För patientens skull

Jag skrev i min förra text om vikten av att försöka vara trevlig. Att hjälpa till, att bjuda till. Både ute i vår vardag, men även på arbetet.

Helgen fick mig att tänka till lite extra på det sistnämnda. På ett av mina arbetspass stod jag i triaget. Kortfattat innebär det att jag ger de patienter som besöker akuten en prioritet, samt att jag efter bästa förmåga styr om sådana patienter som inte skall vara på akuten just denna dag. Dessa kan innefatta någon med nageltrång, som visserligen gör hemskt ont, men som ändå kan bege sig till närmsta vårdcentral. Det kan även vara en filur som fått något i ögat, som i detta fall skall vidare till Ögonkliniken, eftersom de just är bäst på ögon. Och så vidare och så vidare.

Det blir således naturligt att man som triagesyster har en hel del kontakt med kollegor på de övriga delarna av sjukhuset. Allt i ärenden som ska göra vårdkedjan så smidig som möjligt för patienten. Observera gärna det där sista ordet. Patienten. Den som vi alla finns på sjukhuset för. Jag skriver det som kan verka uppenbart, men det är inte riktigt så. För i många, alldeles för många kontakter, slår alla ifrån sig. Det är inte vår patienten. Någon annan får ta det. Vi har inte tid. Vi är överbelastade. Har du pratat med någon annan?

Och det här gäller inte ens de patienter som kan vara lite luddiga. Sådana som har ett oklart fokus. Det kan röra sig om en patient som fått en pinne rakt in i örat, eller en ögonpatient som har ett bredsvärd genom ögat. Direkt blir det ändå knorr. ”Är det här verkligen vår patient?”.

När blev det såhär? När slutade vårt fokus att ligga på patienten, för att istället flytta sig över till att skydda sitt eget hus? Att med varje tillgängligt verktyg göra allt för att patienten inte ska komma till mottagning/avdelning ifråga. Det får bli någon annans problem. Och jag vet att det inte bara är jag som triagesyrra som har problemet. Stackars, stackars läkare som måste få in patienten på en avdelning. Det är nästintill stört omöjligt. Infektion vill inte ta en sepsispatient som har en bruten armbåge. Kardiologen vägrar ta en med bröstsmärta, för att patienten råkar ha ett lätt förhöjt infektionsvärde. Och så här håller det på. Hela tiden.

Innan ni blir galna och härjar på mig om resurser och personal och allt det där…Jag vet. Jag vet allt det där. Vad jag talar om är attityden vi har gentemot varandra. Inom sjukhusets väggar. Den här enorma vi-och-dom-känslan. Blicka lite uppåt i texten. Varför är vi här? För patientens skull. I botten är det så enkelt, så kristallklart. Och om vi alla faktiskt skulle försöka bjuda till lite mer. Underlätta för varandra. Se att vi alla, oavsett om man är städare eller överläkare, faktiskt är på sjukhuset med samma mål: för att skapa en dräglig vård för patienten. Ja, då skulle allt bli så otroligt enklare. Detta helt oberoende av sparkrav, personalbrist eller dåligt kaffe i automaten.

Bjud till lite. Var lite extra behjälplig. Kom ner från den där höga hästen och släpp attityden av att ”jag är viktigast här”. För vi är alla lika viktiga. Och vi är här för patientens skull.

Tänk på det, nästa gång du svarar i telefon. Snälla?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till För patientens skull

  1. Maria skriver:

    Så klockrent, så är det överallt. Ingen vill ha patienten, som är det vi egentligen jobbar för. Märkligt värre.

  2. Tant B skriver:

    Du har så sorgligt rätt.
    Jag skulle vilja tillägga att det är sköterskorna som är värst, fast det är ett känsligt ämne.
    Arma läkare, de får skulden för det mesta som inte är bra.

    Jag sitter här med en växande ångestklump inom mig.
    Höstsemestern är snart slut och jag ska jobba igen.
    Jag vill inte mer, jag har inget kvar att ge.

  3. Shamrock skriver:

    Jag har ingen erfarenhet av sjukvårdsyrken men kan intyga att detta problem nog finns överallt. Känner igen det från min bransch med och tycker precis som du att det är synd att det blivit så

  4. ST-läkare skriver:

    Har själv tänkt i precis samma banor som du. Det är förvånande att ingen vill ta ansvar över patienterna. Jag arbetar som läkare och jag kan meddela att jag fått träna MYCKET på min övertalningsförmåga. Det är också väldigt tråkigt att så många är otrevliga då man konsulterar dem.

Lämna ett svar till Shamrock Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s