Läge för strejk?

Jag ska börja med att understryka ett par saker, så att ingen får för sig något. 

1. Jag trivs på min arbetsplats och med mitt yrke. Jag är således inte bitter och gnäller enkom därför. 

2. Jag har världens bästa kollegor. Jag har chefer som faktiskt försöker påverka uppåt, men vars ansträngningar inte hörsammas. 

Så. Bara så ni har det i åtanke när ni läser denna text. Egentligen vet jag inte varför jag skriver den. Jag har skrivit en uppsjö med liknande inlägg, utan att något egentligen förändrats. Eller, det där sista var fel. Saker och ting har förändrats. Till det sämre, tyvärr. Men nu gör jag det ändå igen. Varför, frågar du? För att jag nog aldrig trott mig se vården stå så nära en total systemkollaps. Ett fullständigt haveri. 

Vi ser det dagligen, gör vi inte det? Larmrapporter från överfulla sjukhus runt om i landet. Om akutmottagningar som bågnar under patienttrycket och har väntetider på 10-12 timmar. Om ambulanser som rullar utan något som helst uppehåll, dygnet runt. Om vårdcentraler som bokar slut på sina tider på fem minuter varje morgon, och sen vackert måste neka patienter till tider. Vi ser sen det gamla vanliga, ansvariga som slår ifrån sig. Här är minsann ingen patientsäkerhet hotad. Och ja, vi har en liten sköterskebrist, men den är under kontroll. Lögner och pärlor åt svin, som vi alla vet. Verkligheten är något helt annat. Verkligheten består av sönderstressade medarbetare, patienter som inte får rätt sorts vård och anhöriga som behöver bevittna detta elände. 

Varför gör ingen något? Med tanke på den situation vi befinner oss i borde ansvarig minister för länge sedan tillsatt en haverikommission. För det är vad vi befinner oss i. Ett haveri. Trots det, trots den uppenbara sanningen, gör ingen beslutsfattare något. Annat än att släcka bränder, givetvis. 

Och vad står vi som arbetar kvar med? En eländig arbetsmiljö med patienter som kommer i kläm och ett skepp som driver till synes utan någon som styr. Vad har vi kvar att göra? Skrikit oss hesa har vi gjort länge, utan resultat. Vad finns kvar? Sluta? Men om man inte vill då? Om man faktiskt vill hjälpa andra? 

Är strejk nästa steg? Kanske. Jag ser då egentligen inga andra alternativ. För nu får det fan vara bra. 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s