När ska det sluta? När alla slutat?

Det fanns en tid då man föddes in i sitt yrke. Var pappa smed, skulle man själv också bli det. Det spelade liksom ingen roll att man gillade att pyssla med blommor och hade händer som en femårig flicka. Man skulle bli smed, punkt och slut.

Ungefär samtidigt i tiden dök de första sjuksköterskorna upp. De hade det ungefär lika jävligt. Syrra blev man på den tiden ungefär som man blev präst eller nunna – som ett kall och på livstid. Man fick inget pröjs, utan bara käk och logi. Fick man efter tjugo år för sig att man kanske ville bli smed, så fanns inte ens möjligheten. Bara att jobba på tills man dog.

Ett av ovanstående scenarior har ändrats, på så vis att politikerna förstår det. Det andra har det inte. Vill du ha en ledtråd på vilket kan du ju kika efter hur många smeder du ser i kön på Maxi, nästa gång du handlar.

Sjuksköterskor i hela landet har den senaste tiden protesterat, över värdelös löneutveckling, ännu sämre arbetsmiljö och en förskräcklig vårdtyngd. Samtidigt har t om chefsläkare gått ut och varnat om riskerna som blir allt mer påtagliga i vården. Till stor del beroende på att sjuksköterskor (och undersköterskor!) behandlas som skit. Det talades ett tag om ”nu måste det göras något” och ”äntligen! Nu blir det skillnad!”. Till och med vi som är vansinnigt luttrade efter en hel del år inom vården såg ett möjligt ljus i tunneln.

Vad blev utfallet? Jo, det här ! Åter så ser ansvariga endast till kortsiktiga resultat, och bara siffror på pappret, istället för människan bakom siffrorna. Man tänker kortsiktigt som en struts som stoppar huvudet i sanden när ett lejon attackerar, eller som någon som kissar på sig. Det är ju så varmt och skönt i början!

Ansvariga, som inte har någon som helst förankring i klinisk verksamhet, förstår inte att dessa poängmodeller behövs, för att folk ska orka. De förstår (eller vill inte förstå) att det i långa loppet blir dyrare med inskolning av ny personal, samt ökad sjukfrånvaro, för att folk går in i väggen fullständigt. De struntar, kort och gott, i sin personal. De ser bara siffror. Att kunskapstappet blir enormt, att verksamheten och patienterna drabbas och utsätts får risker, det skiter man också högaktningsfullt i. Siffror!

I en tid när det pratas om att höja sjuksköterskans status och ge denna drägligare arbetsvillkor, så gör Sinnescentrum på Universitetetssjukhuset i Linköping precis tvärtom. Man tror att alla sköterskor bara kommer huka sig, och åter rätta sig i ledet. Som förr. Det är väl ändå ingen som vill bli smed?!

Vad följderna blir av det här, törs jag knappt fundera över. En massflykt av personal, och en vård som fullständigt kraschar ihop, är dock en kvalificerad gissning.

Ibland är folk så korkade att man baxnar.

image

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s