Myntets baksida – sagan om den försvunna promenaden

Låt oss ponera att ett privat företag säljer något, för exemplet skull kan vi säga köttbullar. Företaget säljer dem i portionsförpackningar. Så långt gott och väl. Folk köper köttbullar och smaskar i sig dem. Men sen inser det här företaget något: ”Hallå där! Om vi lägger i mindre köttbullar, än vad som står på paketet! Haha! Då kommer vi tjäna mer pengar!”. Sagt och gjort. Företaget gör så. Tills en dam vid namn Agda, som alltid haft huvudet på skaft, börjar räkna köttbullarna. Hon gör så under en längre tid, för att ha (när vi ändå talar om köttbullar),kött på benen.Så, en dag i mörkaste november, när köttbulleföretaget når ett nytt lågvattenmärke, med bara 21 köttbullar i förpackningen som utlovar 28, slår Agda till. Blixtsnabbt. Hon går till pressen. Visar foton. Visar filmer. Visar tomma köttebulleförpackningar. På en vecka går företaget i konkurs. Ingen vill ha dem längre. Agda myser. Rättvisa är skapad. Dessutom var de där köttbullarna inte så goda ändå.

——-

Vi flyttar oss till verkligheten, och det här. Och vi kliar oss lite i huvudet. För, så här får det ju inte gå till, eller hur? De som byggde upp landet, de som lade grunden för att jag kan sitta här och skriva dravel, de får inte ens gå ut och gå. Dessutom har företagets presschef mage att gå ut i media, och liksom lite med en axelryckning slå ifrån sig allt med argumentet att: ”…folk signerar inte listor som de ska”. Hon förolämpar således både oss som läser om skandalen, men så även sin personal. Oss, genom att tro att vi är så dumma att vi ska tro på struntpratet. Sin personal genom att insinuera att de är så slarviga att de inte kan fylla i listor. Trots att anställda kraftigt signalerar att de är underbemannade. Jag kan ju, lite sådär i förbifarten, berätta att jag som syrra på en akutmottagning tar emot långt mycket mer brukare från privata boenden. Oftast för de mest triviala saker, som skulle kunna lösts på plats. Inte för att personalen är lat, eller sämre än på ett kommunalt boende. Nej, utan för att de helt enkelt inte hinner med. Ska det få vara så? Ska de äldre behöva stressa halvt ihjäl sig över att behöva åka till sjukhuset mitt i natten, för en struntsak? För att det stora företaget ska spara ytterligare några kronor? Ska personalen på Attendo behöva skämmas, när de verkligen försöker sköta sitt jobb?

Jämför köttbullefuskarna ovan. De gick i konkurs. Så, som alla privata företag som lurar sina kunder, förr eller senare gör. Ingen vill ha det de säljer. Så funkar det, överallt. Utom inom vården. Där får privata företag göra lite som de vill. Kommunen blir sur, hötter lite med näven, hotar med ett vite som inte ens skulle skrämma en privatperson med skaplig lön. Attendo tittar på fakturan för vitet, garvar lite, och flyttar ytterligare några miljoner ur landet. Fortsätter att skylla på ”bristande rutiner”. Och, framförallt, får fortsätta bedriva sin verksamhet. Trots att de synligt och medvetet missköter den. Hur sover de här människorna om natten? De sparar på våra gamla, som får sitta som djur i bur. Allt för några extra kronors skull. Såhär kan det ju inte få vara? Jo. Tydligen. För ingen gör något.

Lägst anbud till kommunen vinner verksamheten, trots att det är människor vi talar om. Människor som borde få leva de sista av sina år i värdighet, men får precis motsatsen. Lägst anbud till kommunen vinner, och här ser vi frukten av det. Fy fan.

Fy F-A-N!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s