Med lite vanligt hyfs kommer man långt

”Jag har inte ätit något. Inte sen igår kväll!”

Kvinnan tittar uppfordrande på mig. Lite som för att understryka allvaret i det hon säger. Inombords drar jag en djup suck. Patienten i fråga har varit hos oss på akuten i mindre än 2 timmar. Klockan är ca 10:00 en vanlig förmiddag. Hon har heller inga symtom som skulle kunna förklara varför hon inte ätit. Inte heller har hon blivit akut sjuk, så sjuk att det där med mat har blivit sekundärt. Fortsatt tittar hon stint på mig, medan jag brottas med tankarna. Ska jag förklara för henne att det här inte är ett spa? Att vi primärt faktiskt sysslar med sjukvård, inte med servering av förtäring? 

Nej. Jag orkar inte ta den fighten. Inte en gång till. Istället ler jag. Bekämpa snorkighet med vänlighet brukar faktiskt oftast vara det mest effektiva.

”Det ska vi väl kunna fixa”, svarar jag ”vad kan jag häm…”

Längre hinner jag inte. 

”Jag vill ha kaffe. Med mjölk. Och så något att äta. Har ni nyponsoppa? Och min man här, han har heller inte ätit!”

Jag låter blicken glida över till den äldre herre bredvid den arga damen. Han ser lite besvärad ut. Vet inte riktigt var han ska fästa blicken. Skruvar lite på sig.

Jag pratar med honom också. Han är betydligt vänligare. Ber snällt om att kanske en kopp kaffe vore gott. Jag lämnar rummet. Kommer tillbaka efter en stund med allt vad damen beställde, plus en kopp kaffe till hennes besvärade man. Får jag ett tack? Ja. Av mannen. Kvinnan tittar knappt på mig. 

 

Ovan nämnda exempel är just det. Ett exempel. Händelsen har aldrig som sådan ägt rum, ändå har jag liknande situationer dagligen. Patienter, men även anhöriga, som ber om service. Eller nej, de ber inte. De kräver. Observera ovan att patienten i fråga helt avstår att tacka. Och det är inte ovanligt. Snarare tvärtom. De patienter som är minst sjuka kräver oftast mest. Missförstå mig rätt, jag hjälper dig gärna. Det är därför jag är här. Jag assisterar gärna med fika, förflyttning, toalettbesök eller bara med ett par minuters samtal. 

Det är därför jag är här. Och det är det jag gillar med mitt arbete. Att få göra just det, hjälpa människor. Men vad har egentligen hänt med lite vanligt hyfs? Jag är inte speciellt gammal, men jag har ändå fått lära mig att när man ber om något, då tackar man. Eller lägger fram det på ett vänligt sätt. Jag skulle aldrig komma in på en akutmottagning, och direkt kräva att få föda.

Ibland tänker jag i mitt stilla sinne, ”men, hur gör dessa människor hemma? Behöver de äta en gång varannan timme? Eller kräver de det här av mig bara för att de kan? För att det finns tillgängligt?”

Jag vet faktiskt inte. Men det gör mig ledsen och bedrövad att vanlig artighet och hyfs verkar bli allt sällsyntare. 

Det är faktiskt det vi borde göra mer, både inom sjukhusets väggar, men även ute i det ”vanliga” livet. Hålla upp lite dörrar, le mot varandra, tacka och uppmuntra. På så vis skulle nog samhället bli lite varmare.

Och det tror jag behövs. 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Med lite vanligt hyfs kommer man långt

  1. Erika skriver:

    Sjukt! Och slöseri med resurser kan man ju tycka! Dina kunskaper skulle ju förmodligen kunna användas på betydligt bättre sätt än att servera folk kaffe…. :/

  2. Anna skriver:

    Men – har inte varje akutmottagning i alla fall en automat för kaffe och tilltugg? Timmarna kan ju bli många och när man hamnar på akuten har man ju liksom inte ”hunnat förbereda sig” med matintag eftersom är just på akuten. Jag själv som lätt får blodsockerfall tycker det är en pina att vara utan något att äta/dricka efter tre timmar kanske. Jag har till och med ljugit på en akutmottagning att jag ”mår bra nu” för att jag inte klarade av den långa väntan med ett blodsocker som var i botten.

  3. Anna skriver:

    (Och i ett annat satte de glukosdropp på mig efter bara några timmar för jag klättrade på väggarna p g a lågt blodsocker.)

  4. emelie skriver:

    Åh du har så rätt. De patienter som är minst sjuka kräver mest! De som är sjuka ”på riktigt” nästan ursäktar sig när de ber om nått. En av anledningarna till att jag slutade jobba inom vården var just för att många som ligger på lasarett tror att det är nått slags hotell och nästan ser ner på personalen. Jag har flera gånger blivit hunsad runt och behadlad som luft. Och ”snäll” som man är bara gör man som man blir tillsagd. Jag trivs dock inom vården annars så det är tråkigt att några få ska ska få en att tappa ”gnistan”..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s