Hur jag sköter mitt jobb

Ponera ett exempel: Du arbetar som kassörska, ganska lik den Di Små Under Jordi sjöng om för längesedan. Du har en dag på arbetet när det är ganska mycket. Kön ringlar sig lång från din kassa. Det går lite långsamt, för Agda 88 år har bestämt sig för att bunkra med mjölk. Och det tar lite tid för henne att baxa upp den på bandet. Hon ser besvärad och stressad ut, men du ler uppmuntrande mot henne. Du vet att du kan ändå bara serva en kund i taget. Plötsligt bryter sig en herre i medelåldern loss från kön. Han är högröd i ansiktet. Tar ett par bestämda kliv fram till kassan och ställer sig precis bredvid en förvånad och vettskrämd Agda.

”HUR LÅNGSAMT TRYCKER DU EGENTLIGEN PÅ KNAPPARNA?!”, väser den högröde mannen med en ton som både är besk och något för stark för att vara vanlig samtalston.

”Ehmm, hur menar du nu?”, svara du förvånat.

”JAG MENAR ATT JAG HAR STÅTT I KÖ JÄÄÄTTEEELÄÄÄNGE! OCH JAG MÅSTE FÅ BETALA SNART!”

”Men, det här är ju en kö? Först får hjälp först, det förstår du väl?”

”HUR GÖR NI ERT JOBB HÄR EGENTLIGEN?! ÄR DET INGEN SOM FATTAR HUR MAN GÖR?!”

Ja. Ni förstår säkert vart jag vill komma. För några dagar sedan var en sådan där dag på jobbet igen. Väntetiden var lång, det fanns inga platser på sjukhuset och det var en hel del svårt sjuka patienter hos oss på akuten. Framåt eftermiddagen gick det knappt att ta sig fram i korridorerna, utan att få känslan av att man sprang ett gatlopp. 

Varför tar det sådan tid? Vi var här först! Får man ingen hjälp här eller?!

Frustrerade anhöriga samlade sig kring mig som tiggarbarn i en pjäs om ”Oliver Twist”. Man försöker tålmodigt förklara varför det ser ut som det gör, varför de och deras anhöriga måste vänta men får ofta noll förståelse. Ofta hör jag argumentet ”Men vi var här före dem!”, vilket alltid får mig att häpna lite. Till skillnad från exemplet ovan så fungerar ju inte akutsjukvård som en kö i en affär. Vilket borde vara självklart, men tydligen inte är det. Bara för att du var före någon, betyder inte det att du får behålla den platsen om en svårt sjuk patient kommer in. Särskilt inte om du sökt akuten för nageltrång. Eller influensa. Men det som blir allra mest förvånande är oftast att frustrerade anhöriga insinuerar att jag och mina kollegor inte vet vad vi sysslar med. Att vi är långsamma och lite dumma i huvudet. Jag vet att mycket av det som pyser ut är förtäckt ilska/frustration/rädsla. Och det kan jag ta, till viss gräns. Jag förstår bara inte hur man inte kan förstå att de som är sjukast ska få gå först.

Tänk dig snabbköpet ovan, tänk dig att du arbetar på en bank, tänk dig att du kör lyftkran på  ett bygge. I det sistnämnda, hur förvånad skulle du inte bli om någon plötsligt knackar på förarhytten till kranen, sticker in huvudet och gastar på dig om att ”Du vet ju inte vad du gör! Jobba fortare! Vi ska flytta in här när huset är färdigt!” Vi är visserligen en mycket speciell arbetsplats, med speciella arbetsvillkor…men. Men! Ska vi dagligen behöva bli ifrågasatta för hur vi utför vårt jobb? Som om vi gick omkring och latade oss? Nej. Jag tycker inte det. Lika lite som du som arbetar på bank ska behöva bli det, för att du räknar för långsamt. Missförstå mig rätt, vi ska inte vara immuna mot kritik. Vi ska lyssna och vara lyhörda. Men vi ska inte behöva bli ifrågasatta och dumförklarade bara för att väntan är lång.

Jag vet att ALLA mina kollegor, samt jag själv, sköter sitt jobb fläckfritt. Att de gör sitt yttersta varje dag för att få en belastad verksamhet att gå runt. Jobbar över, täcker upp, struntar i raster och toalettbesök. Allt för att anhöriga och patienter ska få det så bra som möjligt. Tänk på det jag hörde ifrån en anhörig, när kaoset var som värst, och jag stannade upp en minut hos dem för att åter be om ursäkt för lång väntan:

”Äsch! Det gör inget! Vi vet att hjälpen finns där när vi verkligen behöver den!”

Det är så sant. Och det värmde att höra.

Och till alla mina kollegor, tack för att ni finns! Ni gör varje dag till en fröjd att arbeta, kaoset till trots.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hur jag sköter mitt jobb

  1. Maria skriver:

    Känner så väl igen det från ‘min’ akutmottagning. Det är nästan alltid de med minst farliga åkommor som gapar högst dessutom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s