Den gula taxin (med sirener)

20131021-064304.jpg

Förträfflig text av Nisse, 12 år. Och jag hoppas verkligen han blir ambulansförare och får jaga bort alla tjejer. Det är härligt att läsa ett barns tankar och funderingar kring vad ambulansyrket går ut på.

Vad som inte är lika härligt är att det finns vuxna som resonerar som Nisse, 12 år, gör. Ja inte kring det här med pengar och kartläsande då. Nej, vad jag menar är det finns vuxna som resonerar som barn gör, när det kommer till vad en ambulansförare gör.

Ett figurerat exempel, sammanfogat av flertalet verkliga händelser, kan se ut såhär: ung vuxen (ca 22-25 år), fullt frisk i botten, har en brakförkylning. Samt väldigt ont i halsen. Faktiskt, enligt egen utsago, ”fruktansvärt”-ont i halsen. Förmodligen en streptokock-infektion som spökar. Den här personen ringer en ambulans. Två personer, med åtskilliga år inom vården och en fantastiskt bred erfarenhet, ska alltså ödsla ca 40 minuter på att hämta en person med halsont. Som inte är andningspåverkad. Och detta medan någon annans hjärta kanske just stannar.

Jag har sett liknande exempel i mitt arbete på akuten, patienter med åkommor som på intet sätt rättfärdigar en ambulansfärd, som när man lite försiktigt frågat varför de tog ambulans till akuten, replikerat med: ”Men! Jag har ju ingen bil!”

Jo. På riktigt. Det har hänt. Flera gånger.

Låt oss alltså klargöra: även om det finns gula taxibilar, så är en ambulans verkligen ingen sådan. Överhuvdtaget. Någon gång. Om du tycker det är svårt att skilja dem åt, tänk på att en ambulans har sirener.

För vet ni vad?
Min kära kollegor i ambulansen är redan nog belastade som det är. De har en arbetssituation som är nästintill omänsklig. De hinner knappt äta. De jobbar långa pass, utan någon som helst rast.
I och med vår allt äldre befolkning så blir allt fler sjuka. Sjuka på riktigt. Och det bredvid alla oss (lite) yngre som också kan råka ut för elände. Och då ska givetvis ambulansen finnas där. För dig som är sjuk på riktigt. Den ska inte vara hos någon som råkar ha en stukad fot. Eller ont i halsen. Vet du varför? För att de där filurerna, med små åkommor, kan förflytta sig själva. Med buss, taxi (en riktig sådan), cykel eller häst och vagn. Allt det där funkar. Men inte ambulans. För en ambulans är ingen taxi. Lika lite som att ambulanspersonalen är taxichaufförer.

Alla som är sjuka på riktigt ska såklart ta en ambulans. Och är man osäker ska man alltid ta det säkra före det osäkra. Men jag betvivlar starkt att någon med stukad fot tror att den ska dö?

För utan de där stukade fötterna i ambulansen, utan de där med ont i halsen, så kanske en stackars ambulansare faktiskt hinner äta sin för tredje gången uppvärmda matlåda. Det, plus att någon som faktiskt håller på att dö, kan få hjälp i tid.

Kanske något att tänka på, nästa gång du har riktigt, fruktansvärt ont i halsen?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Den gula taxin (med sirener)

  1. CirqueDuSedell skriver:

    Hahaha! Nisse är ju ROLIG! Själv jobbade jag som SJUKSKÖTERSKA på ambulansen. Mycket gubbar, och flickorna gillade dem. No doubt about it. Och jämför man med avdelningsjobb så kan man väl ändå få säga att ”ambulansförarna” har det ganska gott ställt? Det MÅSTE du ändå hålla med om. Har man inte patient så är det okej att slappa (så länge inte chefen ser).

    Sen är jag likväl förbenat sur på alla dessa simulanter. För de tog på energin. Och efter 24 timmar i en gul taxi med blåa lampor var det svårt att hålla humöret uppe, alltid.

    Men ibland stötte man på nån sån där halvfrisk människa som fått för sig att den var sjuk och man fick det lite trevligt bak i bilen. Pratade och berättade. Nästan lite mysigt. Ibland kom det fram att det kanske inte var så gott ställt uppe i huvudknoppen på vissa. Mycket ensamhet. Då är det lätt att ringa på ambulans.

    Och var sjuksköterskan inne på akuten på bra humör så kunde det även bli trevligt när man kom in med patienten. Slapp dribbla om triage etcetera… Man slapp försvara sig själv. För det var ju faktiskt inte JAG som ringde efter ambulans åt den där ickesjuka personen.

    Och ibland så dog nån. Ibland kunde man bara vara medicinsk och ge smärtlindring och en bra färd in till doktorn. Ibland behövde man bara trösta en mamma vars barn hade klämt fingret i en dörr…

    Såna saker.

    Det viktigaste var att man alltid var människa. Det måste man bli innan man blir ”ambulansförare” tror jag.

    Häppåre!

  2. Johan skriver:

    När jag hade blödande magsår och hade verkligen väldigt ont fick jag ta mig till akuten själv. Fick reda på efteråt att man inte borde röra på sig, men inte vad jag om nån ambulans, nej jag gick till akuten o hem igen. Sen kan man väl diskutera varför det tog en väldigt lång tid väl på akuten. Men det var kanske inte då allvarligt, inte vet jag. Men jag klaga inte.

  3. Linda skriver:

    Men borde inte den som svarar när man ringer efter ambulans kunna avgöra om det verkligen är ett ”ärende” för ambulansen? Och om det är någon med halsont etc, kunna säga att personen får ta sig till akuten/sjukvården på annat sätt? Har förresten nyss börjat läsa din blogg oxh tycker att den är kanon. bra ämnen, tankar och frågeställningar 🙂

    • mmafarsan skriver:

      Hej Linda, och varmt tack för berömmet. Nja, det är svårt för SOS att bedöma symtom över telefon. Det har vi ju tyvärr sett skrämmande exempel på. Således blir det oftast ”fria före fälla”. Och ambulansen kan inte neka någon att åka med, bara råda.

  4. syster cicci skriver:

    Visst är det hopplöst med alla dessa människor som inte gått tre eller fyra år på högskola och läst medicinsk vetenskap! Att de inte skäms! Iväg med dem till antagning.se omedelbart!

    Nej, jag förstår att det inte är vad du menar, men som kollega till dig med erfarenhet från akuten och pågående ambulansvub vill jag invända mot att vi gör våra problem till patienternas. Precis som du upplever jag stor frustration över ambulanstransporter och akutbesök utan medicinsk indikation och absolut, på grund av alla ”onödiga” ärenden är ambulansen i flera landsting hårt belastad, saknar beredskap för större händelser och akutmottagningarna har långa väntetider.

    Men drabbar detta oss, vi som arbetar där? Nej, faktiskt inte. Vi är på jobbet den tid vi är schemalagda och får betalt för det oavsett om vi räddar liv eller lägger om skavsår. Dem det drabbar är ju patienterna själva. De som får vänta, fast de är sjuka. De som är friska och måste vänta ännu längre. De som inte vet bättre, som är oroliga och inte vet vad som är farligt och inte.

    Så vems fel är det då? SOS Alarms? Patienternas? Vårat eget?
    Nej, givetvis våra beslutsfattares. Landstingspolitiker och chefläkare som bestämt att det enbart är läkare som får lov att ”fria” patienterna, men trots det inte placerar läkare i triage eller på larmcentral. Av någon anledning anses jag, och du, som legitimerade sjuksköterskor, kompetenta nog att utifrån triageverktyget RETTS bedöma om patienten ska få vård omedelbart, utan fördröjning, skyndsamt eller kan vänta. Vi är alltså tillräckligt kunniga för att ta hand om de allra sjukaste eller svårast skadade. Däremot är vi tydligen inte kompetenta nog att bedöma de friskaste patienterna. Det är inte patienternas fel.

    Jag tycker: öppna dörrar och låga trösklar till akutmottagningen och vida indikationer för att få en ambulans hem och göra bedömningen – precis som du säger är det oerhört svårt att göra det över telefon – men legitimerad personal (på många orter dessutom specialistutbildad sådan) måste få förtroendet att när de träffar patienten kunna säga gå hem, gå till vårdcentralen, åk till akuten på egen hand eller avvakta till imorgon. Vi vet så mycket mer än patienterna, låt oss ta ansvaret och inte dem.

    • mmafarsan skriver:

      Jag vill nog ändå säga att det drabbar oss. För vi har en ökad arbetsbelastning på ca 25 % jämfört med ca 6-7 år bakåt. Och visst ligger det mycket i att vi ska få befogenhet att hänvisa med skarpare regler.

      Men.

      Någonstans tycker jag att begreppet egenvård har försvunnit. Jag möter allt oftare paketet med enkla skrapsår på akuten. Man kan ju faktiskt vårda sig själv. Och det måste folk börja förstå. Och det bekymret ligger hos oss alla. Vårdpersonal och beslutsfattare. Men tyngst på patienterna. Jag tror det jag saknar mest hos folk är lite vanligt sunt förnuft. ”Behöver den här skadan akutvård?”

      I övrigt håller jag med dig. Tack för kommentaren!

  5. Martin skriver:

    På akuten i Oxford visar de en bild på interntv:n. Skärmen är delad på mitten, och till vänster finns en taxi och till höger en ambulans. Under står texten ”One of these is a cab, the other ain’t”. Kanske lite bryskt, men det ger ett klart och tydligt meddelande om vad som gäller!

  6. Shamrock skriver:

    Är det en generationsfråga? Själv stod jag i valet och kvalet om jag skulle ringa ambulansen när vi kraschat med bilen. Anledningen till att jag tvekade var att vi alla som satt i bilen levde. Men kvinnan i bilen bakom som f.ö var läkare sa att det var ingen tvekan efter en sån krock ringer man och då gjorde vi det.

    • mmafarsan skriver:

      Kanske lite av varje? Lite generation, men kanske mest vad man har med sig i bagaget? Hur säker man är på sig själv och sin egen förmåga att ta hand om små problem.

      Hoppas kraschen gick bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s