En hyllning till mina kollegor!

Måndagar är ju rätt beryktade dagar. Veckodagarnas svarta får, den där utstötte filuren som ingen gillar. Ungefär som den där kusinen som dyker upp på varje släktträff, blir full och skryter om hur bra hen är. Ingen gillar den där kusinen, och ingen gillar måndagar.

Många av oss känner dessutom ett obeskrivligt hat redan på söndagen. ”FAN! Imorgon är det måndag! Igen!”. Infaller den där söndagen tillsammans med en släktträff, ja då är det nästan läge att begå harakiri. Med en slö matkniv. Medan kusinen, lätt berusad, sitter bredvid och kritiserar hur du för in kniven i magen. Det finns till och med en film som berör ämnet. Ja inte det om illvilliga kusiner, utan om hur livet skulle se ut om det ständigt vore måndag. Bill Murray gör en lysande insats som huvudrollen, som till slut tar livet av sig för att slippa uppleva samma måndag om och om igen. Bara för att åter vakna, och inse att det är måndag. Igen.

Ibland känns det som om jag själv är i den där filmen. Ja, inte för att jag vill ta livet av mig. Utan för att det känns som om samma måndag upprepar sig, på jobbet. Om och om OCH om igen! Igår var jag själv förskonad från en måndag på akuten, men mina kära kollegor fick jobba över dryga två timmar. Det här är egentligen inget ovanligt. Det är samma visa varje måndag. Man går där på förmiddagen, lite glad i hågen. Men, precis som i ”Sagan om ringen”, när Sauron håller på att vakna, känner man likt Gandalf att något inte riktigt stämmer. Det är något som gnager inombords.Men det är lugnt. I alla fall ett tag till.

Men, runt klockan 10, smäller det till. För att fortsätta liknelsetemat så kan du tänka dig ”Sagan om Konungens återkomst”. Det sista stora slaget. Från ingenstans dyker det upp 30-40 patienter. Och så är det igång. En riktigt blodig måndag på akuten. Sällan är det dock någon som är riktigt sjuk på måndagar, vilket är en väldig tur. Det är ju liksom svårt att utföra kompressioner på ett hjärtstopp om man samtidigt ska slåss med 10 orcher. 

Men som Gandalf eller Gimli så kämpar man på. Harvar sig igenom patient efter patient. Ber ideligen om ursäkt. Får mer och mer arga blickar och kommentarer. 

”Varför tar det sån tiiiid?!”

”Vi har faktiskt väntat i tre timmar nu!”

”Vi var faktiskt här före honom!”

”Vem ska ta ringen till Domedagsklyftan?!”

Jag vet egentligen inte varför det blir såhär. Jag hör visserligen ofta kommentaren ”jag har väntat hela helgen! Nu tänker jag inte vänta mer! Jag orkar inte!”. Att problemet sedan kan röra sig om ett nageltrång, ja det verkar vara ovidkommande. För precis som orcherna ville inta Minas Tirith på stört, så ska det där nageltrånget åtgärdas! Och då spelar det ingen roll om det står en gubbe i vitt, med ett högst smickrande skägg framför dig och skriker ”YOU SHALL NOT PASS!”. För du har ju väntat hela helgen!

Flytta på dig gubbe! Jag har nageltrång! Och uppenbarligen lite halsbränna med!

Så man fortsätter bara. För den där ringen måste ju till Domedagsklyftan lika mycket som patienterna måste tas om hand. Hade jag inte haft världens bästa arbetskamrater så hade de där måndagarna inte gått att ta sig igenom. För all din stresstålighet ställs verkligen på sin spets. Du kan en måndag ha dubbelt så mycket patienter att ansvara för som syrra, jämfört med en vanlig trött tisdag. Men, vi fixar det alltid! Med skratt, ibland tårar, och ett jäklar anamma som inte är av denna värld! Kompetens blandad med professionalism som ibland gör mig stum av beundran! 

Så. Efter någon, eller några, timmars övertid så står du där. Utanför sjukhusets entré. Luften är kall mot din panna, tankarna snurrar som en karusell i huvudet. Men du klarade det! Vi klarade det! Vi klarade ännu en måndag! Och då finns det inget bättre sätt att beskriva hur det känns inombords på, än genom detta klipp:

Så, till mina kollegor, ni är fantastiska och gör världens bästa jobb!

Love you all!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En hyllning till mina kollegor!

  1. Han Lixom skriver:

    Haha vilken paralell 😀 uppskattas!

    Har du sett varianten, ” de bannlysta” när han säger ”jag haaar.. string!” haha.

    Mvh bipolarr.blogg.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s