Lägg ner den där jävla telefonen – epilog

Det verkar onekligen som om debatten kring föräldrars telefonanvändande när barnen är med har tagit rejäl fart. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-tredje-barn-ber-vuxna-rata-mobilen_8657438.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-mobilfixerade-foraldrar-gor-barn-deppiga_8662718.svd?sidan=3 , är två exempel. Onekligen är det bra att debatten lyfts. För den behövs. Vi måste börja reflektera över hur mycket vi använder vår telefon när barnen är med. 

Tyvärr snubblade jag sen in över den här, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lotta-lundgren-latt-att-fa-moralpanik_8657508.svd, artikeln. Och den gjorde mig något ledsen. Jag gillar verkligen Lotta Lundgren. Hon är en fantastisk programledare och skribent. Men i det här utfallet ser jag en hel del av de argument som jag fick kastade på mig när jag skrev del 1 i den här lilla serien. Särskilt då ”föräldrar är på det mesta mycket bättre idag, än de var för 30 år sedan”. För det första är väl det en sanning med modifikation. För, hur mäter man egentligen det? Och vidare, vad är det argumentet egentligen värt? Enligt mig, inte ett jota. För även om det nu skulle vara så att dagens föräldrar är mer engagerade än gårdagens, är det då ett argument som ger oss respit från dåligt beteende idag? Hjälper det våra barn idag? Att de möjligtvis har mer engagerade föräldrar idag, än barnen från låt säga 70-talet?

Vad som också blir snedvridet är tankegången kring ”att skuldbelägga” föräldrar. Just för att de är så mycket bättre idag, än förr. Att uppmärksamma ett växande problem, som uppenbarligen barnen störs av, enligt undersökningen ovan, är väl inte att skuldbelägga? Det är väl, på det hela taget, ett försök till att hjälpa? Inte att säga ”jag är en mycket bättre förälder än du”, utan snarare att ge någon en liten buff på axeln, som för att säga ”Du! Ser du inte själv att det här blir lite tokigt? Ska du inte tänka en gång till?”

Klart är också att mobilen kan ha en plats tillsammans med barnen. Om man låter dem vara med. Om man interagerar, kollar upp intressanta fakta tillsammans, kikar på bilder eller kanske FaceTime:ar med någon släkting. Det tycker även jag. Vad jag vänder mig emot är det här ständiga behovet av att vara någon annanstans. Särskilt när man är med sina barn. För jag ser varje dag exempel på det här. Här om dagen såg jag, på fullt allvar, en pappa som cyklade med ett barn i cykelsists och ett bredvid på egen cykel. I nedförsbacke. Han hade sin telefon framme i hela nedförsbacken. Ivrigt scrollandes. Jag vet såklart inte vad han gjorde. Kanske kollade han upp något extremt viktigt. Eller så facebook:ade han bara. Vad vet jag. 

Men det är ju inte bara i den där nedförsbacken jag ser det. Utan överallt. I lekparker. På öppna förskolan. På barnens aktiviteter. Under en promenad med barnet. Och vid alla de här tillfällena kan det inte bara vara viktiga saker som utförs på telefonen. Det är en omöjlighet. Och, såklart kan man utan att skada sina barn, kika på telefonen då och då. Jag säger inget annat. Men jag tycker mig se mer och mer att föräldrar helt avskärmar sig. Ned med barnen på backen. Upp med telefonen. Och då, då finns ingen interaktion. Då finns inga positiva aspekter kvar. Och då spelar det verkligen ingen roll om vi råkar vara strået mer engagerade än gårdagens föräldrar.

För barn förstår, tänker och undrar mer än vi tror. Och det uttrycker inte alltid sina tankar i ord. Jag vill, som slutkläm, sätta det i perspektiv. Om du umgås med en vän, ni står och pratar. Har trevligt. Inte tar du då helt plötsligt upp telefonen och börjar scrolla i tio minuter? Och när kompisen, lite försiktigt, undrar vad du håller på med, så hummar du bara till svar. Nej. Tänkte väl det.

Så varför ska man då göra så mot sina barn?

Jag avslutar med två citat ur en av artiklarna ovan. De sammanfattar på det stora hela vad jag tycker om den här debatten, och är uttryckta av en mycket klok kvinna vid namn Pia Risholm Mothander, barnpsykolog vid Stockholms universitet:

”…mycket forskning pekar på att barn som signalerar att de behöver bli sedda blir förvirrade när föräldern inte är helt närvarande.”

Och:

”… jag tycker generellt att man värderar konstigt när man ägnar sig åt mobilen på öppna förskolan eller vid hämtning och lämning.”

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lägg ner den där jävla telefonen – epilog

  1. Ninnana skriver:

    Tack för att du ”väckte” mig i den här frågan. Snubblade över din ”del 1”, tyckte det lät klokt. Har alltid älskat min telefon och lite skämtsamt sagt att ”jag behöver inga vänner, jag har ju min telefon”. Men något i ditt inlägg gjorde att jag vaknade. För jag tycker ju i grund och botten att det är jätteviktigt att vara MED sina barn. Se dem, höra dem, diskutera med dem. Mina är 13 resp. 16 och jag börjar inse att barntiden snart är över. Och då ska jag väl inte slösa bort de sista åren de bor hemma med att ägna mig mer åt strunt i mobilen än åt dom?!

    Tog upp saken till diskussion hemma, och de andra i famlijen var eniga om att det var JAG – inte tonåringarna – som var värst med mobilen! 13-åringen tyckte vi kunde införa ”mobilfri fredagkväll”, där ingen av oss har mobilen med vid fredagsmyset. Klokt. Så det har vi gjort.

    Själv börjar jag nästan bli irriterad på den där jäkla mobilen, som stjäl min tid så jag aldrig hinner ”få nåt gjort”. Det räcker nu! 🙂

    • mmafarsan skriver:

      Tack snälla för de vänliga orden! Det var precis det som ar målet med mitt inlägg. Att få folk att stanna upp och reflektera. Inte att kritisera, utan att öppna för eftertanke.

      Bra jobbat av dig, tycker jag!

  2. Lotta BloggNyheterna skriver:

    Mycket intressant det du skriver! Och att dagens föräldrar skulle vara bättre än för 30 år sedan ställer jag mig tvecksam till. Undrar vad som händer om man sträcker jämförelsen 100 år bakåt istället? Och är engagerade tvunget samma sak som bättre? Vad händer om man är engagerad men gör fel saker eller saker på fel sätt? Personligen tror jag att de flesta som växte upp kring förra sekelskiftet hade en mycket bättre barndom än vad dagens nya generationer får. Det fanns ett lugn och en långsamhet i livet som jag tror är väldigt hälsosam, som att behöva vänta tre dagar på vändande post för att få besked om något man undrar, att få vänta till nästa dags tidning för att få veta vad som hänt i världen och att det inte existerade några telefoner och definitivt inga bärbara, med inbyggd dator.

    En annan sak som jag tror att vi tyvärr har fått om bakfoten är att barnen idag ska vara med och påverka sitt liv från den dag de föds. Vi ser det som en vänlighet när vi i alla lägen frågar även de små barnen om vad de vill och vad de tycker, men baksidan av det är att barn växer upp med ett orimligt stort ansvar på sina små axlar. För hundra år sedan hade barn inget att säga till om och jag inte alls så säker på att det var negativt i alla lägen. Istället tror jag att det gav en mycket lugnare uppväxtmiljö som kändes trygg och bekväm för att de vuxna tog hela ansvaret och det fanns inga frågetecken. Att inte få som man vill kan också vara ett sätt att lära sig hur världen ser ut och innebära en trygghet, så länge de vuxna fattar besluten med barnens bästa för ögonen.

  3. Ludde skriver:

    Jag tycker det är bra att du uppmärksammar detta. Jag kände mig träffad av det du skrev i första inlägget och nu gör jag mig själv medveten varje gång jag plockar upp luren. Jag är helt klart beroende, men nu gör jag ett aktivt val. 110% fokus på mina barn när jag är med dem. Ditt inlägg har också fått mig att öppna ögonen och se verkligheten. Jag ser den som du beskriver den. Barn på stan som söker föräldrars uppmärksamhet. Allt från barn under ett år till barn i äldre ålder. Många föräldrar (absolut inte alla) märker inte att deras barn söker ögonkontakt med dem. Resultatet blir att de ger upp.

    Här är en story från min verklighet inspirerat av ditt inlägg!

    http://stannauppenstund.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-ludde-och-jag-ar.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s