Det ni inte ser

Inte sällan händer det ju det sig så som så att vi inom vården stöter på folk som är upprörda. Så väl anhöriga som patienter. Detta är i sig inte särskilt konstigt, eftersom vi möter människor i kris och nöd. Och det är nog inget som vi reagerar på. Vi förstår och är vana. 

Dock händer det mer ofta än sällan att vi råkar ut för framförallt arga anhöriga som undrar varför inget händer. Varför vi inte GÖR något. Varför vi ”bara sitter” framför datorn. Kan vi inte bara skynda på lite?!

Jag undrar hur många gånger jag fått bita mig i tungan när jag möter dessa åsikter. Hur många gånger jag svalt stoltheten och så pedagogiskt jag kan försökt förklara turordning och våra arbetsrollers olika ansvarsområden. ”Du måste vänta på doktorn. Nej, jag kan inte skriva ut medicin till dig. Jag är sjuksköterska. Du får vänta på doktorn”. Ska det hela egentligen vara så svårt att förstå? 

Om vi bortser från de som är i känslomässigt kaos och helt fokuserar på människor som kan tänka klart. Borde inte vuxna individer förstå att sjukvården fungerar som vilken organisation som helst? Alla har olika funktioner i ett stort maskineri. Om en lastbil inte kommer till ett lager, inte tusan blir du arg på att de som jobbar på lagret inte själva bär ut paketen dit dom ska? Om det inte finns gröna äpplen på Coop, inte blir du arg på att Coop-personen inte springer över till Ica för att fixa äpplen? Precis. Ändå blir människor upprörda på att de ser oss sitta still ibland. 

Ni vet, det kan vara så att vi väntar på att en läkare ska göra färdigt sin bedömning. Det kan också, hör och häpna, vara som så att vi har en rast. Vi i sjukvården behöver också vila ibland. Och anledningen till att vi sitter still, fast du tryckt på larmklockan, är allra oftast att vi inte är ansvariga för dig som patient. Ungefär som att den som jobbar med att sätta dit rattar i en bilfabrik inte stundvis springer upp och sköter kundbesök. Det skulle bli konstigt och väldigt tidsineffektivt. 

Så ja. Du kan få vänta lite, av det enkla faktumet att även vi som vårdar och räddar liv följer vissa strukturer. Och ibland har vi också rast. Du vet, som alla andra som arbetar. Tänk på det nästan gång du besöker ett sjukhus. 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det ni inte ser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s