Ett auktoritärt föräldraskap är inte lösningen

Jag läser en artikel i DN. Den spontana reaktionen är att sätta kaffet i halsen. Men jag gör inte det. För jag börjar vänja mig vid den här sortens dravel. ”Våga uppfostra dina barn” basunerar David Eberhard ut. Enligt honom håller vi på att få en generation av barn som är helt hopplösa. Detta kan enkom och allena tillskrivas att vi som föräldrar vill vara kompis med våra barn. Vi törs enligt Eberhard inte ta konflikten med dem. Vi  således konflikträdda föräldrar, som dessutom har ”mer tid idag”. Vad denna tid står i jämförelse med, står inte att finna i artikeln.  Tid och att vi vill göra det mer humant för våra barn i vardagen är alltså orsaken till att våra barn mår allt sämre.

För det är nämligen det David Eberhard spinner vidare på. I sin nypublicerade bok ”Hur barnen tog makten” målas en bild upp av att våra 11 åringar mår bäst i världen, psykiskt sätt. Vid 15 år har denna lycka fullkomligt kraschlandat, och våra små vuxna mår psykiskt sämst. I hela den stora vida världen. Detta ska således tillskrivas att vi ger våra barn för mycket tid och curlar för dem. Vi gör det, enligt Eberhard, för lätt för dem. Man ska som förälder ”uppfostra barnen, se dem i ögonen och lära dem tacka för maten”. Någonstans här i artikeln vill jag sluta läsa. För allting blir så oändligt fel. Att en chefsläkare och psykiatriker som David Eberhard inte förstår bättre än såhär är skrämmande. Han är visserligen anställd inom vuxenpsykiatrin, men herregud, han borde väl förstå bättre?

Barn behöver givetvis en förälder som guidar och säger ifrån när något går snett. För föräldern är den vuxna, och ska således vara den som visar barnet vägen till vad som är rätt eller fel. Så långt är vi överens. Men, vi ska inte gå tvåhundra år tillbaka i tiden för att uppnå det här. Förr i tiden skulle barn finnas, men de skulle vara små versioner av vuxna som satt tysta vid matbordet och gjorde som de blev tillsagda. Punkt och slut. Sällan, för att inte säga aldrig, var det någon som var intresserad av vad de sa eller tänkte. Jag tror inte på den uppfostran. Jag förkastar den, rakt av.

Vi kan göra ett exempel. Säg till ditt barn att den SKA göra något. Nu! Vad händer? Oftast precis motsatsen. Om man istället föreslår något, ungefär som när du talar till en vuxen, brukar det som regel gå betydligt bättre. Varför? Därför att barn också är människor. De har också en integritet och vilja. En jag- känsla. Tänk dig själv in i situationen att någon helt plötsligt säger åt dig, med skarp stämma, vad du ska göra. Och det finns inget som helst förhandlingsutrymme. Hur skulle det få dig som vuxen att känna? Precis. Och varför tror då folk att barn skulle reagera annorlunda. Dessutom fungerar det ju inte så i vår vuxna värld? Där förs ju ständiga dialoger om allt. Vad för papper vi ska ha i skrivaren och vilket kaffe som är godast till jobbets kaffeautomat. Varför ska våra barn då bara lära sig att lyda order?

Missförstå mig rätt. Barn ska inte få leva i en djungel av anarki. De behöver oss vuxna. Men det är min fulla övertygelse att detta  ska genomföras med mycket kärlek och respekt för barns egna integritet. Inte genom att jag som vuxen använder mig av min storlek och skarpare intellekt för få min vilja fram. Och det kallar jag inte för ”curling”. Nej. Jag kallar det för ett medmänskligt och kärleksfullt föräldraskap. Man kan vara sitt barns förälder OCH dess kompis. Det ena utesluter inte det andra.

David Eberhard avslutar i artikeln med att ge råd till oss föräldrar. Och lite här skiner hans generella syn på barn igenom, tycker jag. För han missar målet. Rejält. Han skjuter liksom upp på läktaren med bollen. ”Ägna mer tid åt din partner, ät till exempel middag ihop utan barn ibland”. Ursäkta? Vad sa du nu? Vi ska således strunta i våra barn, lite som för att lära dem att de minsann inte kan förvänta sig vår uppmärksamhet hela tiden! För om vi ser dem hela tiden, då blir de bortskämda, ser oss inte ögonen och tackar inte för maten. Därför ska vi vuxna käka middag ihop. Punkt och slut.

Herregud.

Våra större barn mår allt sämre psykiskt, och vi ska behandla dem med mer reservation och avståndstagande? Svenska barn mår allt sämre psykiskt för att föräldrar inte har tid med dem. Så enkelt är det. Och de som inte förstår det måste vara tappade bakom världens största flöte. De större barnen, tillsammans med alla de andra, behöver MER kärlek. De behöver MER tid med oss föräldrar. Och det allra flesta utav dem behöver också en vuxen kompis. Som guidar och förmanar. Med kärlek, kärlek och så lite mera kärlek.

Svårare än så är det inte. 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ett auktoritärt föräldraskap är inte lösningen

  1. Sara skriver:

    Klokt. Mkt klokt. Helt i linje med hur jag tänker.
    Hade jag inte världens bästa pappa till barnen kunde du få jobbet 😉

  2. Carro skriver:

    Nu har ju inte jag barn, men jag läste också den artikeln och min modersinstinkt sa att det var FEL FEL FEL!!
    Jag kommer överösa mina ungar med kärlek, jag kommer lära dem vad respekt och empati är och även att man faktiskt FÅR vara ledsen och visa känslor. Jag kommer även gå in med hull och hår för att de ska förstå att om de mår dåligt så finns mamma och pappa där och att de har en stöttande axel som de kan gråta ut på. Och att denna herre antyder att man ska vara hårdare mot barnen och avvisa dem när de är osäkra istället för att vägleda, då tänker jag göra det jag känner i djupet av hjärtat: Skita i hans jävla nonsens och uppfostra mina ungar med kärlek, kärlek, kärlek och just det kärlek!

  3. Jessica skriver:

    Så sant! Genom att spendera mycket tid med våra barn skapar vi en anknytning som gör att vi kan ”påverka” deras utveckling. Genom att ta avstånd lämnar vi över den gåvan till barnets kompisar, vilket inte brukar sluta så bra… Det är dessutom genom ett stabilt band som vi verkligen kan sätta gränser när det behövs!

  4. Tina skriver:

    Super bra. Det här behövs som motvikt till Davids åsikter. Tack

  5. Catarina Furmark skriver:

    Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser din välformulerade beskrivning på din reaktion på Eberharts framfart. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s