När katastrof blir vardag

Jag vill först bara ta tillfället i akt att tacka alla som hört av sig på mail, i sociala medier, på sms och (faktiskt!) via gammal hederlig brev-post, för ert stöd och er uppmuntran, angående den senaste tidens artiklar och tv-inslag. Tack!

Det betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam om mina åsikter, när det blåser som det gör just nu. Var dock lugna i att jag inte kommer ge upp förrän vi fått till en förändring, oavsett vad de som bestämmer tycker om saken. 

Dåså. Till ämnet. Just de som bestämmer verkar ju, utöver att ha fastnat likt en gammal LP-skiva i samma spår som enträget upprepar ”patientsäkerheten är inte hotad”, ha en rejäl förkärlek för statistik. Som svar på direkta frågor brukar ansvariga undvikande snabbt rabbla lite siffror, för att sedan le triumferande mot reportern. Utan att ens till en tillstymmelse berört den fråga de just fått. Ni känner säkert igen vad jag pratar om, inte sant?

Så. Jag tänkte jag skulle göra samma sak. Jag tänkte jag skulle slänga med lite siffror och statistik, och på så vis kanske äntligen få någon respons från högsta ort. Annat än då att ”patientsäkerheten inte är hotad”. 

Vi spolar tillbaka bandet lite, till året 2008. Obama väljs till president och finanskrisen slår till över hela världen. Men, det är också då ett par hundra sköterskor i Sverige går ut i strejk. Man vill ha bättre löner och bättre arbetsvillkor! Känns det igen? Politiker och övriga ansvariga ojar sig, när strejken väl dragit igång. Man slår på stora trumman och basunerat desperat ut i media att så här kan det ju inte gå till! Det här är ju samhällsfarligt! Vi förlorar massor av vårdplatser! Vi kan inte erbjuda säker vård, och det är sjuksköterskornas fel!

Snabbspola tillbaka till 2016. Och vi tar Landstinget i Östergötland som exempel.  Håll i Er nu, för nu blir det intressant. Den nivå av vårdplatser som strejken orsakade 2008, alltså den som politikerna ansåg vara samhällsfarlig då, DET ÄR DEN NIVÅ AV VÅRDPLATSER SOM VI IDAG ANSER VARA NORMALLÄGE. Ursäkta versalerna, men jag ville liksom uppmärksamma det där faktumet lite extra. Vi tar det igen då – det som politikerna ansåg vara en fara för liv och samhälle för ett par år sedan, det är nu helt normalt. Varför skriker inga politiker om det här nu?! Varför är det här inte längre att anse samhällsfarligt?

Är ni med på hur absurt det här är? Hur kan det få fortgå? Varför ljuger alla och hävdar att allt är under kontroll, när till och med solklara soffor framtagna av landstingen själva säger raka motsatsen? Det övergår fan mitt förstånd. Det är, som jag sagt innan, något riktigt sjukt med vården. 


Det är lugnt! Vi kan fortfarande erbjuda vårdplatser där borta till höger. Patientsäkerheten är inte hotad!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till När katastrof blir vardag

  1. Per Nogéus skriver:

    Keep it up bro! Vi är med dig!!

  2. Läslig Nilsson skriver:

  3. Karin Ragneby skriver:

    Bra skrivet, som alltid!
    Troligen kommer Motala akutens patienter dirigeras om till er i Linköping i sommar dessutom, som en lösning på sjuksköterskebristen hos oss, istället för att kompensera oss som kan tänka sig jobba bitvis av semestern… Enligt ledning har Linköping ”löst sommarbemanningen bra” och som vanligt ingen risk för patient eller arbetsmiljö, så lite till borde ni kunna ta…
    Morr!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s