna vara något så fånigt som en parkeringsplats. 

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer