När verkligheten hinner ikapp

En strålande, skimrande aprildag. En stad fylld av aktivitet, rörelse och liv. På några sekunder ställs så allt på sin spets. En lastbils däck tjuter. Och plötsligt. Plötsligt är ingenting som det en gång var. Vare sig för staden eller för landet där staden ligger. 

Den första impulsen för oss alla är nog ilska. Ilska och förtvivlan. För i stunder när inget går att förstå, då vill vi ändå på något sätt försöka hitta ordning i kaoset. Finna struktur och ramar. För, ingen av oss kan ens börja förstå hur en individ kan utföra dåd av denna sortens ondska. Därför blir vi rädda. Arga. Förtvivlade. 

Att säga att ”vi har alltid vetat att det här skulle hända oss” känns i sammanhanget fjuttigt. Det förtar inte det som hänt. Jag har dock alltid fasat för vad efterspelet skulle bli, när terrorn träffat oss med full kraft. Fruktat att högervindar snabbt ska blåsa upp till en orkan, att rädsla ska förvandlas till hat. Därför var det framförallt den farhågan som fick hjärtat att sjunka i mitt bröst under gårdagen. ”Vad händer nu?”, var tanken som konstant snurrade i mitt huvud. 

Men. Människan är, sina svagheter till trots, något synnerligen fantastiskt. För, istället för lynchstämning och brinnande hat, fick vi alla se något annat. Hatets raka motsats- kärlek. Vi såg en hel stad ställa sig upp och unisont säga ”ni kan inte bryta ned oss”. Alla hjälpte alla. Främmande människor ställde utan att tveka upp för sina medmänniskor och skjutsade dem tjugo mil utan att blinka. Det handlades mat till dem som blivit strandsatta, sängplatser ordnades. Mitt i det svartaste av mörker fanns ett skimrande ljus. 

Och det är det jag tänker ta med mig från gårdagen. Inte att terrorn slog till mot vårt land. Inte att vi, återigen, förlorat en oskuld som borde fått vara intakt. Inte att världen vid en första anblick kan verka vara en plats fylld av svart ondska. Nej. Jag tänker enkom ta med mig all den kärlek jag bevittnat. Medmänskligheten. Kraften av att mörker endast kan besegras med ljus. Hat är deras verktyg – inte vårt!

Jag vet att det är svårt att tänka så. Jag slängs också mellan olika känslor som i en bergochdalbana. Men låt inte de få som hatar allt vi står för få vinna. Fortsätt istället på den väg som nu finns utstakad – den beslutsamma kärlekens väg. Stå rakryggat upp för det vi alla älskar – vårt sätt att leva. Och låt aldrig galenskap få dig att börja hata. För då har dom vunnit. 

Jag böjer mitt huvud för alla människor som igår gjorde sitt yttersta för att hjälpa folk i nöd. Civila, poliser, sjukvårdspersonal och räddningstjänst. Det ska sägas att det är ett nytt Sverige och ett nytt Stockholm som idag vaknar till liv. Det finns nu ett före, och ett efter. Men. Bara vi har makten att se till att detta efter blir något konstruktivt. Något bra. Likt en fenixfågel reser vi oss ur det här. Alla. 

Tillsammans. 

💙💛

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s