Kära smartphone, är det inte dags att vi tar en paus från varandra?

Jag vet inte vems fel det är. Kanske är det lite bådas vårt fel? Jag vet bara att saker och ting blivit så annorlunda sedan du och jag började hänga ihop. Så var det inte med mina ex-telefoner. De kunde vara påflugna, visst. Låta och ha sig. Men, det stannade alltid där. De krävde inte min ständiga uppmärksamhet. De ville inte ligga i min hand, dygnet runt, trehundrasextiofem dagar om året. Det känns som du kväver mig. 

När jag går och fikar, för att tala med mina vänner om livet, universum och allt, nog fan åker du förr eller senare upp i handen. För att sedan stanna där.  Och likadant är det med mina kompisars telefoner. Vi har kommit för att träffa varandra, men det slutar med att vi interagerar med allt utom just varandra. 

När jag gör något utöver det vanliga, som att gå på en konsert eller äta på en fin restaurang, då känns det som om du vill att jag ska fota och filma allt. Och jag är dum som går med på dina krav. För, istället för att njuta av nuet, handlar allt om att fånga perfekta bilder och filmsnuttar av verkligheten. Det slutar alltid med att jag upplever verkligheten genom ditt neonljus. Och så ska det väl inte vara – eller? 

Och när jag väntar på något, en buss, en vän eller hämtmat – då börjar du direkt pocka på min uppmärksamhet. Förr, innan du fanns i mitt liv, var dessa pauser utrymme för tankar, funderingar eller bara en stund att göra ingenting alls på. Att bara få finnas, utan att göra något alls. Nu vill du att jag ska kolla Facebook, Instagram, Twitter och nyheter, trots att jag stämde av allt det där för tre minuter sedan. Så mycket kan väl inte ha hänt på den korta tid jag varit borta? Men ändå kollar jag, för att du kräver det. Ibland i varv efter varv. Facebook-Instagram-Dagens Nyheter-Twitter-Facebook-Instagram. Det är inte sunt, smartphone, det vi har ihop du och jag. 

Det fanns en tid, när vi just träffats du och jag, som var magisk. Du var ny, spännande och fantastisk. Det är du fortfarande ibland, kära smartphone. Som när jag måste ha en vägbeskrivning någonstans. Eller behöver veta saldot på kontot. Eller, faktiskt ibland för det en telefon faktiskt är skapt för, nämligen att ringa någon. Men allt det övriga du vill att jag konstant ska göra? Vad finns det egentligen för värde i det? Jag skulle kunna göra det en gång om dagen, och så skulle det räcka för mig. Men, det gör det tydligen inte för dig. Och därför måste vi nog ta en paus ifrån varandra, du och jag. 

För. Jag vill ibland bara stirra ut i tomma intet. Jag vill kunna bara prata med mina vänner när vi dricker en öl. Du behövs inte då. Du kan vänta i min jacka och pipa till om det är något viktigt. Min hand ska vara reserverad för kramar, kaffekoppen eller för att ge mina barn fart i gungan. Den ska inte vara din självklara plats från och med nu. Du har fått tillräckligt med uppmärksamhet. Jag vill inte bli din zombie. 

Kära smartphone. Det är inte jag, det är du. Och nu, nu får det räcka. Jag gör slut. Ha ett bra liv. 

  

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s