När katastrof blir vardag

Jag vill först bara ta tillfället i akt att tacka alla som hört av sig på mail, i sociala medier, på sms och (faktiskt!) via gammal hederlig brev-post, för ert stöd och er uppmuntran, angående den senaste tidens artiklar och tv-inslag. Tack!

Det betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam om mina åsikter, när det blåser som det gör just nu. Var dock lugna i att jag inte kommer ge upp förrän vi fått till en förändring, oavsett vad de som bestämmer tycker om saken. 

Dåså. Till ämnet. Just de som bestämmer verkar ju, utöver att ha fastnat likt en gammal LP-skiva i samma spår som enträget upprepar ”patientsäkerheten är inte hotad”, ha en rejäl förkärlek för statistik. Som svar på direkta frågor brukar ansvariga undvikande snabbt rabbla lite siffror, för att sedan le triumferande mot reportern. Utan att ens till en tillstymmelse berört den fråga de just fått. Ni känner säkert igen vad jag pratar om, inte sant?

Så. Jag tänkte jag skulle göra samma sak. Jag tänkte jag skulle slänga med lite siffror och statistik, och på så vis kanske äntligen få någon respons från högsta ort. Annat än då att ”patientsäkerheten inte är hotad”. 

Vi spolar tillbaka bandet lite, till året 2008. Obama väljs till president och finanskrisen slår till över hela världen. Men, det är också då ett par hundra sköterskor i Sverige går ut i strejk. Man vill ha bättre löner och bättre arbetsvillkor! Känns det igen? Politiker och övriga ansvariga ojar sig, när strejken väl dragit igång. Man slår på stora trumman och basunerat desperat ut i media att så här kan det ju inte gå till! Det här är ju samhällsfarligt! Vi förlorar massor av vårdplatser! Vi kan inte erbjuda säker vård, och det är sjuksköterskornas fel!

Snabbspola tillbaka till 2016. Och vi tar Landstinget i Östergötland som exempel.  Håll i Er nu, för nu blir det intressant. Den nivå av vårdplatser som strejken orsakade 2008, alltså den som politikerna ansåg vara samhällsfarlig då, DET ÄR DEN NIVÅ AV VÅRDPLATSER SOM VI IDAG ANSER VARA NORMALLÄGE. Ursäkta versalerna, men jag ville liksom uppmärksamma det där faktumet lite extra. Vi tar det igen då – det som politikerna ansåg vara en fara för liv och samhälle för ett par år sedan, det är nu helt normalt. Varför skriker inga politiker om det här nu?! Varför är det här inte längre att anse samhällsfarligt?

Är ni med på hur absurt det här är? Hur kan det få fortgå? Varför ljuger alla och hävdar att allt är under kontroll, när till och med solklara soffor framtagna av landstingen själva säger raka motsatsen? Det övergår fan mitt förstånd. Det är, som jag sagt innan, något riktigt sjukt med vården. 


Det är lugnt! Vi kan fortfarande erbjuda vårdplatser där borta till höger. Patientsäkerheten är inte hotad!

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Jag kan inte längre vårda mina patienter på ett säkert sätt. 

Vet ni vad? Nu är jag så trött på det här. Så oändligt, evinnerligt trött. Trött på att tvingas se mina patienter lida. Less på att behöva förklara för deras stackars anhöriga varför doktorn dröjer, varför vårdplatsen dröjer eller varför det inte ens finns en vårdplats.

Trött är jag också på att se hur mina härliga, underbara kollegor långsamt ger upp. Hur den där gnistan i ögat så sakteliga falnar. Hur optimism byts mot cynism och bitterhet. Jag är så trött på att se människor som är som gjorda för arbetet på ett sjukhus lämna samma arbete varje dag, med huvudet sänkt, med en extrem känsla av otillräcklighet. Som om det vore deras fel att vården helt havererat. 

År av erfarenhet försvinner, bara för att alla ansvariga leker struts och stoppar huvudet i sanden. Det gör mig så arg, så frustrerad. Att ansvariga likt robotar står i tv-sändningar och mässar om att ”patientsäkerheten inte är hotad”, det gör mig inte längre upprörd. Jag blir bara…tom. Trött. Kan inte för mitt liv förstå hur det kan se ut som det gör inom alla våra vårdinrättningar, samtidigt som inget görs. Att vi som arbetar på sjukhus, vårdcentraler, i ambulanser och på kliniker behandlas som boskap brukade göra mig så infernaliskt upprörd. Nu blir jag ingenting längre. För ingen lyssnar. Ingen gör något. Allt tillåts rasa, med poltikernas goda minne, medan patienter dör. 

Samtidigt dör nog alla vi som arbetar på det sjunkande skeppet lite grann varje dag inombords. Vi som uppgivet får se på när patienter får vänta i timtal på sängplatser. Vi som frustrerat skriker om att resurserna inte räcker till, vi hörsammas inte. Får bara höra samma mantra, om och om igen:

”Patientsäkerheten är inte hotad”

”Patientsäkerheten är inte hotad”

Nej. Patientsäkerheten är inte hotad. För det finns inte längre någon patientsäkerhet att tala om. Vi som arbetar inom vården vårdar knappt längre. Vi släcker bara bränder. Dagligen. Samtidigt som vi uppgivet får se på hur ytterligare en dags patienter och anhöriga hamnar i kläm. 

Det. Det gör mig trött. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Gubbslem och rätten att få göra som man vill. 

  

Det här är en skärmdump från Camilla Läckbergs Instagram. Jag kikar då och då in på hennes profil där, eftersom jag finner henne vara en driven kvinna med en imponerande arbetsmoral. Dessutom är hon, tvärtemot normen, tillsammans med en yngre man, precis som min fru är gift med mig, som också är yngre. Därför har vi en del gemensamt. Camilla delar ofta rätt alldagliga bilder, vilket också är intressant. Det är inte bara glamour och fest, utan även morgonrock och gråa vardagar. Precis som för oss vanliga dödliga, med andra ord. 

Det här verkar dock sticka lite i David Hellenius ögon. David, som jag sedan tidigare tyckt verkar vara en rätt sympatisk kille, dundrar plötsligt in från ingenstans och kritiserar hur Camilla använder sin Instagram. Jisses Amalia och nu blommar asfalten. Jag ska direkt poängtera att jag föga bryr mig om kändisar som råkar i luven på varandra. Kanske är det här en storm i ett vattenglas, uppblåst av media. Kanske är det så att David vill få maximerad publicitet för sin nya tv-serie. Så kan det för all del vara. Men, något i det här får mig ändå att känna en bitter eftersmak i munnen. 

Kanske känner jag så för att män i Davids ålder (läs:surgubbar) verkar ha oerhört svårt för framgångsrika kvinnor. När det går bra för en kvinna, då måste man som surgubbe på något vis hävda sig. Starka kvinnor ska inte få ta plats! Ungefär som David nu gör. Men, allra mest stör jag mig nog på att en person tar sig friheten att diktera villkoren för hur någon annan ska använda sitt sociala flöde. Vad i hela friden är det frågan om? 

Visst. Om Camilla tvingat David att följa hennes flöde. Om hon konstant taggat honom i varje foto hon lagt upp, ringt och sms:at honom om att: ”Nu du David! Nu har jag lagt upp en ny bild! In och titta! In och like:a!”, då hade jag kunnat förstå hans nu orimliga kritik. Men nu är ju så inte fallet. Och samma sak gäller för alla andra som stör sig på bilder och uppdateringar i sociala flöden…vad är bekymret? Det är väl bara att avfölja? Eller? 

Det är ju det som på ett sådant fantastiskt sätt skiljer exempelvis Instagram från den där pratglada gubben i kvarteret. Du kan inte avfölja honom i verkligheten. Du måste artigt lyssna på hand prat om Stryktippset och varför katter ska hållas inomhus. Men, hade han haft Facebook hade du kunnat tok-blockera honom. Och på så vis sluppit störa ihjäl dig på hans ständiga uppdateringar. 

Så. Ett litet råd till alla surgubbar där ute, som stör er så mycket att ni nästan får en stroke varje gång någon (särskilt då en framgångsrik kvinna) uppdaterar sitt sociala flöde…räkna till tio. Tryck på avfölj/blockera och gå sen ut och prata med den där gubben i kvarteret. Han blir nog, till skillnad från oss andra, i alla fall glad att se dig. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Barn och Instagram

Skickar direkt ut en blänkare om att det här inlägget kan anses ”gubbigt” eller ”jävla-sur-gubbe”-igt. Raljerande om att det var bättre förr kommer med all säkerhet förekomma. Bara så ni vet. 

När jag var liten (japp, där kom den ja), låt säga åtta-tio år, lekte jag med kompisar. Jag sparkade lite boll med dålig framgång, jag lekte ”burken” och jag vill minnas att jag härjade med Turtles och Batman figurer. Ibland spelade jag också Super Mario, vilket jag till skillnad från bollek, var ganska bra på. Sett från ett nittiotalsperspektiv var jag nog en rätt vanlig unge. Så när som på att jag hade hockeyfrilla då, men det är en annan historia. 

Men idag. Vad i hela helsefyr gör våra åtta-tio åringar idag? Jag hänger en del på Instagram. Dels för att det är kul att se vad folk äter till middag (kan du zooma in kycklingfilén lite tack?) men också därför att det ingår lite i mitt sidoyrke. Att synas och profilera sig lite. Det är för övrigt lite lättare nu när jag inte har hockeyfrilla. Men då jag hänger på Instagram ser jag ibland saker som får det att vändas lite i magtrakten på mig. Små barn som uppenbarligen har anammat det här med Instagram alldeles för bra. 

Barn gör ju inte som man säger, utan som man gör, heter det. Och där…där är inte Instagram någon bra förebild. För varje selfie jag ser en åttaåring slänga upp på nätet, uppenbarligen inspirerad av någon fräsig Instagram-profil, dör jag lite inombords. För varje konversation under dessa bilder, där små barn försöker härma tugget som vi vuxna slänger oss med, tappar jag allt mer tron på mänskligheten. ”Så jävla snyggt brooor!” Och ”du är så fiiiin bff!”…VA FAN! Det här är små barn, de ska oroa sig över skrapsår på knäna och hur mycket godis veckopengen ska räcka till. De ska banne mig inte försöka få till en bra selfie…ska de ens veta vad det är?!

Och nej. Jag beskyller inga föräldrar. Men något känns så jävla snett, när jag ser det här. När jag ser små barn, som är just små en så otroligt kort stund, försöka bli vuxna på nätet. Barndom ska vara vänner,lek och bus. Inte selfies, putande läppar och ”bäääästaaaa brooor!”

Ta ifrån ungen telefonen och ge dom en fotboll istället. Eller ett hopprep. Eller vad tusan som helst. Låt barnen vara barn, så länge det bara går. För sen måste dom vara vuxna jämt. Och det är minsann ingen picnic. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Man behöver inte vara läkare för att bli chef

Min kollega Patrick Vigren, läkare och verksamhetschef för neurologiska kliniken på Univeristetssjukhuset i Linköping, har skrivit ett bra debattinlägg på Dagens Medicin. Han skriver där om klinikens satsning på vidare karriärsteg för sjuksköterskor. Vackert så! Men tydligen tycker inte alla detta. 

Att yrket sjuksköterska utvecklas i takt med tiden verkar störa en del individer. Jag kan lova Er att någon av alla dessa bakåtsträvare redan reagerat på att jag refererat till Patrick som min ”kollega”. För, somliga individer anser att bara läkare och läkare är kollegor med varandra. Hur märkligt det än kan låta. Själv ser jag det som så att jag och Patrick arbetar på samma arbetsplats, och således är kollegor. Ungefär som att de som arbetar på Ica Maxi är kollegor, oavsett om man sitter i kassan eller städar lagret. Det kan tyckas självklart, men det behöver nog ändå förtydligas. 

Samma stofiler som tyckte det var bäst när sjuksköterskor fluffade kuddar och bar hätta verkar nu ha samlat på sig ytterligare en mossig åsikt. Nämligen den att sjuksköterskor (eller för den delen undersköterskor) inte kan ha högre befattningar inom vården. Jo. Det är sant. Kolla bara på ett axplock av kommentarerna som fanns att läsa under Patrick Vigrens debattinlägg: 

   
   
Hoppla, var ordet. Att vara chef kräver tydligen att man är pilot. Typ. Det ska givetvis förtydligas att vi har olika professioner. Att vi har olika fokus. Så ska det vara. Men, herregud och gudbevars, när blev ett effektivt chefsskap synonymt med antalet år på högskola? Att man är läkare?

Så länge en chefsbefattning inte innefattar att man måste ha medicinsk expertis (vilket den sällan gör, även på ett sjukhus)…varför är det då självskrivet att just en läkare ska ha befattningen? Man kan vara en precis lika bra, eller bättre, chef om man så är helt outbildad,högskolemässigt. Ett chefsskap handlar om ledarskap, ofta ett attribut man har, eller helt saknar. Det är dessutom något som är mycket svårt att lära sig. Varför har det annars varit så, genom historien, att folkliga ledare ofta helt avsaknad avancerad utbildning. Jo, därför att ledarskap är något man har i sig. Inte något som kommer automatiskt bara för att man sitter böjd över en skolbok i sju år. Hur gärna vissa individer än vill tro det. 

Min chef får för farao vara städare, undersköterska, detektiv eller superhjälte, så länge den passar för jobbet. Så enkelt är det väl. Vad är det här för jäkla dumheter, rent utsagt?

Patrick, jag applåderar dig och din kliniks fina initiativ! Och till Er som tycker det är hemskt att sjuksköterskan utvecklas i sin yrkesroll…1800-talet ringde. De vill att ni kommer tillbaka med Era förlegade, bakåtsträvande åsikter. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Det finns inga platser – Snart dör någon 

Rubriken är en lögn. För folk dör redan till följd av vårdplatsbrist. Det är bara det att det är svårt att bevisa att faktumet faktiskt är så. 

Samtliga stora sjukhus i Sverige brottas med det här problemet. Allt mindre syrror och undersköterskor vill jobba kvar , vilket leder till att platser stängs på avdelningar. Samtidigt har vi en allt äldre befolkning, som blir allt mer vårdkrävande. Fler ska alltså ha vård av färre. Samtidigt gör ansvariga och politiker allt, verkar det som i alla fall, för att ytterligare förvärra detta faktum. Det ska sparas, det ska ”effektiviseras” och följden blir att ingen snart orkar jobba med sjukvård. 

Men allt det där vet vi som jobbar med detta redan. Vi står, som man säger, mitt i skiten. Vad jag, och säkert många av mina kollegor också, undrar är: när ska allmänheten reagera? Vi  har vrålat oss hesa om eländet- ändå händer inget. Alla ansvariga stoppar huvudet i sanden och mantrar: ”Situationen är inte patientfarlig!” Men, vet ni vad- kära allmänhet? Jag ska berätta en hemlig för er. 

Situationen är sedan länge urspårad. Och, varje dag utsätts du som patient, eller dina anhöriga, för en ökad risk som direkt följd av vårdplatsbristen. Då må låta hårt. Det kan låta som fantasier. Men det är den enkla, bistra sanningen. Sjukhusen är underminerade, på gränsen till att rasa, men det syns inte utanpå. Det är ett under att situationen inte helt spårat ut ändå. Eller, det är egentligen inget under. Att saker och ting fortfarande håller sig något så när flytande beror ENKOM på att personal sliter sig gill bristningsgränsen. Varje dag. Varje arbetspass. 

Så. Nu vet ni utanför sjukhusets väggar hur illa det faktiskt är. Och nu behöver jag och mina kollegor er hjälp. Bli tokiga! Ställ krav! Kontakta politiker och ställ dem mot väggen! Låt inte fler patienter dö, bara för att det ska sparas pengar. 

Såhär kan det inte få fortsätta. 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Det blir visst aldrig farligt med vårdplatsbristen…

Hur eller hur. Här om dagen rapporterades det att Helsingborgs akut var tvärfull. Samtidigt som sjukhuset i övrigt var så fullt, att hade du stoppat in en pensionär längst ned i sjukhuset, så hade en ramlat ut genom fönstret på översta våningen. Hemskt, givetvis. Tyvärr är situationen långt ifrån någon engångshändelse, eller för den delen ens något ovanligt. Landets stora sjukhus brottas med detta problem allt mer ofta.

Slutprodukten är ju inte så svår att räkna ut. Personalen blir allt mer belastad. Måste jobba mer, och ofta med mindre tid för uppehåll/rast. Patienterna blir liggande i timtal på akuten, och hamnar ofta på satellitplatser, på helt andra avdelningar än vad som normalt sätt hade varit den som vårdade patienten. Inte farligt i direkt mening, men lite som om en motorcykel-mekaniker skulle ge sig på att laga din volvo. Mycket skulle nog bli rätt, men en del kunde nog också bli fel.

Det roliga (eller allt mer tragikomiska) är att ansvariga upprepar samma sak, som ett mantra. Som en trasig skiva, som en papegoja. Som om de alla gått precis samma kurs för att hantera media i dessa situationer. Någon konsult måste på något möte ha sagt till alla ansvariga: ”Säg vad du vill. Säg det i vilket tonläge du vill. MEN! Säg ALDRIG att någon risk uppstått! Oavsett vad som händer! Begrips?!” Att denna fras dessutom oftast uttalas av någon som inte har egen erfarenhet av vården gör ju det hela än mer intressant.

Ni som inte arbetar inom sjukvården kanske inte riktigt förstår varför vi som gör det reagerar så kraftigt på denna sorts uttalande? När folk ljuger värre än en häst travar? Jag ska därför ge Er några bildliga exempel, så ni också förstår hur absurd situationen faktiskt är. Hur konstigt det skulle bli, om alla i samhället plötsligt skulle börja göra som sjukhusdirektörer eller pressansvariga, när de ska hantera en vårdplatskris.

…Ponera att en brandman får frågan av en reporter, om bilen i bilden nedan kommer vara körbar om en timme. Skulle han svara som ansvariga inom vården, så skulle nog svaret bli något i den här stilen:

giphy.gif

…Såklart! Vi ska bara vädra ur den, så kommer den gå som en klocka! Den kommer inte ens ha en repa i lacken! 

…Om någon frågade om detta gjorde ont.

giphy (1).gif

…Ont? Jag förstår inte vad du pratar om. Det kändes inte ens. 

…Om någon ber dig kolla om det regnar ute.

giphy (2)

…Nja, det duggar lite bara. 

…När någon väcker dig en måndagsmorgon, kl 04:43, och frågar om du är trött.

giphy (3).gif

…Trött? Fan, jag är pigg som en lärka!

…”Det sägs att sjukhuset är fullt, och att patienter sovit på akuten i två veckor? Är det inte ändå dags att tala om det här som en kris?”

giphy (4).gif

…Kris? Inte då! Alla patienter mår prima! Personalen med! 

Förstår ni själva hur sjukt det här är? När ska någon faktiskt säga som det är?

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När dumheten når nya dimensioner

Säg till ett barn att klockan är två på natten och förklara vidare att det är sent. Berätta att då sover de allra flesta, men måste man jobba då, så är man trött. Oavsett om man är ung eller gammal, eller någonstans mitt emellan. Försök sedan säga att till samma barn att jobbar man på natten får man lite extra betalt. Det lilla barnet kommer förstå, och kanske replikera med ”mmm. För att man är trött”. ”Just det”, säger du. 

Men. Försök sedan säga att vissa får lite mer sådana där extra pengar för att de jobbar på natten, och barnet kommer stanna upp. Släppa grötskeden och titta på dig. ”Varför det? Är inte alla lika trötta då?”  

Ungefär på den nivån har vi visst hamnat i dagsläget. Vi sjuksköterskor får ett kraftigt höjt OB, medan våra medkämpar undersköterskorna får noll. Zipp. Nada. Niente. Vi jobbar samma timmar. Blir lika trötta, men ska få olika ersättning. Ursäkta, men vad farao är det som pågår?! 

Sant är att vi har olika arbetsuppgifter. Sant är att man som sjuksköterska har de övergripande ansvaret…men, det solklara faktumet är ju att vi båda ändå jobbar precis samma timmar. Varför ska då inte min kollega få samma ersättning? 

Ledande poltiker (ni vet, dom som skapat problemet med sjuksköterskbristen från början), slår ifrån sig. Står handfallna. ”Vadå? Vi måste ju få fler sjuksköterskor?! Vad ska vi göra”. Ja tjena. Här har man skapat ett problem genom att systematiskt försämra för sjuksköterskor under flera år, och när man ska rätta till det, så ska en annan arbetsgrupp ta smällen? Ungefär som att brandkåren skulle släcka ett hus som brinner, men i nästa stund tända eld på grannhuset. Och när någon ifrågasätter, ja då slår brandmannen bara ut med armarna, ” Vaddå? Vi måste ju jobba!”

Istället för att förbättra för ALLA som sliter inom vården, förskjuter man nu bara problemet. Man spottar på dem som kämpar som dårar. Det här är inget annat än diskriminering och vansinnes-påhitt. Klart att undersköterskorna också ska ha förhöjt OB, det är väl ingenting att diskutera? 

Stå på Er kompisar! Jag hejar på Er, och kommer kämpa för Er sak! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag är inte rasist, men (!)

Såg en valsympatiundersökning här om dagen. Sd snuddar på gränsen till att vara störst parti. Sant är att vi för tillfället nog har det svagaste politiska styre det här landet skådat, sedan Fredrik den förstes dagar. Sant är också att detsamma kan sägas om oppositionen. Släng in en flyktingkatastrof på det, så är saken biff. Klart allt det här spelar Sd i händerna. Jimmie behöver ju inte ens göra något, allt sköter så att säga sig självt. Allt det där är något jag kan begripa.

Men. Vad jag inte kan förstå, vad jag inte ens i min vildaste fantasi kan föreställa mig, är hur någon kan ställa upp på Sverigedemokraternas ideologi. Hur man rakryggat kan säga att man gärna röstar på ett parti som gör skillnad på folk och folk, enkom beroende på var de råkar vara födda. Jag förstår inte. Jag kan tycka att min granne är puckad, beroende på att denne grillar mitt under mitt fönster, men jag skulle aldrig få för mig att tycka det bara för att samma granne råkade vara från en annan världsdel. Jag begriper det inte…Hur kan man vara så urbota dum och ignorant att man tycker så?

Vad jag heller inte kan reda ut är att alla som tycker Jimmie verkar mysig, uppenbarligen inte förstår begreppet historia, och att man ska lära av vad som tidigare hänt. Ni vet, har man bränt sig på en spis så undviker man gärna att göra det igen. Jag menar, titta femton år tillbaka i tiden. Vad stod Sverigedemokraterna för då? Officiellt alltså. De står givetvis för precis samma sak nu, men har snyggat till fasaden lite. Spelar det ingen roll? Och kom nu inte dragande med att ”ALLA PARTIER HAR FAN ETT FÖRFLUTET..”, och det där vanliga dravlet. För det är skillnad att ha en historik åt den bruna hållet, som sträcker sig sjuttio eller fler år tillbaka i tiden, eller bara drygt ett decennium. Det säger liksom sig självt. Och, är man inte helt tappad bakom en vagn, så kan man utan problem se likheterna mellan det som nu håller på att hända, och en viss mustaschprydd herre från Österrike.

Det är den bistra sanningen, oavsett vad ni säger. Likheten mellan nazister och det som nu är Sverigedemokraterna är så slående att de i mitt tycke lika gärna kunde dra på sig samma uniformer. Ja, jag vet att du som läser säkert bli arg. Vansinnig. Vill slåss och kanske ha ihjäl mig, för att jag tycker annorlunda. Jag tackar för den reaktionen. Den understryker nämligen bara ytterligare min tes.

Det är dags att vakna. Dags att inse vad som, faktiskt, håller på att hända. Ett litet missnöjesparti håller på att själva ta över stafettpinnen (återigen, se likheterna med ett visst Europeiskt land i mitten på förra seklet), med en politik som bygger på demonisering och hitte-på. Som bygger på en vi-mot-dom, utan att situationen egentligen finns på riktigt. Som har företrädare som beter sig som de vill (se ”järnrör” eller ”kreativ skatteplanering, för ytterligare referenser),  och säger som de vill (sök på google under ”kommunpolitiker” och ”sd”, så lär du hitta ett axplock. Sök även på ”kulspruta” och ”öresundsbron”, för fördjupning.) Allt det här händer just nu, och allt fler låter det bara hända. Ungefär som det en gång utspelade sig i det där Europeiska landet jag ovan nämnde. Men, vad är det sympatisörerna säger nu igen?

Ja just det, ”jag är inte rasist…men!”

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Snart får alla barn vända huvudet mot Mecka…

Det är mycket rasistiskt dravel i samhället just nu. Bredvid det sedvanliga ”SKA INTE KALLE FÅ VISAS PÅ TEVE, BARA FÖR ATT MUSLIMERNA TAR ILLA VID SIG?!” och ”VAR ÄR ALLA PEPPARKAKSGUBBAR?! VAR FAN ÄR SVERIGE PÅ VÄG?!” härjas det en hel del om ”islamiseringen av Sverige” också.

Hej och hå, luden tå. Det är verkligen intressant hur ett av världens mest sekulariserade länders befolkning hajar till när det kommer till någon annan religion. Sen, att Islam är en betydligt mer tolerant religion än låt säga vår egen kristendom, det hör kanske inte hit?

”Hur länge dröjer det innan våra Svenska barn måste vända huvudet mot Mecka?”

Tvärt emot vad många tror så är citatet ovan inte från i år. Inte heller från 2014 eller 2013. Nej, det sades istället av  en politiker i Ny Demokrati, i mitten på 1990-talet. Alltså för ca 20 år sedan. Jag vet inte vad du tycker, men har du sett många ”svenska barn” som vänder huvudet någonstans nu för tiden, förutom mot Instagram och Facebook?

Nej. Det pågår ingen islamisering av Sverige. Nej, ”svenska” barn kommer inte tvingas bära slöja. Allt det där är skrämselpropaganda och struntprat, av folk som inte vet bättre, eller har på agendan att sprida rädsla och hat. Men, vi kanske ska titta på lite siffror med?

Det finns 110 000 registrerade muslimer inom det Islamiska samarbetsrådet i Sverige idag. Svenska kyrkan har 6,7 miljoner medlemmar. Rätt stor skillnad va? Ja. För även om man kommer från ett land där Islam är den vanligaste religionen, så behöver man faktiskt inte vara strikt troende. Man kan vara sekulariserad, precis så som du och jag är.

Det finns 7 byggda moskéer i Sverige. Här räknas således inte andra lokaler som används som moskéer in. Hur många kyrkor sa du? 3400.

Så nej. Det är rätt tydligt att någon islamisering inte pågår. Det är, som man säger, lögn och förbannad dikt. Dessutom blandar folk (oftast dårar) ihop islam med fundamentalism. Det är INTE samma sak. Det är lika lite samma sak som att alla kristna är tokstollar, bara för att Breivik gjorde det han gjorde.

Skärp Er, för fan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar