När man skäms över sitt land

Jag brukade vara stolt över att kunna kalla mig svensk. Internationellt hade det liksom en klang. Man var svensk, man kom från samma land som Palme, Harald Edelstam, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld. Hjältar som stått upp för mänskliga ideal och rättigheter, även om det inneburit fara för dem själva. Även om vinden blåst åt helt fel håll.

Nu? Nu vet i fan.Ny asyllag och vi går tvärt från att vara ett föredöme, till att sålla oss till den bruna skaran av länder som är Europa idag. Länder stänger sina gränser och plötsligt gör vi detsamma. Kanske reagerar någon nu, och kör den gamla klassiska ”AME! Vi måste ta hand om våra EGNA först!”. Och visst, man kan tillstå att det finns en hel del som behöver fixas till i flyktingpolitiken. För där finns en hel del som är galet. Men, vore inte det inte då mer rimligt att säga: ”Nu gör vi om hela flyktingpolitiken. Vi sätter oss ned och gör om den från grunden. Snabbt. Så att vi sedan kan ta emot dem som behöver det”? Istället för att som nu, rycka lite på axlarna och säga ”Hoppla. Det här var inte bra.” Allt medan tusentals dör.

Folk brukar ha en tendens att bli väldigt arga på mig när jag anser att vi ska ta emot så många flyktingar vi kan. Lite som när ett skepp sjunker, och det finns för få livbåtar. Då försöker man väl ändå proppa livbåtarna fulla, till bristningsgränsen? Så att ingen ska drunkna i onödan? Eller? Vill vi hellre vara som förstaklasspassagerarna på Titanic? Fylla varje båt till en tredjedel och låta barn drunkna i det iskalla vattnet?

Folk brukar dessutom säga att det är ”svårt med flyktingfrågan”. Jag tycker nog inte det. jag brukar resonera såhär: när mina barn om trettio år frågar vad vi gjorde, då vill jag kunna säga att vi gjorde allt. Vi gjorde vad vi kunde. Jag vill inte behöva flacka med blicken och förstrött dra med foten i gruset, och mumla om pengar och flyktingkvoter. Det verkar som om det gått nästan alla förbi att vi HAR DEN STÖRSTA FLYKTINGSTRÖMMEN SEDAN 2:A VÄRLDSKRIGET. Ni får ursäkta versalerna, men det kändes nödvändigt. Ska Europa göra samma misstag igen? Låta folk dö, bara för att ”det är fullt”? För att det är bekvämare och enklare att luta sig tillbaka på främlingsfientlighet och fördomar, allt med små barn dör?

Därför skäms jag idag. Vi har fått från att vara humanismens fyrbåk, till att bli en brun jävla bakgata, precis som övriga Europa. Och det med hela (nästan, tack Centerpartiet och Vänsterpartiet för ert mod!) Riskdagens goda minne. Och till Er politiker, som röstade tillsammans med Sverigedemokraterna, och efteråt fick applåder av partiet som för drygt tjugo år sedan skanderade i sitt partiprogram att ”invandrare våldtog svenska flickor och att något måste göras”…Jag hoppas ni kan se Era barn i ögonen om trettio år. Jag hoppas kaffet smakar gott i arbetsrummet där Ni sitter såhär dagen efter. Ni har just skrivit under på ett antal tusentals människors död, för Er bekvämlighets skull. Men visst, ta en påtår till vetja.

Skäms, Sverige.

Skäms så jävla mycket.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s