Rätten att tacka nej

Jag har under tre månader dietat lite. Inget gravallvarligt, men i stora drag uteslöt jag: alkohol, alla sorter bakverk, godis, chips och skräpmat. Egentligen enbart för att se om jag hade självdisciplin nog att utföra det jag lovat. Innan start funderade jag mycket kring vad som skulle bli jobbigast. Att inte kunna käka en pizza? Att inte kunna ta en öl med någon nära vän?

Inget av ovanstående blev särskilt jobbigt. Istället blev det största problemet att ständigt få rättfärdiga och förklara för folk varför jag tackade nej till saker. För är det något jag insett provocerar folk något oerhört så är det när man tackar nej.

Det är på det hela taget mycket märkligt att ett simpelt ”Nej tack!”, knappt accepteras. Direkt ska motfrågor och lite ironiska frågor hagla. ”Amen, varför då? En kan du väl ta!” ”Vaddå, bantar du eller?”.

Varför blir det såhär? Är det det egna dåliga samvetet hos personen som fäller kommentaren, som spökar? Jag vet faktiskt inte. För skulle jag göra tvärtom skulle det säkert bli liv i luckan, inte sant?

”Ska du verkligen äta den där bullen?” ”Ska du dricka vin nu igen? Var inte du på after-work i förrgår?”
Det skulle aldrig gå. Jag skulle bli lynchad. Men jag ställer ändå frågan, varför är det ok att hacka på den som avstår, men inte på den som kanske tar en kaka för mycket?

Genuint vänligt ställda frågor är ju en sak, men när man med en underton av hån fäller en kommentar om någons matvanor, är det inte då att gå över gränsen? Eller har just matvanor, i denna tid av 5:2, LCHF, paleo och kolhydratsfasa, blivit ytterligare en statusfråga? Ännu en sak där vi mäter oss med varandra?

Låt alla göra som de vill, om de så äter en grillad känguru till lunch, eller helt avstår den. Detsamma med någon som tackar nej till en öl. Fråga för all del. Men döm inte.

För övrigt ger jag mig själv nu, efter denna diet, lite lösare tyglar. I all fall ett tag. Det lär glädja min kära mormor, som när jag tackat nej till hennes hemlagade bullar flertalet gånger under dieten, tittat på mig som om jag just spottat på hennes golv.

Det är inte alltid lätt att tacka nej, ska ni veta.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Rätten att tacka nej

  1. Ankan skriver:

    Så mitt i prick, håller med! Bra skrivet!

  2. Ninnana skriver:

    Har samma erfarenhet. Dricker ingen alkohol detta år, och det är klart provocerande för vissa. Insåg att folk inte tyckte det var riktigt okej att jag hängde med på After Work och bara drack mineralvatten. Säkert 10 gånger under kvällen fick jag höra ”men EN kan du väl ta?!”, eller frågor som antydde att jag hade (alkohol)problem. Hade inte riktigt tänkt så långt, som att jag inte lägre får vara en i gänget bara för att jag inte dricker…

  3. Shamrock skriver:

    Har oxå kört en månad med samma ”diet”. Folk blir mer förundrade över att jag inte har någon av de kända LCHF, 5.2 osv… Att jag kör en ”bortmedalltonödigt” verkar vara en riktig nyhet – men det funkar och det ger resultat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s