Ömsesidig kärlek kan aldrig vara fel

Under gårdagen höjde jag lite på ena ögonbrynet. Att Jelena Isinbajeva går ut och gör en pudel är egentligen ingenting som förvånar mig. Damen i fråga har gång på gång visat att hon varken är en särskilt ödmjuk eller för den delen trevlig idrottare. När hon så gick ut i media och kritiserade vår modiga, modiga Emma Green Treagaros ställningstagande blev jag således inte så förvånad. Emmas gest är egentligen inte så stor, hon har målat sina naglar i snygga färger. Men ståndpunkten är desto större och är, uppenbarligen, fortfarande mycket viktig att göra. Heja dig Emma!

Vad som däremot fick mig att sätta kvällstét i halsen var hur Jelena valde att kritisera. Hon hänvisade för det första till att (fritt citerat av mig), ”…här i Ryssland lever vi kille och tjej och tjej och kille”. Således är alltså Ryssland, i alla fall i Isinbajevas lilla värld, det enda land på vår jord där det inte existerar homosexuella.  Och medan jag frustande försökte att inte kvävas i mitt Earl Grey, så fortsatte farsen. ”Man måste som idrottare respektera ett lands lagar och regler”. Här var jag faktiskt tvungen att ställa ifrån mig koppen, allt för att inte råka kasta den i närmsta vägg i vredesmod.

Jag menar, vad fan säger tanten?

Ska ett land, bara i egenskap av att det råkar hålla ett mästerskap av någon sort, vara helt immunt mot protester gällande mänskliga rättigheter? För att dra en parallell:

1936. Berlin. Nazityslkland har lyckats få sommar-OS till sin förskräckliga regim. Det skulle bli en uppvisning i hur strålande stark denna stat hade växt sig. Den var redan öppet kritskt och diskriminerande gentemot ”lägre stående raser”. Vad hände? En färgad yngling vid namn Jesse Owens klev in på banan och tog fyra OS guld. Om han hade lyssnat till Nazitysklands regler, kultur och lagar, ja då hade han nog inte ens fått ställa upp. Gjorde han fel?

Något hårddraget exempel? Låt gå för det. Men det har sin poäng. Ni ska få ett till.

1968. Mexico. Tommie Smith och John Carlos tar medalj på 200 m herrar. Vid medalj cemonin, då  den Amerikanska nationalsången spelas, höjer de båda Amerikanerna varsinn knuten näve mot himlen, för att protestera mot hur svarta behandlas i USA. De blev hårt kritiserade eftråt, och fick för en lång tid framöver genomlida många svårigheter. Idag anses de vara hjältar. Hjältar för att de stod upp för den enkla tanken att ALLA ska behandlas lika. Oavsett hudfärg.

2013. Ett av världens största länder genomför lagförändringar som kraftigt inskränker den homosexuella befolkningen i landets rättigheter. 2-0-1-3!

Det är även samma år som en av världens främsta idrottskvinnor stödjer denna idé, för att ”så lever vi i Ryssland”. Samtidigt kliver den första guldmedaljören inom svensk friidrott på 6 år fram och stöttar Jelena för hennes uttalande. Vet du vad, Aregawi? Du kan behålla den där medaljen. För jag känner ingen som helst glädje eller stolthet över att du vann den. Tvärtom. Jag skäms för att du representerar vårt land, samtidigt som du förespråkar åsikter som härstammar ifrån stenåldern.

Ömsesidig kärlek kan aldrig, ALDRIG vara fel. Det är, precis som frågorna gällande jämdställdhet kring kön, ras, hudfärg eller fucking favortimusik, en mänsklig rättighet. Alla ska få göra som de vill. Alla är vi lika värda! Ska det vara så svårt att förstå?`Hur kan något så enkelt som innerlig kärlek till någon annan, provocera så oerhört?

Det smärtar mig något oerhört att jag ska behöva skriva något sådant här. Och jag hoppas så innerligt att mina barn ska få växa upp i en värld utan sådana här åsikter. För de hör fan inte hemma här.

Kärlek och respekt till Er alla! (utom möjligtvis Aregawi och Isinbajeva. Idag hör ni hemma i skamvrån)

Image

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ömsesidig kärlek kan aldrig vara fel

  1. soslivet skriver:

    Som vanligt har du slagit huvudet på spiken! (förutom när du gör dina träningsinlägg. Då vet jag inte hur spiken ser ut 😉)

  2. Jennifer skriver:

    Hej. Jag såg OS utställningen på fotografiska för ett tag sedan och den vita killen (var han Australiensare kanske?) längst ner på pallen hade sympatiserat och satt på sig ett märke på jackan. Detta ställningstagande gjorde att han tyvärr förlorade all respekt hemma och i stort sett blev brännmärkt för livet inom idrotten. Han dog för några år sedan och då kom de två killarna med knuten näve till begravningen och bar hans kista. En dyster sida av den tysta men viktiga protesten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s