Att springa gatlopp

Vill börja med att tacka för alla fina tillrop och kommentarer för mitt senaste inlägg. Tack tack!  Och till alla er rättshaverister som skickar märkliga mail, tack till er också. Er inskränkta attityd får mig bara att bli ännu säkrare på allt jag gör. Hatten av!

Igår var det som bekant måndag, igen. Den tenderar ju att återkomma titt som tätt, den däringa måndagen. Och som alltid var det måndag på akuten. Jag har börjat inse att likheten mellan en måndag på akuten är slående med ett gatlopp. För er som inte varit på akuten en måndag, eller för den delen sprungit ett gatlopp, kan jag informera om att det är en högst otrevlig upplevelse.

image

Gatlopp. Old school.

Jag vet inte hur många gånger jag stått inne på ett rum, färdig hos en patient, och dragit ett djupt andetag för att göra mig redo för vad som väntar utanför. För min, och mina kollegors, måndagar liknar faktiskt den gamla tidens gatlopp. Vi har en lång korridor, kantade av både patienter och anhöriga. Och flertalet av dem är rejält uppretade. De slår inte, som man gjorde förr, men utdelar ändå verbala smockor.

”Ursäkta, men varför tar det sådan tid?”
”Vi har varit här i fyra timmar!”
” Jag har inte ätit sedan imorse!”

Allt det där kan jag, utan problem ta. Trots att tonen allt som oftast är högst otrevlig och frågorna ibland rent av lite löjliga. Nej, värst är nog menande blickar, huvudskakningar och kommentarer mellan anhöriga, som är precis så höga att man ska höra dem när man passerat.

”Sanslöst att man ska få vänta så länge!”
” Vad betalar vi egentligen skatt för?”

Allt detta till trots att vi pumpar de mindre sjuka patienterna med information om att det KOMMER ta tid, och att de KOMMER få vänta.

Jag förstår frustrationen.
Vad jag inte förstår är varför man förbehåller sig rätten att vara direkt elak, bara för att man får vänta?

Långt innan jag själv blev sjuksköterska var jag på akuten i ett semiakut läge. Jag fick vänta. Men jag blev aldrig irriterad eller betedde mig som skrot mot personalen? Varför? Därför att jag förstod att de som var mest sjuka fick hjälp först. Och jag insåg samtidigt att personalen verkligen gjorde allt de kunde för att hjälpa alla. Men kanske främst därför att jag lärt mig att respektera mina medmänniskor.

Varför allt fler uppenbarligen inte fått lära sig tillräckligt om respekt och medmänsklighet har jag inte en aning om.

Allt jag vet är att nästa måndag väntar med all säkerhet nästa gatlopp.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att springa gatlopp

  1. Deus skriver:

    Jobbar själv på en akutmottagningen här i landet som ssk och jag känner igen detta. Om det inte händer varje dag så händer det åtminstone varannan dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s