Fenomenet med ”den lata sjuksköterskan”

Först av allt är det på sin plats att tacka för all respons under gårdagen. Mycket, mycket beröm, vilket alltid känns fantastiskt att få.
Men, som alltid, fanns där personer av annan åsikt. Vilket såklart är ok. Alla kan vi inte tycka lika.

Men i dessa kommentarer tyckte jag mig kunna urskilja ytterligare ett konstruerat fenomen, som bidrar till att vi har arga anhöriga och patienter inom vårt yrke. Nämligen fenomenet med ”den lata sjuksköterskan”.

Hur ska ni på akuten kunna räkna med att patienterna vet varför dom får vänta, när ingen pratar med dom?

Det här är saxat från en av kommentarerna till gårdagens inlägg. Såklart kan patienterna inte förnimma sig till var vi befinner oss (det här är ju ingen Stephen King roman), så information är viktigt. Men jag tror faktiskt att vi alla är ganska duktiga på att informera om just väntetider. För vi vet att de är ganska långa. Nej, istället tror jag att vi här nosat oss fram till ett stort problem. Nämligen det att många tar för givet av vi är lata.

Kort och gott lata. När vi inte syns, då sitter vi i fikarummet. Eller sitter någon annanstans och snackar skit. För sådana är ju sjuksköterskor, och för den delen undersköterskorna med. Klart är att även jag förstår att mycket av den ilska jag möter inom mitt yrke är förklädd frustration. Och den har jag full förståelse för, och kan ta. Men jag tror faktiskt också att väldigt många är av den ovan nämnda attityden. Nämligen att vi är lata. Vi gör inget. Det är doktorn som gör allt. Inte ni. Ni är bara lata!

Ja. Ibland sitter vi också ned. Sällan (aldrig) alla kamrater tillsammans. För även vi är människor. Även vi behöver ibland äta, gå på toaletten, dricka kaffe eller bara snacka lite skit. Precis som du säkert gör på din arbetsplats? Men aldrig, ALDRIG, gör vi det när det finns någon som är i akut behov av hjälp. Det kan jag garantera.

Problemet är nog att vi hela tiden är observerade på vår arbetsplats. För tänk efter, är du 100 % aktiv när du är på ditt arbete? Eller går du ibland över till kollegan, släpper jobbet lite och bara slappnar av? Eller bara släpper tangentbordet ett tag, stirrar ut genom fönstret och andas lite?
Om någon stod och observerade dig en hel arbetsdag, och väntade på t ex en utskrift av ett papper, tror du inte att den personen skulle kunna uppfatta dig som lat?

Så nej. Vi är inte lata. Vi är som folk är mest. Inga superhjältar, tyvärr. Utan bara vanliga människor som ibland faktiskt behöver få vara just bara människor.
Men när någon behöver hjälp, då finns vi alltid där.
Det kan jag lova dig.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fenomenet med ”den lata sjuksköterskan”

  1. Marie skriver:

    Småler när jag läser detta. Lite så tänker många om oss lärare, vi ”sitter också i fikarummet” och snackar. Men riktigt så är det nog inte för då skulle många fler vilja bli lärare (vilket inte är fallet idag). Men, ärligt talat, nu sitter jag och läser din blogg, på arbetstid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s