Ni har ju fortfarande inte lagt ned den där jävla telefonen!

Det har gått nästan precis ett år sedan mitt inlägg om folks telefonvanor. Och jäklar i min låda vad det rörde upp känslor. Jag fick kommentarer som närmast kunde likna mordhot, radio hörde av sig. Teve hörde av sig. Jag fick också en hel del beröm, med folk som tackade för påminnelsen och omruskningen.

Uppenbarligen har inte speciellt mycket hänt, tyvärr. För jag ser fortfarande telefoner överallt, vart än jag går. Jag ska väl åter förtydliga då: nej, jag hatar inte telefoner. Ja, jag har en själv, som jag använder. Ibland när barnen är med. Jag är inte Guds bästa barn, och jag försöker inte skriva Er på näsan. Så. Förtydligande färdigt. Men håller ni inte med om att det börjar gå lite över styr?

Barn, särskilt små sådana, speglar sin omgivning via sina föräldrar. En liten kotte, som ser något konstigt/märkligt/häftigt, kommer att titta på mamma/pappa för att se deras reaktion. Blir mamma glad? Blir pappa rädd? Hur ska jag egentligen tolka det som händer? Om denna person då står med ansiktet frånvänt ned i en omgång Candy Crush Saga, hur blir då följderna? Barnet vet inte hur den ska tolka det som händer, blir rädd och osäker. Och, snälla ni, innan ni skickar arga kommentarer igen om att ”…NÄR JAG VAR LITEN LÄSTE MIN PAPPA TIDNINGEN I LEKPARKEN!!”. Ja, det kanske han gjorde. Men det skapar inte alls samma koncentrationsblockering. Ett Svenska Dagbladet ger inte feedback till den som läser det, som en smartphone gör. Och innan nästa person, som nu tuggar fradga av vansinne, skriver nästa kommentar om att ”barn ska inte ha fullständig uppmärksamhet! De behöver ha tråkigt!”, så ska jag avbryta direkt med att säga, jo! det ska de visst!

Eller, i alla fall merparten av den. Det är ju inte för mycket begärt, eller hur? Hur många av Er har inte befunnit sig i en lekpark, där merparten av de vuxna står med telefonen eller med handsfreen i örat? Likt Zombier. Har vi blivit sådana totala jag-måste-matas-med-saker-hela-tiden-junkies? Tror ni inte man (vi) alla skulle må bra av att bara vara här och nu, i stunden?

Vänd på det hela, om du stämmer träff med en kompis, och denne under hela er träff pratar i handsfreen…Hur skulle du då känna dig? Hur tror du barnen känner sig? En mamma som hämtar tidigare på dagis, bara för att sedan sitta med sin telefon under hela vistelsen i lekparken, vad signalerar det? ”Du är viktig mitt barn, men den här grejen jag har i handen, den är viktigare”.
Och åter, innan någon biter av sig tungan av ilska, telefonen används inte alls till mest nyttiga saker. Ingen står där i lekparken i två timmar och gör bara nyttigheter, eller hur? Handen på hjärtat nu, det är ju en del Facebook, bloggläsande (vart läser du det här?) och spelande med, inte sant?

Jag försöker verkligen inte skuldbelägga någon. Bara gör oss uppmärksamma på ett sjukt beteende. Telefonen har på något vis blivit vår snuttefilt, något vi måste ha hela tiden, och ständigt få feedback ifrån. Det gäller främst när vi är med våra barn, men även i andra sammanhang. Hur ofta ser vi inte folk som lunchar/fikar/dricker en pilsner ihop, som sitter med varsin telefon i näven? Är det verkligen bra?
Jag tror inte det. Och jag försöker dagligen tänka på det, för min egen och för alla andras skull.

Så. Stanna upp lite. Var bara i stunden. Skit för ett ögonblick i oviktigheter som Instagram och Twitter. Sitter du och väntar på någon och läser det här, lägg ner luren. Titta dig omkring.

Ha lite tråkigt en stund, eller njut bara av kaffet. Det skulle nog göra oss alla gott.

wetgad

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ni har ju fortfarande inte lagt ned den där jävla telefonen!

  1. notabenefredrik skriver:

    Jag lämnar mobilen inne när vi går ut och leker. Frugan tog med min ut sist, för hon trodde jag glömt den. Blev glad att hon fick sig en tankeställare när jag berättade varför jag lämnat den.

  2. Happygoluckiest skriver:

    Jag vill bara tillägga att det blir omvänt när barnet blir större (tonåring) Själv är jag så gammal så att när jag var liten fanns inga mobiltelefoner. Då tog man två kaffeburkar och ett snöre och gjorde en telefon av det. Jag använder min smartphone till att endast prata i, då jag är för gammal för att begripa mig på den för övrigt. Min tonåriga dotter däremot, hon lever i sin telefon, tar selfies, pratar med kompisar, tittar på tv-serier, twittrar, instagrammar och lyssnar på musik hela tiden. Precis alltid och överallt. När jag ska säga nånting åt henne så måste jag dra ut en av sladdarna till hörlurarna för att få hennes uppmärksamhet.
    Det är förbluffande hur mycket tid som har gått sen kaffeburkstelefonen och min dotters telefonknarkande. Ändå är jag inte så gammal. Faktiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s